Jag borde kanske få in en sammanfatting av 2009 här, men...
Dels så är ju året inte riktigt, riktigt slut ännu och dels så hinner jag inte det just nu.
Ska strax iväg på vad som mycket väl kan bli årtiondets nyårsfest och dricka öl, champagne, dansa (!), försöka att inte förfrysa några kroppsdelar och allmänt ha det helt jävla grymt.
Så...
Gott slut på er, så ses & hörs vi typ nästa år!
Över & ut,
/Göran
Jag ramlar ut från lägenheten i mjukisbyxor och mild panik.
Det är städdag, och bilen står på väldigt fel sida.
Det var äckligt, vidrigt töväder igår och idag... är allt gjort av is.
Jag halkar fram till bilen som även den är täckt av ett tjockt, hårt lager is.
Jag går loss på vindrutan med en isskrapa, det går långsamt och det är kallt och när jag börjar kunna se igenom rutan upptäcker jag att... det inte gjort någon skillnad alls siktmässigt.
Även insidan är täckt av ett tunt lager is.
Så det är bara sätta sig i bilen och börja skrapa insidan också.
Jag ska tala om en sak för dig nu som kanske inte så många vet om: insidan på vindrutan är inte designad med isskrapning i åtanke.
Efter ganska mycket tid och väldigt många svordomar så har jag lyckats sk(r)apa ett litet fönster som det typ går att se ut igenom och jag kan flytta bilen ca sju meter till andra sidan där den, i alla fall idag, inte kommer att få böter.
Hej bloggen.
Jag känner att jag har behandlat dig lite styvmoderligt på senaste tiden.
Ignorerat dig och varit allmänt frånvarande liksom.
Men du ska veta att det är inte du, det är jag.
Jag ska inte ljuga och säga att det varit mycket på senaste tiden, men det har i alla fall varit.
Och ibland räcker det liksom.
Men se det som att när jag väl postar något så blir det tänkvärda, viktiga saker.
Eller ja, näe, kanske inte så viktiga ändå.
Eller tänkvärda.
Men saker i alla fall.
Jag ska skärpa mig, det är ett nyårslöfte för 2010.
Eller kanske inte så mycket ett löfte så som e förhoppning.
..
Just nu sitter jag och försöker sätta ihop musikårsbästalistan.
Det.
Är.
Fan.
Inte.
Helt.
Lätt.
Svenska var gaaanska enkel, men utländska...
Usch, usch.
Inte gör det saken bättre att det dykt upp några helt fantastiska album nu på slutet..
Oh well, förhoppningsvis så är jag klar med den innan nyår, så då kommer den upp här var så säkra..
Jag ska fredagsvinskriva lite om musik jag hört och tänkt på i år tänkte jag..
Först måste jag klargöra att det här INTE är min 2009-bästa lista på något sätt och vis alls.
(Vi musiknördar tar det där med listor på allvar serrni..)
Först och främst så har Kent och jag gått skilda vägar för gott. De har gjort några jävligt bra låtar ('Utan Dina Andetag' och 'Chans' dyker väl närmast upp, liksom en del från Hagnesta Hill) men alltså... nej. Nej, nej, nej. Satans jävla tråkiga prettoband som verkar vilja vara svåra och knepiga med "svårtolkade" texter och bla bla bla. Det enda jag hör är risig, gnällig jävla sång och något som närmast får mig att tänka på ett emo-Gyllene Tider. Wankers. Sluta lyssna på dem, och gör det u. Det finns så oerhört mycket roligare saker där ute. Nya skiva ska vi inte ens prata om, när Töntarna eller den där andra helt VANSINNIGT dåliga låten går på radion så byter jag faktidkt kanal..
Många av mina musikvänner utomlands hypar SunO))). Jag fattar ingenting. "Dronecore" tror jag att det kallas, men jag vill mest sitta och fnissa för att det låter så fånigt..
Jag kommer antagligen hata mig själv om ett halvår, men jag måste erkänna att jag blir lite glad av Amanda Jensens 'Happyland'...
Animal Collective's 'Merriweather Post Pavillion' är också en sån där hypad skiva som jag verkligen inte fattar ALLS. Förklara gärna.
Att Camera Obscuras 'My Maudlin Career' inte är med på fler årsbästalistor är helt OBEGRIPLIGT.
Jag får lite, lite ångest över hur mycket musik det är från i år som jag inte hinner lyssna in mig på ALLS...
Fler människor borde lyssna på Deer Tick
Fler mäniskor borde även lyssna på The Besties (som givetvis inte finns på Spotify. De är för bra för det.)
Jóhann Jóhannsson och Jonathan Johansson låter förvillande lika till namnet. Inte till musiken dock. Båda bra, dock.
Maps senaste var något av en besvikelse...
Överlägset bästa resan tillbaka i tiden (ca tio år) bjöd i alla fall The Pains of Being Pure at Heart på. Skitbra, man vill bara dricka whiskey och bli full och göra opassande saker. Smått fantastisk skiva faktiskt....
You Say Party! We Say Die! (XXXX heter den) är en annan sån skiva som är lite smått fantastisk. Så fantastisk att den givetvis inte finns på Spotify, men lyssna på deras förra istället, den är också JÄTTEBRA.
Sen måste jag (igen) slå ett slag för Sleigh Bells. Gudars skymning vad de kommer att brejka nästa år. Googla upp deras låt 'Ring, ring' och bara FÖRSTÅ vad jag menar. Det är vansinnigt bra, det är..
Ja, näe det räcker så. Sluta lyssna på Kent det är bara pajaser som lyssnar på Kent och sen så kommer jag att lägga upp en lista över vad i borde lyssna på istället lite seare i år oooookakj?
Okaj, let's zumba!
Uhhhhh..
Förvirring.
Just exakt nu så har jag fan inte koll på mycket alls.
Det är... inte en känsla jag gillar särskilt mycket.
Marginellt mer än vad jag gillar stora förändringar tror jag.
Fast ibland så är väl båda nödvändiga antar jag?..
Ohwell..
Jodå, jag lever.
Bloggen med.
Bara varit så sjukt lågt med energi på senaste tiden.
Alltså, helt löjligt.
Bara kommit hem och rasat ihop i en illaluktade liten hög basically..
Inte fått någonting gjort ÖVERHUVUDTAGET.
Ohwell.
Gnäll, gnäll.
..
Igår blev det tidernas mest otippade utgång.
Crazytown.
På't igen ikväll.
Jag 33?
Käften.
Märker att jag har lite svårt att släppa lördagen helt och hållet, den biter sig kvar som en svag smak av nikotin.
Uppladdningen var ju fantastisk. Hjälpte Jonas & Lina att flytta in i den nya gigantiska lägenheten och det blev pizza och ett par öl och lite häng med världens finaste gudson.
Efter att ha slumrat lite framför någon rätt lättglömd fotbollsmatch så bar det ju av in till Hornstull för att "fira" min födelsedag.
För ärligt talat, jag har inte känt någon riktig glädje över att fylla trettio-fucking-tre år så min plan var väl ungefär så här;
1. Drick öl
2. Pass out.
Och, well, det lyckades väl... delvis.
För det dök ju upp så fantastiskt många glada människor!!
(En special mention till Magus & Maaike som turades om att festa och bytte av varandra med typ tvåtimmarsintervall!! Reeeeeeeespect!!)
Gamla och nya vänner blandades runt och det köptes in öl och sprit och det kom mer folk och det dök upp någon konstig mössa och...
Ja, ju längre kvällen led desto mer fragmenterat blir minnet, lite som att titta på en film genom kalejdoskop.
Därför blir jag ganska överraskad när jag vaknar i min soffa (igen...) strax efter elva på söndagen och verkligen inte har exakt koll på hur jag kom dit.
Den överraskningen bleknar dock ganska monumentalt när jag upptäcker att jag inte är ensam...
Så hon vaknar och ärligt talat vet jag inte om jag gör ett särskilt gott intryck där när söndagsmorgonen gått över till eftermiddag.
Fortfarande verkligen inte nykter, lätt förvirrad och med en begynnande baksmälla av bibliska proportioner så vet jag... well, ärligt talat mindre än vanligt..
Men smaken av nikotin dröjer sig kvar, eller nu är det väl snarare minnet av smaken av nikotin, och jag tror att jag ska göra något åt det trots allt.
För som en vis man en gång sa, man kan inte förlora sin värdighet om man aldrig haft någon till att börja med
Fantastisk helg.
Bästa på länge.
Länge, länge.
Fick i och för sig betala för det idag.
Helvete vad ont det gör...
Har försökt bota det hela med en halvliter Pepsi, två julmust och en vanvettigt onyttig pizza.
En något bättre människa skulle kanske skämmas lite, men hey you know me..
Den här veckan började onekligen... sådär.
Jag gillar egentligen inte att bitcha om jobbet, men måndag och tisdag var brutala jävla dagar med långa timmar och väldigt lite sömn.
Som tur var kom tisdagsölen och agerade extremt välbehövligt andningshål, och därifrån så började veckan ordna upp sig.
Onsdagens födelsedagsfirande blev... faktiskt väldigt trevligt!
En spontan lunch som var rackarns uppskattad måste jag säga, makalöst många snälla gratulationer få fejsbok, och sen två gratulationskort som låg och väntade på mig här hemma. Det ena var rätt väntat, medan det andra var helt klart oväntat men som jag blev extremt glad över.
Gillar folk som skickar kort, som sätter sig ner en dag innan och faktiskt skriver ner en rad och sen postar det. Inte så modernt och effektivt som sms eller fejsbok kanske, men fan så trevligt.
(Nu säger jag inte att jag inte uppskattar mer moderna gratulationer, ABSOLUT inte, men ett handskrivet kort vinner alltid, så är det bara..)
Sen idag så sneakade Caroline in mig på Winnebago Man, en strålande liten dokumentär om en väldigt, väldigt arg man.
Skitbra!
Hon höll även i en intervju med regissören efteråt som ringde upp Jack (huvudpersonen) så att vi i publiken fick ställa frågor till honom.
Magiskt, helt jävla magiskt.
Så nu ser jag fram emot helgen, för det här kan ju BARA bli ännu bättre!!
Det är de små, små sakerna som är viktiga ibland.
Som när man kommer hem efter en trettontimmars helvetesdag på jobbet och vet att nästa dag kommer att bli minst lika jävlig och man kommer på att man har en (1) iskall Brooklyn Lager i kylskåpet som man tar till mac'n'cheesen & lite stekt falukorv.
Just där och då så känns allt lite bättre.
Man vet att man verkligenverkligenverkligen inte är vaken, trots att både armar och ben rör på sig på ett synnerligen bedrägligt sätt, när man det första man gör på morgonen slänger smutskläderna inte i tvättkorgen vilket ju är brukligt utan i toaletten.
Ja jisses, att det inte händer fler allvarliga olyckor innan 06:00 på morgonen alltså...
Jag är ju inte den mest ordningssamma människa i världen, det är ju inget nytt.
Mig stör det oftast inte något nämnvärt, ibland får man leta lite extra bara.
No biggie.
Nu höll jag i alla fall på och letade efter en brännbar dvd-skiva, och trodde att det skulle finnas i mitt skrivbord.
Det gjorde det inte (skivorna stod i bokhyllan).
Istället så hittade jag ett gammalt gratulationskort med tre tusen stålars i.
Hoppla.
Så inte bara löser sig saker och ting till det bästa, man lämnar små glada överraskningar åt sig själv också. Schysst.
Det firas med chips och Funny People tror jag bestämt.
Fartfylld helg det här, verkligen....
Tristess: total.
Då är det tur att det finns internets som kan underhålla en.
Bloggar till exempel.
Jag läser inte särskilt många bloggar om jag ska vara helt ärlig, tröttnade lite för ett tag sedan.
Men ibland så dyker det upp en juvel som är bara helt fantastisk.
Livet på Söder! heter den.
Fullständigt briljant, och ännu mer så nu när det börjar komma en massa arga kommentarer.
Mattias Nilsén, en hjälte bland verklighetens folk.
Ok, först en brasklapp.
Känsliga läsare varnas, det här blir ett... kladdigt inlägg.
.
.
.
.
.
.
Ok, säg inte att jag inte varande er..
Var på den sedvanliga tisdagsölen, och som vanligt kastades snacket mellan all världens ämnen (vilket är en stor del i tisdagsölens förträfflighet. Det och ölen.).
På något sätt kom vi in på Fredriks flickväns jobb.
Eller det är inte alls konstigt när jag tänker efter, då hon jobbar som forskare vilket ligger högt, högt upp på min rätt korta lista över jobb jag gör vågen över i respekt.
Anyways, igår fick vi veta exakt hur man tömmer labbmöss på blod.
Nu kommer det kladdiga.
Efter att musen avlivats så plockas ena ögat ut med en pincett.
Sen tar man helt enkelt och klämmer musen tills dess att det inte kommer mer blod ur den.
Som en liten ketchupflaska med andra ord.
Awesome.
Jag tror att min reaktion bäst beskrivs som skräckblandad förtjusning.
Awesome.
Jag gnällde ju lite tidigare om att mina närmsta vänner och familj inte märkte att jag gjorde en rätt markant förändring hos mig själv.
Min kollega Alex märkte det direkt som sagt men utöver det... nada.
Jag trodde att det var beroende på att det helt enkelt inte var särskilt märkbart...
Men.
Men idag så kommer kaffe-Andreas in, en kille som jag träffar kanske........ varannan månad? Whatever, jag träffar snubben SÄLLAN.
Och det första han säger är "Du har klippt dig?!"
..
Jo.
Jag har ju det.
Jag har precis kommit ut från ICA Kvantum och satt mig i bilen, det regnar (snöar? vädret verkar inte riktigt kunna bestämma sig) från sidan tycks det och blåsten har antagligen någonting med det att göra. Har handlat frukost, bröd, ost, och makaroner, det känns fantastiskt makalöst trist och alldagligt och ospännande och bilen startar men låter ärligt talat något helt överjävla illa vilket nog kan bli lite jobbigt när den ska besiktigas, ohwell. Börjar sakta rulla ut från parkeringen när en bassliga går igång på radion, en basslinga som övergår i en melodi som jag redan på första tonen känner igen och genast blir jag mycket, mycket gladare. Tjejerna från Robertsfors börjar sjunga om a visit to Vienna och trots att egentligen bara är blött kallt och trist så känns det lite mer ok. Sakta sakta kryper en tanke över mig, att det vore väldigt väldigt skönt att åka bort nu, bara försvinna iväg någon vecka eller två och säga fuck you till det här och göra av med oförsvarligt mycket pengar på mat, sprit och kläder. Jag ska nog fan fundera lite på det.
Uhhhh jävlar vad jag var mör i både kropp och sinne igår...
Tung, tung bakfylla med andra ord, inte es en pizza gjorde saker och ting lättare eller bättre.
Därför undrade jag lite vad jag höll på med när jag släpade min sorgliga lekamen in till staden hyfsat sent på kvällen för att kolla nya Pixar-filmen; Upp.
Och det var...... så jävla värt det!!
Låt mig först och främst klargöra en sak; det är en helt fantastisk film.
Jag ska inte droppa en massa spoilers här nu, för du måste se den här filmen och helst veta så lite som möjligt om handlingen.
Men utan att säga för mycket så kan jag i alla fall säga att det är en i grunden rätt sorglig historia, som ändå lyckas vara fruktansvärt rolig och hisnande vacker.
Och om man har problem med höjder ska man kanske... ehhh, blunda i ett par scener..
Sen så var ju grejen att vi såg den i 3D.
Oh.
My.
Gods.
Satan i helvete vilken jävla resa!!
Kan inte säga så mycket annat än att om du inte har sett en film med den nya 3d-tekniken så måste du gå och se den här.
Helt otroligt häftigt, och gav ett sånt djup till filmen att...
Jafan, jag är en aning mållös..
Ja men heeeeeeej bakisångesten, vart har du varit hela mitt liv?..
Jaha.
Du försvann aldrig, det är det du säger?..
..
Nu blir det onyttig macka, fotboll, pizza och Upp.
I den ordningen.
Vilken söndag va?
Fantastiskt.
Jag vaknar av att han skriker, högt, argt. Klockan är strax efter tre och min första tanke är att det är blöjbyte på gång. Mycket riktigt. Jag börjar få kläm på det här nu. Efter att allt är rent och torrt igen så tar jag upp honom i min famn och börjar gå fram och tillbaka i vardagsrummet. Allt är tyst i huset, och utanför fönstret är mörkret kompakt, nästan som ett fysiskt ting. Som någonting man kan ta på. Han har somnat igen, i mina armar, och gör små otydliga ljud. Han luktar svagt av svavel. Hans små hovar sparkar lite förstrött mot mitt bröst och jag tänker att det är sista gången, sista gången någonsin som jag säljer min själ.
Det finns ett sätt att krypa närmre
stänga in sig helt med sin musik
Det går att lyssna flera gånger
den ena är den andra aldrig lik
Hörlurar jag lyssnar i hörlurar
det låter så bra
...
Jag går runt på stan, och överallt ser jag dem.
Vita, äckliga strängar som klättrar runt nacken kring var och varannan människa.
...
Man kan vrida vänster höger
man kan höra basen och diskant
Man kan leka med volymen
göra det hela mera intressant
...
Och varje gång jag ser en av dessa vita trådar som slingrar sig upp för en kropp så går någonting sönder i mig.
För det fins ett grundläggande problem med hörlurarna som följer med valfri Apple-produkt.
De. Är. Crap.
...
Hörlurar jag lyssnar i hörlurar
det låter så bra
...
Så, jag har två grundläggande problem med Apples succé-produkter.
1. Reklamen ger sken av att de som använder Apples produkter är fucking twats. Häftiga, coola twats, med fucking twats non the less.
2. Hörlurara du får med din sprojlans nya iPhone är ett par billigast möjligast kinesiska skräplurar.
...
Hörlurar jag lyssnar i hörlurar
det låter så bra
både bandet och jag
...
Så vad betyder detta då?
Jag kan bara dra två slutsatser..
1. Du bryr dig inte alls om hur din musik låter, trots att högtalarna jag byggde av papp i högstadiet lät bättre än Apples lurar som de skickade med din nya svindyra iPhone..
2. Du tycker att det är fett med häftigt med dina nya vita lurar, särskilt eftersom att de visar att du tillhör gruppen människor som Apples fräsiga reklam verkligen riktar sig till.
..
Oavsett vilken av grupperna du tillhör så kan jag tyvärr bara konstatera en sak.
Du är en pajas.
Skaffa ett par ordentliga lurar, och gör det nu.
Hmmmf.
Efter att varken mina föräldrar eller Fredrik & co. märkt någon som helst skillnad så kan jag bara dra slutsatsen att det bara är jag som ser någon som helst skillnad.
Well, jag och kollegan Alex då'rå, men i alla fall.
Numera sorterat under icke-noterbart med andra ord.
Det är lite lustigt hur saker man tror gör jättestor skillnad i själva verket inte verkar spela någon roll alls.
Som u i helgen till exempel.
Jag ändrade en grej hos mig själv rent utseendemässigt, något som jag i ärlighetens namn borde ha gjort för länge, länge sedan.
Men men, av lite olika anledningar så har jag dragit på det och var därför lite smånervös med alla de sedvaliga nervositetattributen;
Skakningar.
Tvivel.
Göra andra saker istället.
Men jag besegrar mina illvilliga demoner och Får Det Gjort.
Och det blir fan i mig helt jävla ok till slut om jag får säga det själv.
En klar förbättring!
Glad i hågen går jag ut i höststormarna och möter upp mina kära vänner och får... exakt noll kommentarer om Den Stora Förändringen.
Nada.
Jag vet inte, det kanske bara är jag som tycker att det gjorde en jävla skillnad, eller så syns det inte eller jada jada jada..
Jag vet inte, och i och med att det här läggs ut för allmän läsning så tänker jag verkligen inte grubbla mer på det.
Idag var det i alla fall det första min kollega Alex noterade, så helt osynligt kan det ju inte vara.
Ohwell, ska bli intressant och höra päronens reaktioner..
Jag vet att det inte alltid märks, men jag försöker verkligen att se världen ur ett positivt perspektiv.
Jag fucking anstränger mig.
Varje morgon tänker jag att "den här dagen, det ska bli en bra dag!"
Jag skriver mina små morgonhälsningar till universum (eller iaf fb)
Men fan alltså.
Vad får man?
Vad? Får? Man?
Bara skit.
Skit nonstop.
Det här ovanligt usla fredagen så fanns det en enda bra sak.
Jag fick morgonkaffet gratis på McDonalds.
That's it.
Resten skit.
Och som sagt man försöker hålla god min, man är så trevlig som man bara kan vara men hela tiden fylls skiten på och blir bara mer och mer och mer och nu sitter jag här helt utmattad och veckan slutar precis som den började med uruselt humör och allmän jävla misär.
Fan.
Så nu ska jag upp och äta hos föräldrarna, hålla god min och lyssna på alla historier om släktingar och vänner som fått strokes, ligger på hem och har det väldigt, väldigt dåligt.
För det brukar vara sånt det pratas om vid våra middagar.
Och så ska jag dricka en helvetes massa vin, och sen gå hem och sätta mig i mörkret.
För att sitta ensam, skitfull i mörkret känns just nu som ett av väldigt få acceptabla alternativ just nu för hur man ska ta sig igenom den här jävla kvällen med merparten av mitt psyke intakt.
...
Ingen skivrecension med andra ord.
Men det kanske framgick?
Ok, den svåra andraskivan då'rå.
Verkligen (1996)
Som sagt, första skivan var ett otäckt återbesök till mina swindie-rötter så jag var minst sagt skeptisk till deras andra som jag inte hade några särskilt rosaskimrande minnen ifrån.
Döm då av min förvåning då det visar sig att den är ett rätt rejält lyft från debutens tämligen mediokra samling treminutare.
Skivan genomsyras av ett betydligt mer melankoliskt anslag vilket alltid är trevligt.
Sen har Jocke Berg gnällröst tonats ner en aning, vilket märks mest i exempelvis mastodontlåten 'En timme en minut' eller 'Thinner'.
Dock visar han tyvärr upp en ny(ish) sida av sitt sjungande; falsett.
Det funkar... sisådär.
Värsta exemplet är 'I Stället för ljud' som låter... riktigt illa.
Usch.
Sen har vi mitt stora, stora problem med skivan.
Det känns som att de vill Rocka Loss utav bara helvete, lossa disten och vrida upp volymen till elva.
I låt efter låt teasar de med crescendon och lite lagom larmande gitarrer.
Men... det händer inte.
Istället är de lite lagom, och släpper liksom aldrig sargen och vad som skulle kunnat ha blivit riktigt bra låtar blir i bästa fall... ok.
Värsta exemplet är 'En timme en minut', där de måste ha lyssnat sönder och samman på bob hund-mästerverket 'Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag (tror jag)', för de påminner rätt mycket om varandra både i längd och uppbyggnad.
Men där jyckarna vräker loss som om deras liv stod på spel så står Eskiltunagossarna och gungar på hälarna och är lite lagom rockiga, och är så oändligt mycket tråkigare för det.
Bästa låt: Thinner
Sämsta låt: Istället för ljud
Betyg: 2,5/5
...
Isola nästa. Skivan som fick mig att sluta lyssna på Kent första gången.
Ska bli intressant..
Alltså här skulle ni ju egentligen få läsa en härlig recension av Kents andra album 'Verkligen'.
Men jag måste vara helt ärlig; jag är alldeles för trött just nu för att orka med att lyssna ett par timmar på Jocke Bergs gnäll.
Nytt försök imorgon!
Ok jag kunde inte hålla mig.
Känner mig lite exalterad över mitt lilla projekt, så nu har jag lyssnat igenom debutalbumet Kent från 1995 tre gånger.
Först lite personlig bakgrund kanske.
Jag lyssnade EXTREMT mycket på det här albumet när det kom.
Det släpptes lagom till att vi tog studenten, och fångade in känslan av att vara ung, dum och full.
Eller någonting.
Anyways, det är alltså en hel del skimrande nostalgi som ska bearbetas här.
Det visar sig vara inga problem alls.
Det är... verkligen (höhö) ett inte särskilt bra album.
Låtarna är ganska enahanda, och Joakim Berg sång är extremt irriterande med en gnällig nasal ton.
Nu ska jag säga att jag kanske inte är den som lämpar sig bäst för att analysera och tolka texter.
I ain't no poet, som det heter.
Men jag säger som mr Burns; "I know what I hate, and I hate this!"
Upprepande, barnsliga och allmänt bara dåliga texter som tillsammans med den redan ämnda sången ger mig en akut huvudvärk.
Sammantaget så är det ett dåligt album det här, och det kommer att dröja länge innan jag lyssnar på eländet igen.
Betyg: 1 av 5
Bästa låt: Ingenting Någonsin mest för att den är lite skönt distad, annars har den samma problem som resten av skivan
Sämsta låt: Oj, take your pick höll jag på att säga, men Som Vatten är ett lågvattenmärke (höhö)
Jag satt och körde bil häromdagen är Kents låt FF gick på radion.
Jag satt och nynnade med lite förstrött så som man gör när man kör bil och förgrymmades över alla cyklister som gjorde sitt yttersta för att ta självmord mot min bil.
(Min bil är ju som sagt en Smart, så jag tycker att det är en sisådär idé..)
Så plötsligt tar låten slut och jag märker att den har lämnat efter sig exakt... ingenting.
Inte den minsta känsla eller tanke eller någonting.
Helt tomt.
Då slår det mig att jag inte kan minnas när jag senast lyssnade på en Kentskiva som gav mig någonting.
Och plötsligt drabbas jag med en korsfarares övertygelse om att Kent måste vara Sveriges Mest Överskattade Band.
Missförstå mig rätt här nu, överskattat betyder inte att jag tycker att de är särskilt dåliga.
Hagnesta Hill vill jag minnas är en väldigt bra skiva, och Chans är en knäckande bra låt.
Men kom igen, resten då?
Ju mer jag sitter i Smarten och väjer för kamikazecyklar desto mer övertygad blir jag.
Kent är fan Sveriges svar på Coldplay.
Nu var det som sagt väldigt länge sedan jag faktiskt lyssnade på någon större mängd Kentmusik i ett sträck, så jag känner att mina tankegångar för en gångs skull måste grundas i en empirisk undersökning.
Så.
För er kära läsare riskerar jag mitt redan rätt bräckliga psyke, dammar av femton år gamla skivor och börjar nogrant lyssna på hela Kents bibliografi från början till slut.
En recension om dagen är mitt mål, med start imorgon.
Ambitiöst, min käre Watson.
Som vanligt nu för tiden (?) så följdes en väldigt rolig lördagskväll av en inte alls rolig söndag.
Vaknar, inte särskilt bakis (då jag trots allt kom hem i väldigt skälig tid, om än inte i ett särskilt nyktert tillstånd) men med duktig ångest och allmänt asocialt beteende / humör.
Gör ett tappert försök att gå bort ångesten och gör en repris av förra årets höstpromenad över Kvarnholmen.
Besöker bland annat vad som nog är min favoritplats i området; den gamla övergivna 1800-talskyrkogården som ligger inbäddad mellan diverse nybyggen och dagisplatser.
Vackert som satan, och så där ödsligt och stilla som man kan behöva när man är som mest tvär.
Men mitt dåliga humör bestod, trots långpromenaden och sparkade höstlöv, så det enda som återstod var att lägga sig i soffan, trycka i sig en pizza och tycka jävligt synd om sig själv...
...
Måndagen började... inte särskilt mycket bättre.
Vet inte om det är vanlig jävla höstdysterhet (det spöregnade verkligen på morgonen), men humöret var verkligen kört i botten och jag bara hatade allt och alla.
Little mister Sunshine liksom.
Men.
Men men men.
Sen vände det.
Och allt som behövdes var lite solsken, en kaffe och lite vänligt banter med tjejen i kassan på McD.
Labil, who me?
Jag har börjat missbruka funktionen Genious i iTunes.
Fantastisk liten sak.
Ett tryck på en kapp och den generar en helt ok spellista.
Inte lika bra som mina egna OBVIOUSLY, men helt ok som sagt.
Kvällens skörd blev följande;
There Goes Your Corpse Again - The Deadly Snakes
That Teenage Feeling - Neko Case
Cut Your Hair - Pavement
I Was Born (A Unicorn)- The Unicorns
Rough Gem - Islands
You Are a Runner and I Am My Father's Son - Wolf Parade
Heavy Metal - Clap Your Hands Say Yeah
Just Like Honey - The Jesus & Mary Chain
Communist Daughter - Neutral Milk Hotel
Romantic Rights [Erol Alkan's Love from Below Re-Edit] - Death from Above 1979
Chills - Peter Bjorn and John
Gigantic - Pixies
Queen Bitch - David Bowie
Sunday Smile - Beirut
Burn Down the Valley - The Deadly Snakes
(Antichrist Television Blues)- Arcade Fire
Hold On, Hold On - Neko Case
Crown of Love - The Arcade Fire
Sunshine and Clouds (And Everything Proud) - Clap Your Hands Say Yeah
Two-Headed Boy - Neutral Milk Hotel
Shine a Light - Wolf Parade
Y Control - Yeah Yeah Yeahs
Team - Bon Iver
Meadowlarks - Fleet Foxes
Amsterdam - Peter Bjorn and John
För att vara en satans Mac-product menar jag...
Grannarna har fest, och indierocken skakar väggarna.
Det låter lite som Franz Ferdinand.
Fuck'em.
Jag kontrar med The Deadly Snakes "Ode to Joy"
Farfar visar vart skåpet ska stå.
Hrmf.
Var en fantastisk fest i helgen.
Fantastisk.
Som ensam kan det ibland bli... lite trist på fester med en massa par (eller typ bara par som denna). Folk håller igen, slutar festa tidigt och lämnar mig ensam med spriten vilket alltid är en Dålig Idé.
Men här hölls det inte igen.
Tvärt om faktiskt.
Minttu var visst inblandat.
Och dans.
Några höjdpunkter i urval;
...
Rasmus upptäcker att has påse med öl har flutit iväg och inleder en räddingsaktion. Aktionen leder givetvis till att han halkar i vattnet och slutar med att han står med en kratta och försöker fiska upp alla ölburkar som guppar omkring. Lite som en blöt trädgårdsmästare.
...
Jag badar. För första gången i år. Den 18e september. (det var för laget)
...
Någon gång efter kräftorna och snappsen och Minttun tycker någon att det är en bra idé att lära ut hur man sveper öl genom att snurra på flaskan och sen vända den upp och ned. Schluuuurp säger det och sen är flaskan tom! Till och med i stadiet jag var i då tyckte jag att det inte verkade vara en skitsmart idé. "Jag behöver inte någon hjälp att få i mig öl schnabbare direkt..." var min motivering till att jag höll igen från grupptrycket.
...
Står mitt ute i det kompakta mörkret (det fanns inge el se) och stirrar upp i den mest fantastiska stjärnhimmel jag sett på år och dar. Jag är ingen hejare på konstellationer, men OM jag hade varit det så hade det varit svårt att se dem för att det var så satans många stjärnor precis överallt. Vintergatan såg man också. Sen fumlar jag upp min kamera och står i ett antal minuter och försöker fotografera spektaklet, men autofokuset säger bara "vrrr, vrrr" och tokvägrar, för det där motivet är FÖR LÅNGT BORTA. "Schitkamera" mumlar jag och går iväg och dricker en Minttu.
...
Sent, sent, sent på natten upptäcker jag att min kamera är borta. Det här är något jag visste skulle hända när jag tog med den, but still. Jag blir väldigt orolig. Jag tar hjälp av bland annat Robert och vi börjar leta noggrant. Väldigt noggrant. Efter några minuters raglade i mörkret så kommer vi på att vi borde kolla bryggan. "Har duh vaarit phå bryhggan?" undrar Robert. "Jagg vet intche" svara jag "men jag KAN ha varit dääär..." Sagt och gjort går vi ner till bryggan, men Robert observerar att vi är alldeles för fulla för att ge oss ut på en mörk och presumtivt hal brygga mitt i natten. Lösningen till det är att kräla. Givetvis. Vilket sedan görs. Kameran låg inte ute på bryggan, utan på ett skrivbord inne i huset.
Var på en mandate idag.
Om man inte kan fixa en vanlig date så får man ta det man får.
Hö hö.
Skämt åsido, det var VANSINNIGT trevligt att träffa Fredrik från låg, mellan och högstadiet, något vi inte gjort sedan vi gick ut nian.
Räkna baklänges på fingrarna, era esteter, det var JÄVLIGT länge sedan..
Anyways, det var en bra mandate måste jag säga.
Roligt, trevligt och vi bestämde att vi skulle ses igen (whiskeyprovning).
Det extra roliga kom från 40-plussaren som kom in med repliken "kan ni kolla min väska"
Jodå, det var inga problem.
Efter det var hon all over Fredrik, trots hans valianta försök att lasta över damen till mina betydligt mer ensamstående famnar.
Hon var... jävligt inte intresserad.
Inte för att jag säger att jag var särskilt sugen på en dyngrak 40-plussare, men ändå.
Att bli dissad av en dyngrak 40-plussare...
Well.
Det räcker att bli dissad av snygga tjejer i ens egen ålder om jag säger så.
Det här, det är ju för fan direkt knäckande..
Nej, jag såg inte Hollywoodfruar häromdagen för att... jag inte bryr mig.
Alltså, verkligen inte.
Jag har för fan sju säsonger av Vita Huset att kolla igenom plus ett bokmanus att läsa; I'M A BUSY MAN!!
Men.
Men men men, jag fick länken till Anna Ankas "artikel" på Newsmill och... den är helt fantastisk.
Jag har läst den tre gånger nu, och varje genomläsning ger nya djup och insikter.
Låt mig ge er ett par smakprov.
Jag vill bli en förebild för svenska kvinnor
Kommentar: Jodå. Lycka till. Ni förstår snart varför...
Amerikanska män vet hur man uppvaktar en kvinna. De är väldigt romantiska och köper dyra presenter.
Kommentar: Dyrt = romantiskt. Tack för tipset.
Amerikanska män uppskattar däremot sin fru, de är väldigt romantiska. De skriver lappar, ringer och lämnar kärleksmeddelanden på telefonen. Sådant gör aldrig svenska män.
Kommentar: Dyra lappar då
[apropå att vara gift med en betydligt äldre man]Kan någon förklara vad det är för skillnad mellan mig och Ashton Kutcher? Om du går in i en hundaffär, köper du då en gammal hund eller en söt valp?
Kommentar: Det beror på vilken sorts affär skulle jag nog säga..
En annan sak jag älskar med USA är inställningen till service.
Kommentar: Aha! Hon kanske inte är spritt språnga galen trots allt, servicen i USA är ju faktiskt (för det mesta) makalöst mycket bättre, typ när man handlar kläder eller går på restaurang..
Om du anställer någon i Sverige ska du ha utbildning och vara kvalificerad. Här är det illegala mexikaner som gör jobbet. De diskar, städar, tar hand om trädgården. Jag har en enorm trädgård och fyra trädgårdsmästare. Det är jag som ser till att de kan försörja sina familjer. De kan inte prata engelska. Det är som att prata med en vägg, de kan inte ens stava till sina egna namn. Det kan bli ganska frustrerande ibland.
Kommentar: Ehh nej på det alltså, spritt språngande galen it is med en touch av storhetsvansinne...
Sedan har vi jätteproblem här med den nya internetgenerationen. Den är obildad och missunnsam och deras liv på bloggar och twitter meningslöst.
Kommentar: Bra där Kajsa, på dem bara. I din internetartikel..
Om man anställer folk till att hjälpa en kan man göra roliga saker.
Kommentar: ... med de dyra presenter man fått av sin Romantiske Man
Well.
Nu måste jag läsa den en gång till.
Den bara växer och växer.
Gör det du med.
Så jag åkte hem lite halvsent en kväll häromsistens.
Istället för att välja den smarta, snabba vägen med Essingeleden och Söderledstunneln så körde jag över Södermalm istället.
Två saker slår mig.
Det första är att jag är ingen hel människa utan en bil.
Det finns väldigt många dåliga saker med bil, men jag måste ändå konstatera det; jag och bil hör ihop.
Det andra som slog mig var att jag saknade London så mycket att det gjorde lite ont.
Det här är, faktiskt, två saker som hör ihop mer än vad de borde.
London är väldigt många olika saker, men det är framförallt en fantastisk stad att köra bil i.
You heard me.
Ja det är vänstertrafik och jada jada jada men vad den framförallt är är STOR.
Den tar aldrig slut.
Vilket gör att den lämpar sig spektakulärt väl för planlös bilkörning.
För just planlös bilkörning är för mig det närmsta terapi jag kommer.
Sätta sig i bilen, köra för Parkway ner till Regent's Park. Svänga höger och köra längs med gräsmattan tills de löjligt dyra husen blir till vanliga radhus. Kanske svänga ner mot Themsen, dras med i trafiken på the Strand. Eller bara fortsätta österut, geom den indiska och pakistanska kvarteren för att hamna i Notting Hill.
Vad jag försöker säga är att det är en så vansinnigt bra stad att förlora sig i när man kör bil, på ett sätt som älskade Stokholm bara inte har.
Jag tänkte på det, och vi har en high Street; sträckan mellan medborgarplatsen och Skanstull.
Det är faktiskt på pricken hur en high street är uppbygd; mycket trafiik, sunkiga och inte fullt så sunkiga pubar och restauranger, oklara affärer, samt e massa fotgängare.
Kort sagt, Götgatan (mellan dessa punkter) är Stockholms High Street.
Vilket är trst då st igh streets gör sig väldigt, väldigt bra för bilkörning, och då särslkilt min speciella typ av meditativ bilkörning.
För det är exakt så det är, man rensar huvudet och bara "är" när jag sitter bakom ratten.
Lite som en spikmatta antar jag..
Hmm ja det har varit dåligt med inlägg här på sista tiden.
Känns nästan som att jag ska be om ursäkt eller något.
Sanningen är ju den att det inte varit en särskilt spännande vecka, trots att jag har lagt om mitt dygn och numera börjar bizzarrotididigt på morgonen istället för sent på eftermiddagen.
Men som sagt, vardagstristess extraordinär, och jag känner inte riktigt för att föra en dagbok över mina likadana dagar just nu.
Jag gjorde det en gång i tiden, men sen fyllde jag tjugo.
Och det är fruktansvärt tråkig läsning, trust me.
Så istället postar jag mer eller mindre begåvade inlägg på fejsbok med ganska jämna mellanrum.
Det kanske är lite löjligt som nästan 33, men det är något med det där blåa stället som jag gillar.
Framförallt så gillar jag vad det har blivit, ett ställe att dela länkar, foton och visdomar (???) på.
Good stuff.
Men det var faktiskt en sak som slog mig häromdagen, eller rättare sagt i tisdags.
Den typ veckliga ölen intogs på Snövit (bra ställe) och mellan diskussioner om film, vänsterpolitik och halvalkisar som sa att de känder Kirkegaard så undrade Fredrik vart "hon den där dövstumma tjejen du känner" var någonstans.
"Tove, ja"
"Ah" kommenterade Annika, "Tove Lin... någonting, hon som brukar kommentera dig på fejsbok"
Och däri ligger min poäng här.
Jag gillar att kommentera folks status på fejsbok, säga små korta och i bästa fall smarta saker och det känns som att man pratar med den man kommenterar.
Lite som messenger typ.
Fast i själva verket så har man ju precis skrivit en egen statusrad under den som man just kommenterat, fast man når ut till alla hans eller hennes vänner också.
Och gör man det tillräckligt mycket så blir man uppenbarligen igenkänd, även av människor man aldrig träffat.
Förutsatt att de är inne på fejsbok lika ofta som du är vill säga..
Jag gillar det.
Kommentera mera, med andra ord.
Så jag var och fikade hos mina kära föräldrar häromdagen.
Det var som väldigt väldigt mycket prat från min mor om vilka bekanta som hade vilka krämpor, vem som fått byta sjukhus, vem som inte har hämtat sig från sin stroke och vilka som har svårt att gå och varför.
Inte den mest uppmuntrande konversationen med andra ord.
Men så börjar pappa och jag prata om det här att starta eget.
Missförstå mig rätt nu.
Det räcker UTMÄRKT att driva en icke inkomstbringande nättidning, jag har inga planer ALS att starta något eget företag.
Jag har tänkt på saken och kommit fram till att jag nog helt enkelt är för bekväm för det.
Jobba 16 timmar om dagen sju dagar i veckan i fem till tio år bara för att överleva?
Forgetthabouttit.
Anyways, när vi kommer in på ämnet så berättar far en historia från sin ungdom när han växte upp i Ramvik.
Det hela hade sin början i det inte särskilt glade fyrtiotalet (jo, min far är faktiskt så gammal).
I byggden där pappa växte upp fanns en karl, låt oss kalla honom Bosse.
Bosse hade en plan.
Planen var att flytta till Amerika, närmare bestämt Chicago-området.
Väl där skulle han börja jobba på ett sågverk och spara ihop så mycket pengar han bara kunde.
De sparade pengarna skulle han köpa skog för, vilket i sin tur skulle generera mer kapital.
När Bosse samlat på sig tillräckligt med kapital så skulle han så slutligen ge sig in i fastighetsmarkaden och bli en så kallad byggherre.
Storslagna planer med andra ord.
För de av er som inte varit i Ramvik (det vill säga typ ALLA) så var det helt vansinnigt stora planer.
But still, man måste respektera en man med en plan.
Han påbörjade det hela och reste över till Amerika och började jobba.
Hans fru var kvar i Sverige, för hon skulle föda hans son.
No biggie, de fick följa efter liksom.
Men frugan drabbades av graviditetsdiabetes och blev därmed en persona non grata i USA.
Så Bosse satt helt enkelt fast på fel sida av Atlanten, men en nyfödd son och sjuk fru på andra sidan.
Bara en sak att göra med andra ord; glömma alla storslagna planer och sätta sig på oceangångaren tillbaks till Svedala.
Väl hemma, ruinerad och bitter, så återförenas han med sin familj men söker tröst i bränvinet.
Lokalt får han öknamnet "Rockerfeller" och blir lite utav byns skrattobjekt.
Han slutar, i alla fall så vitt min far vet, sina dagar som fiskhandlare i byn.
Kan vara det sorgligaste jag hört på länge.
Sven Otto visar vägen in i det nya millenniet.
Med ett fräsigt bockskägg.
Läs hans motivering på Expressen.
Den är... nästan lika fantastisk som skägget i sig.
En vän skrev nyligen om sin mormor som är gammal (riktigt gammal) och sjuk och om sina takar och känslor kring döden. Det var väldigt, väldigt fint skrivet (som alltid är hon är i farten faktiskt), och fick mig att tänka på mina egna mor- och farföräldrar.
Jag är ju ett så kallat sladdbarn, båda mina föräldrar var 39 när jag dök upp på ett vad jag har förstått oväntat men välkommet sätt. Det här gav ju då att mina föräldrars föräldrar vid den här tide var mellan 60 och 70 år, vilket kombinerat med en tendens hos min släkts manliga sida att inte bli jättegamla gjorde att jag aldrig egentligen hann lära känna varken morfar eller farfar.
Morfar dog när jag var tre, och jag har faktiskt inga minnen av honom alls. I efterhand har jag av min mor förstått att han var något att ett asshole, och kunde emellanåt bete sig riktigt, riktigt illa. Alltså, på allvar illa. Men jag ska inte gräva i min släkthistorias solkigare delar, framförallt inte på en jävla blogg, så jag konstaterar bara att jag aldrig fick lära känna honom och att jag tycker att det är trist och lite sorgligt.
Farfar har jag i alla fall en hel del minnen från. Han och farmor bodde i en pytteliten etta i Ramvik strax norr om Härnösand och som jag har skrivit tidigare så spenderades alltid ett par veckor där uppe. Han var stor, hårig och berättade historier om pirater och astronauter och förseglade alltid sina brev med rött, smält vax. Han dog när jag var... sju? åtta? Jag minns inte exakt, men även om jag som sagt har e del minnen av honom så hann jag aldrig lära känna honom heller. Så återigen så har mina föräldrar fått berätta om honom, hur han var engagerad i det fackliga, att han gick med i tåget i Ådalen -31 ("fast inte längst fram utan mer i mitten") och att han var en jävel på att hålla tal.
Farmor var näste att dö. Jag var tjugo någonting och bodde i London när mamma ringde och sa att farmor var död. I mina ögon var hon alltid en gammal, lite bräcklig varelse som jag aldrig riktigt kom nära. En stor del i det var nog avståndet mellan Stockholm och Ramvik, absolut, men även så både hon och jag var funtade; inte skitlätta att komma nära inpå. Hon var extremt religiös, man fick till exempel absolut inte spela kort eftersom det var Djävulens spel, och alkohol? Forgettaboutit!! Hennes begravning var rätt jobbig, den hölls i ett litet kapell vid Ramviks kyrka och det var jag och mina föräldrar, några uråldriga personer jag inte kunde minnas ha träffat tidigare (trots att flera insisterade på att jag hade blivit väldigt stor sedan sist) samt ett par personer från församlingen. Det hela kändes otroligt sorgligt, den här lilla, lilla skaran mäniskor som antagligen mest träffades i samband med att någon av dem hade dött. Och så grät min far, något jag inte kan erinra mig att jag har sett honom göra särskilt många gånger i mitt liv. Eller scratch that, jag tror inte att jag har sett honom göra det varken innan eller efter. A ma of few words and even fewer feelings..
Mormor bodde på sin gård utanför Uppsala med sin äldste son (lång historia), och var den av mina mor- och farföräldrar som jag lärde känna bäst. Dels på grud av att hon var den som levde längst (hon dog 2006) men också för att hon bodde närmast. Det är egetligen rätt hemskt när man tänker på det, att avståndet ska spela roll i ens relationer med släkten, men jag vet inte. Det blev så, och det är så med resten av mina släktingar idag. På många sätt var mormors begravning raka motsatsen till farmors. Det var gaska mycket folk (det blir så när man har fem barn tror jag), och mamma var tvungen att stödja sig mot både pappa och mig i omgångar gråtandes mer än vad jag någonsin sett hene göra. Det var också ett av få tillfällen då jag träffade mina kusiner och deras barn, och fick både en och två gånger förklara att jag inte bodde i London längre. Även det var en rätt jobbig känsla, att man satt med den här stora skaran människor jag jag borde känna, min släkt för fan, som jag tillbringat somrar och diverse lov med, men som u var mer eller mindre främlingar. Ett av kusinbarnen kom jag på mig själv med att säga "gud vad du har blivit stor!!" då senaste gången jag sett henne var hon typ fem år. Nu var hon arton, och enda anledingen till att jag över huvudtaget visste vem hon var var på grund av att hon är extremt vindögd.
Nu är mina föräldrar över 70 år båda två, och ålderskrämporna börjar sätta in. Tidigare i år så åkte mamma in till sjukhuset med hjärtflimmer. Pappa ringde mig på min mobil och sa något i stil med att "För din information så åker vi in till sjukhuset nu, mamma mår lite dåligt". Jag fick panik och ville rusa in till SöS, men mamma försökte lugna mig och sa att det inte behövdes, att det nog inte var någon fara men hon lät som att varje ord kostade både väldigt mycket energi och luft och att hon hade begränsat av båda dessa. Det var en lång eftermiddag, jag minns inte vad jag gjorde exakt, men jag gick omkring hemma och stirrade in i väggen. Bytte vägg och stirrade in i den, och tillslut så ringer mamma och berättar att de var på väg hem, att hon hade fått hjärtflimmer men att det gått över och att allt såg rätt bra ut.
Jag kan andas igen.
Samtidigt så börjar den hemska svarta tiden då jag måste ta farväl av mina föräldrar komma allt närmre, bli allt verkligare. Jag försöker att inte tänka på det, men ibland så triggas man igång, och jag försöker föreställa mig mitt liv utan mina föräldrar och det är väldigt svårt. Väldigt ensamt.
Det var någon som sa en gång att ens mor- och farföräldras död ska hjälpa en att förbereda sig mentalt för sina egna föräldrars bortgång. Det låter väldigt sant och bra och fint, men jag har aldrig känt mig mindre förberedd på någonting någonsin än på just det.
Jag går omkring i någon slags koma just nu.
Får ingenting gjort.
Är extremt förvirrad.
Case in point 1: Jag skulle koka ägg i morse, sätter på kastrullen, konstaterar att det kokar, kollar tiden och väntar 7,5 minuter för att ägget ska bli så där perfekt kokt. Sätter på tévatten.
När jag går och ska plocka upp ägget upptäcker jag till min stora förvåning att jag inte lagt i ägget.
Förvirring; total.
Senare på eftermiddagen är jag på ICA och ska handla middag.
Tänkte laga till en härligt mustig köttfärssås, och plockar därför upp en kruka oregano.
Trodde jag ja.
När jag ställer mig och börjar hacka den så märker jag att den... luktar lite konstigt.
Inte alls som oregano faktiskt.
Näe, för det är inte oregano.
Det är salvia.
Förvirring.
Nåväl, det blev tillslut en härligt mustig köttfärssås ändå.
För jag är en sån jävla grym kock, that's why.
Men jag känner mig sjukt förvirrad och allmänt bara... jag vet inte.
Det är skönt med semester, men samtidigt så känner jag att min själ kommer att krympa med 18 procent när jag börjar jobba igen.
Och det stressar mig lite.
Å andra sidan så är det tveksamt om det kommer att finas något jobb att gå till så värst länge till, så det kanske löser sig själv.
The path of least resistance var det va?
Det finns en del jag skulle kunna skriva här nu.
Om bitterhet.
Om ensamhet.
Om rädsla.
Antagligen lite mer om ensamhet.
Eller ganska mycket.
men jag ska nog inte göra det.
För jag har ju lovat både er och mig att jag inte ska komma hemraglande mitt i natten och skriva miserabla jävla blogginlägg.
Eller...
Vänta nu.
Det gick ju åt helvete.
Bra där.
Jag vet.
Jag sa ju att jag skulle ta den här bloggen i over drive.
Det har inte riktigt blivit så tyvärr...
Lite beror det på min och Schlagermattias Göteborgsresa.
Men om allt går som det ska så kommer sammanfattingen av den andra dagen upp imorgon.
Det vill säga torsdag..
Sorry 'bout that.
Men jag har ju faktiskt semester...
ärker
Dag 1.
Alldeles för tidigt i fredags hämtade jag upp Schlagermattias och vi konstaterar ganska omgående att nästa år, då åker vi fan ner redan på torsdagen för det här var definitivt inte roligt alls. Strax under fem timmars bilkörning senare lyckas jag hitta huset vi ska bo i, vilket i sig är en bedrift eftersom jag 1. inte hittar i Göteborg, alls och 2. bara hade en enirokarta i min snabbt döende mobil till navigeringshjälp. Anyways, vi är "on a mission" och det är att hinna till Way Out West innan ett då Vivian Girls ska börja spela, och nu var klockan typ kvart i så en taxi senare så landar vi vid festivalområdet... fast på diametralt fel sida. En rask och lång promenad senare kvitterar vi ut våra armband och äntrar festivalen.
Konsert 1. Vivian Girls
Hela grejen med att vi åkte så in i helvete tidigt var ju att vi skulle se just den här konserten. Och små späda tjejer som för ett jävla oljud kombinerat med skör sång brukar ju tända mina cylindrar, och det här lät... ok. Inte jättekul, faktiskt och Mattias och jag konstaterar snabbt att behovet av cash och mat överväger och vi lämnar ganska omgående området..
Betyg: 2
Att fixa cash (som ju säger i Sthlm) visade sig snabbt inte vara helt enkelt eftersom det då tydligen inte finns några bankomater i Gbg. Efter en hel del letande hittar vi en 7/11 där vi får ut lite pengar, och efter en snabbt intagen sushi (de kan fan gör sushi i gbg..) så går vi tillbaks till Slottsskogen där en av de vanligaste festivalföretelserna uppenbarar sig; köandet. Kön för att hämta ut festivalarmbandet är nu någonstans i trakterna 1000 meter (skojar INTE) och klungan för att komma in på festivalen i sig är... massiv. Det här är stressande, för Bon Iver ska börja spela typ... nu, och det är något Mattias och jag VERKLIGEN inte vill missa, så vi köar så snabbt vi bara kan och kommer så småningom in och springer bort till ladan som kallas Linné.
Konsert 2: Bon Iver
Väl framme konstaterar vi snabbt att det var en jävla miss av festivalplanerarna att lägga Bon Iver på den minsta scenen. Det. Är. Smockfullt. Vi försöker tränga oss in så långt det går, och kommer väl typ... åtta meter kanske, men det slutar med att vi står långt ut till höger i stekande sol och försöker få glimtar utav bandet. Det går sådär. Däremot låter det väldigt bra, och de som står långt inne i ladan verkar onekligen ha jävligt roligt.
Betyg 3,5 (hade antagligen varit högre under bättre omständigheter)
Spelschemat är onekligen helt vansinnigt.. Så fort Bon Iver spelat klart rusar vi bort till Flamingo-scenen för att kolla på...
Konsert 3: Beirut
Beirut låter väldigt speciellt. Mer begåvade männikor än jag brukar beskriva dem som en salig blanding av amerikansk indie och balkan-pop. Kanske lite jazz också? Vet vet. Men de har en herrans massa instrument på scenen och sångarne låter, som Mattias påpekar, väldigt mycket som Stephin Merritt i Magnetic Fields, vilket verkligen inte är ett dåligt betyg. På det hela taget en trevlig tillställning.
Betyg: 3
En snabb koll på klockan och vi konstaterar att det är dags att rusa tillbaks till ladan som kallas Linné, det är dags för tokhypade...
Konsert 4: Grizzly Bear
Som sagt, extremt hypade, och även om jag inte kan påstå att jag lyssnat jättemycket på skivan så såg jag fram emot konserten. Det visar sig snabbt bli en väldigt, väldigt ojämn historia. Väldigt fina popstycken bryts av mer experimentella stycken och känner mig bara gammal och oförstående. När gitaristen plockar fram något som ser ut som en muterad nyckelharpa är det nog och vi knatar bort till Azalea för nu har det blivit dags för vad som kan bli dagens första riktigt, riktigt stora upplevelse...
Konsert 5: Band of Horses
Solen gassar och publiken är... enorm. Bandet går på och är bara så överjävla coola, men trots detta så syns det att de är jävligt glada att vara just här i Göteborg för att spela. Perfekta förutsättningar med andra ord. Och de levererar. Oj som de levererar. Varje låt sitter helt perfekt, och under låtar som Is There a Ghost, Funeral och No One's Gonna Love You stämmer den tiotusentals personer stora publiken upp i allsång. Den är första, me inte sista gången jag använder ordet "magiskt" under den här helgen.
Betyg: 5
Ni har vid det här laget kanske noterat att jag inte skrivit något om allt hedonistiskt drickande vi gjorde på festivalen? Det beror på att det inte blev så mycket utav den varan, på grund av en rad orsaker. 1. Spelschemat - man han helt enkelt inte stå och dricka öl, det var för mycket bra som spelade exakt hela tiden. 2. Köer, köer, köer. Överallt köer, det gällde även öltälten. 3. Vidrig jävla Pripps Blå i plastglas för femtio spänn var det som bjöds. Totally NOT worth it. Anyways, vi var tvugna att få i oss lite öl i alla fall, så vi hängde i ena ölområdet och lyssnade lite på Robyn på avstånd och det lät väl bra. Fast Doktor Alban? Really? Sådär i vår bok. Känner att jag inte kan sätta betyg på den konserten..
Efter att ha missat Florence & the Machine (öl & mat (som var lika dålig som ölen...)) så tog vi plats framför Azalea igen för att kolla på...
Konsert 6: Wilco
Ibland är det helt fantastiskt när man får se ett band man lyssnat på så jävla länge (mitten på nittiotalet) men aldrig sett live tidigare. Ibland... not so much. Till skillnad från Band of Horses (som ju verkade överförtjusta över att få vara här) verkade Jeff Tweedy & Co. mest vresiga och sura, något som rimmar illa med de fantastiska country-inspirerade popmelodierna de levererar. Eller borde ha levererat, för varja jävla låt förstörs av en 95-årig idiot de har på lead guitar som envisas med att fara ut i långa meningslösa gitarrsolon som han sen gör sitt bästa för att dista sönder totalt. Och has bästa är pretty fucking far från J. Maschis om jag säger så... Två gånger lyfter konserten, dels under en dieselångade version av A Shot In the Arm, och dels under en skitfin ballad där 95-åringen kör steel guitar istället. Men iövrigt, meh.
Betyg: En jävligt besviken 2:a
Efter att ha skakat av oss besvikelsen som var Wilco tar vi plats långt fram framför Flamingoscenen och ser hur hela Göteborgssymfonikerna tar plats. En elektricitet finns i luften, man känner att nu, nu är det något stort på gång och så kommer han tillslut in på scenen...
Konsert 7: Antony & the Johnsons med Göteborgssymfonikerna
Jag ska vara helt ärlig, början är inte klockren. Det känns lite skakigt, nästan som att han håller tillbaka lite och efter två låtar så ursäktar han sig och förklarar att "I'm sooo nervous, there's so many of you out there!" Nervös? Ja, denna stora internationella artist blir faktiskt rörd till tårar (jo faktiskt) över att stå framför 15 000 (fler?) i den snabbt skymmande Göteborgskvällen. Låt för låt växer konserten och jag står och funderar på om jag faktiskt sett någonting bättre någonsin? Tveksamt, kommer jag fram till. Bara det här ger pengarna tillbaka på entrébiljetten. Lätt. Chockerande nog visar det sig att Antony är en jävligt rolig prick, chockerande när man lyssnar på hans texter. Han förklarar bland annat sin oerhöra förvåning över att både barn och gamla tanter kom fram till honom och ville hälsa när han gick omkring i Göteborg tidigare under dagen. Och sen blir han tårögd igen, och man vill att det aldrigaldrigaldrig ska ta slut.
När det sen till sist tar slut så vänder vi oss i 180 grader och kollar på...
Konsert 8: Glasvegas
Glasvegas är ett Rockband. De Rockar. Det ska vara högt, tajt och bara [svordom]. Det är det till en början inte alls. Ljudet är alldeles för lågt och det käns lite som att bandet går på autopilot. Vi är inte särskilt imponerade utan tar kvällens fjärde (!) och sista vedervärdiga festivalöl. Men sakta växer konserten, vi återvänder och under de sista tre låtarna så närmar man sig i alla fall En Bra Rockkonsert. Och allsången under Daddy's Gone och Gerladine är förjävla fin..
Betyg: 3
Kvällen avslutas där den påbörjades, inne i en smockfull Linné-lada...
Konsert 9: Fever Ray
För första gången under hela dagen så börjar konserten inte i tid. Cirka en kvart, tjugo minuter går och ladan fylls med rök från rökmakinen. Sen så bländas vi av en massiv ljus- och rökvägg på scenen och så finns hon bara där på scenen.
Karin Dreijer, iklädd vad som ser ut som ett gigantiskt buffelhuvud och tyv åtta lager mattor mässar hon ut låtarna, musiken borrar sig igenom trumhinnorna och ögon bländas av lasrar och blinkande golvlampor. Det är jävligt bra helt enkelt, och vad som känns som en helt perfekt avslutingskonsert på första dagen.
Efter att ha ätit en rätt äcklig choritzo möter vi upp vår Göteborgsvärd Stefan på Andra Långgatan. Vi är sjukt trötta, jag kan inte komma ihåg när jag var så här trött senast, hela kroppen värker och jag känner mig bara gammal och förbrukad. Men det är jävligt kul att träffa Stefan igen, och efter några öl (god öl, inte vidrig festivalöl) blir det lite småfullt i skallen ändå, och efter en vansinnigt billig taxifärd (136kr för en halvtimmes resa..) somnar jag ganska omedelbart i det lilla rummet i den fina villa i en förort i norra Göteborg.
Tovä sa åt mig igår att skriva mer, att jag är bra men måste träna mer och enda sättet att träna skriva är att skriva så here goes..
Interests Me Strangely goes into overdrive.
...
Var och frekventerade Kulturfestivalen igår och det var väl... sådär.
Massa svenska artister som skulle hylla Ted Gärestad, men det kändes mer som att de hyllade Vemodet.
Riksstopp på att vara glad liksom.
Märklig grej på en festival kan man tycka.
Det fortsatte sedan äve på Brunkebergstorg, där det inte var någon slags hyllning till döda svenskar, men fortfarande förbud mot att vara glad.
Här var det fortfarande ganska städat.
Jag tror även att det fans en tro hos alla inblandade om att det skulle fortsätta vara städat.
Men vafan, EN öl till kan vi ju ta på Debaser.
Och EN öl till kan vi ju ta på Kvarnen.
Och jävlar vad det var terevligt här då, vi tar EN öl till.
Nämen! En shot! Så oerhört otippat!
Här någonstans växlade den stillsamma tisdagsölen om till att bli en jävligt rolig tisdagsutgång.
Otippat, faktikst, men roligt.
På vägen lyckades jag även bli antastad av en lite otäck snubbe, vilket ju alltid sätter guldkant på tillvaron.
Jag menar, jag är ute med Tovä & Viktoria och de antastar MIG...
HELLO självförtroendeboost!
Hej Göran
Ehh ja, hej...
Jag tänkte att vi skulle ta en kort liten intervju här.
Ok...
Vad har vi sagt om att blogga när vi kommer hem sent som fan, skitfulla?
Att... det är en bra grej?
Nej.
Att... det inte är det bästa eller smartaste man kan göra?
Keep going.
Att man... inte... ska göra det...
Bra där.
Alls...
Just så.
Förlåt.
Gör inte om det *hytter med näven*
Jag kliver ut ur taxin när Mia ringer.
Jag vill bara förtydliga den här punkten.
Jag är hemma.
Men Mia ringer och är, inte i upplösningstillstånd men hon kan helt klart se det ifrån där hon är.
Hon är står på Hornsgatan, hon är lätt osammanhängande och det är någon extremt oklar snubbe i bakgrunden.
Att jag tar en ny taxi in och hämtar henne är ju självklart.
Hade jag varit en smartare, coolare och snyggare Snubbe så hade jag varit hemma och sovit för drygt fem timmar sen.
Men va fan.
Om du ringer så kommer jag.
Lite som Fantomen.
Jag dricker inte mjölk, har ingen häst, trikåer, ring eller hund.
Men ändå.
Twitter är roligt.
Internet-sms liksom, som man dessutom kan skicka från mobilen.
Tänk va, vad ska de hitta på härnäst??
Fast roligast är den samling extremt random människor jag börjar dra på mig.
Norma Bates, verkar vara en medelålders kvinna från norra England.
Isabe Llaadlg, your guess is as good as mine
Jack Webster, internetsnubbe från Pennyslvania
Liss Heathrow, verkar besatt av svininfluensan. Bor i Portland.
Inte världes största samling människor, men ändå.
Jag har ingen ANING om vilka de är, hur de hittat mig och varför de beslutat sig för att klicka på "Follow"-knappen.
Och framförallt varför de inte fort som satan tryckt på remove..
Vissa dagar där glaset halvfullt.
Andra dagar är glaset halvtomt.
Idag är glaset bara fyllt med skit.
Jävlar.
Det var länge, länge sedan jag lyckades åstakomma 1:a gradens brännskador på mig själv.
Med tanke på att jag låg och småslumrade i solen i drygt tre timmar tycker jag väl att skadeverkningarna är en aning överdrivna (särskilt med tanke på att det var rätt molnigt...) men men..
Vad som behövs här är ett par babian-kalsonger...
Kan inte sova med täcke på natten för att det svider och gör överjävla ont.
När jag duschar är det som att dra en miljard små krokar ner för bröstet.
Vågar inte gå och träna idag, dels för att min röd-rosa uppenbarelse skulle skrämma slag på alla pensionärer och dels för att... the pain. The pain.
Det roliga är att jag har en flaska After Sun Lotion som svalkar rätt skönt.
Problemet är att den verkar vara från någon gång strax före kriget, med följden att jag luktar som att jag smörjt in mig med härsket smör.
På ett ungefär.
Men va fan, inget spelar ju någon roll så lite soft härsket smör-doft är nog inget som gör någonting värre än vad det redan är.
Nej, med tanke på att det lindrar smärtan en aning, aning så gör det ju faktiskt saker och bättre.
Butter up!
Att man aldrig lär sig...
Låg nere på Sickla Beach idag, några timmar inte aslänge, det var till och från rätt molnigt och HEJSAN vad jag brände mig...!
Eftersom jag är helt dum i hela huvudet så vände jag inte på mig heller, så ryggen är fortfarande stearinblek, medan framsidan är vackert... skär.
Jävlar vad det svider.
Idiot, som sagt.
Idiot.
...
Jag gick ju på The Pains of Being Pure at Heart på Hornstull Strand i fredags, och det var faktiskt helt fantastiskt.
Väldigt mycket skramligare och högljutt än på skiva and me like!! Big time!!!
I ett väldigt överaskande drag lyckades jag även få med mig Jonas på konserten, vilket gjorde det hela ännu mer toppen.
En lång, småfull promenad hem så var kvällen om än inte fulländad så i alla fall bra jävla nära.
Vi såg även Terry Ericsson på konserten.
Han var mad otäck.
MAAAAAAAD.
...
Det ser även ut som att jag och Schlagermattias gör ännu en turné ner till Götet i år.
Näst-nästa helg, närmare bestämt.
Way Out West.
Har ni sett programmet? Det är galet bra.
Galet.
Fan vad grymt!!
Huka er där nere, för nu kommer det fan skvätta!!!
Dagens höjdpunkt: Åker bakom en bil som har registreringsskylten "BUM 907".
"Höhö.. he said bum" täker jag tyst för mig själv och fnissar på ett Elake Arne-vis.
Bra dag, allt som allt.
Mina föräldrar var uppe i Härnösand på sin årliga"plundra skogen"-resa i förra veckan.
Skörden var, enligt morsan, ganska usel men de fick i alla fall ihop "lite".
Jag har ju i och för sig sett (och rensat!) de containerlass med bär de har plockat förr om åren, men det ser i min bok rätt ok ut..
Morsan visar stolt upp årets hjortronskörd
Anyways, när de var uppe så höll jag koll på deras lägenhet, rensade posten och vattnade blommorna.
Detta motiverar tydligen presenter, och eh ja...
I Härnösand hittade mor en butik som sålde märkeskläder.
Eller kanske "märkeskläder", jag vet inte jag.
För det blev ett vitt linne, vilket är helt ok så här sommartider, plus att man kan gå omkring och låtsas att träningen har gett lite muskler också.
(Eller "mmm lite axlar också" som expediten på NK sa när jag köpte skjorta där härom veckan)
Men det räckte inte.
Tydligen.
För expediten lyckades även sälja på henne ett par kalsonger som var "supersköna".
Och kan man inte lita på en expedit i en klädaffär, vem kan man då lita på?
Så här illa blev det;
You should see my other side...
Japp.
Det är ett par kallingar med ett foto av en babian på.
Babian.
Freud skulle antagligen ha något att säga om detta i linje med att min mor inte vill att jag någonsin ska få ligga igen.
But then again, som jag konstaterade i Världens Bittraste Inlägg så spelar ingenting ju någon roll, så då kan man ju kanske lika gärna rocka ett par assköna kallingar.
Med en babian på.
Jag ligger och försöker somna, men det går inte särskilt bra.
Tankarna flyger runt i skallen, utan att jag egentligen kan säga varför.
Som så ofta när tankarna flyger omkring så landar de på en massa osammanhängande platser.
Jag kommer ihåg somrarna uppe hos min farmor i Ramvik.
Att jag fick chokladcigaretter, vilket nu känns som ett så fantastiskt märkligt koncept.
Åt sallad från Domus, och det var mycket möjligt att det var det godaste jag ätit någonsin. Majs, skinka, oliver och rhode island-sås.
Jag undrar vad som hände med Sara och Linda, jag tror att de flyttade till Härnösand eller om det var Sundsvall, och sen tappades all kontakt, så som det lätt blir när man är en Stockholmare på besök antar jag.
Mamma och jag spelar bilbingo, och jag vinner 2000 kr. Den Bäckströmska, eller om det är den Rundlöfska turen i i alla fall spel verkar till viss del föras över generationerna. Fast det roligaste är ändå att få tuta rejält med bilen när bingon går in.
Hjärnan har satt i gång nu, jag tänker på alla dessa somrar uppe i mitten av Sverige där det aldrig blev riktigt mörkt och nätterna var fulla av långtradare som dundrade förbi utanför fönstret och jag känner något som jag inte ofta brukar känna.
Nostalgi.
Nostalgi över en tid då det verkade finnas oändligt mycket framtid.
Nu, när jag ligger här och försöker utan någon särskild framgång att sova så verkar det mest vara en himla massa nutid och en hel del dåtid.
Framtiden känns betydligt mer diffus.
Den här killen, Seven Antonopoulos, sitter för tillfället på vårat kontor och repar trumsolon.
I timmar.
Heeeeeeeelt whack.
Snubben slår av tjocka jävla trumpinnar gjorda av hickoryträ som om de snarare vore av balsaträ.
Sjukt trevlig är han också.
Trevligt med lite sällskap om kvällarna, även om jag får lite ont i öronen när jag går förbi honom innen i köket när han vevar loss..
Det finns vissa saker man verkligen inte ska göra under alkoholens varma omfamning.
Man ska inte köra bil.
Man ska inte jaga älg.
Man ska inte skriva insändare till DN.
(Eller det är i och för sig kanske just det man ska göra)
Man ska inte skicka sms.
Man ska inte köpa ett järn till.
Och man ska inte skriva i bloggen.
...
Det härliga är ju att det var fan den roligaste kvällen och festen på evigheter.
Dans, söta flickor, glada vänner och en gul slips..
En sådan där kväll man inte riktigt vill ska ta slut.
Men den tar ju slut, och när man kommer hem till sin mörka tomma lägenhet så känns allt helt plötsligt så jävla värdelöst och bittert.
Det är då, exakt då, som det är bra om datorn inte står på.
Men en grinig söndag i soffkarantän med massa tv-tittande och pizzaätande senare så börjar jag svänga ut på banan igen.
Sakta men säkert närmar jag mig normaltillståndet, och snart så kommer det upp videor på katter som spelar piano igen.
Inte riktigt än, men snart.
Jag brukar ju inte skriva så mycket om politik här, men ibland så rinner det över till och med för mig..
Inge kan ju ha missat att man i Litauen har klubbat igenom en lag som förbjuder folk att beskriva homosexualitet i positiva ordalag (eller "propaganda" som de tydligen kallar det..) och det gör mig bara ledsen.
Ledsen för att Litauerna, som levde i vad? 50 år under de sovjetiska tummen (eller hälen eller vilken kroppsdel de nu använde. Näsan?) verkligen borde veta vikten och värdet av demokrati och rätten till att uttrycka sig fritt.
Men nej. Tydligen inte.
Så jag blir ledsen och lite bedrövad och vill lite mer bara låsa in mig hemma och titta på Smallville och låtsas som att det regnar fast än det är 25 grader ute.
Sen hör jag Fredrik Reinfeldt intervjuas i frågan på radion, och då blir jag istället upprörd.
Intervjuaren frågar Fredrik om han i egenskap som stadsminister för Sverige och ordförande för EU inte borde ta Litauen i örat för deras nya psykopatlag?
Nej, det var tydligen inte Den Svenska Stadsministerns roll att göra sådana saker.
Och nej, inte heller Ordföranden i EU skulle göra sådant, tydligen.
Vafan?`!?!?
Ok Fredrik, vi gör det enkelt för dig.
Säg att du är lärare för en lågstadieklass med 27 barn.
Ett barn som ganska nyligen började i klassen, Lars kan vi kalla honom, har inte riktigt koll på vad som gäller och börjar reta Lisa för att hon har glasögon.
Det är då du, som klassföreståndare, som måste prata med Lars och få honom att förstå att SÅ DÄR GÖR MAN INTE, att alla människor ska behandlas med respekt och så vidare.
Ganska basic stuff i mina ögon.
Men tydligen inte.
Fan Fredrik, det var länge sedan u det var så här lätt att tycka riktigt illa om dig...
Nördfredriks första kommentar när jag släntrade in på Snövit igår;
"Helvete vad smal du har blivit, har du fått cancer??"
Nej Fredrik, det hoppas jag att jag inte har...
Irriterande men underhållande sammanfattar den mannen rätt bra.
Ibland blir jag brutalt påmind om varför jag verkligen borde ha ett jobb med normala arbetstider.
Idag var en sådan dag.
Stjärnorna ställde upp sig på rad och jag kunde på ett kanske inte helt arbetsmoraliskt sätt rusa iväg från jobbet redan så dags att jag kunde möta upp Schlagermattias, Nördfredrik och ett gäng andra människor (vilket bland annat inkluderade en söt biologidoktorand och en politisk författare) för lite tisdagsöl!!
Synnerligen, synnerligen trevligt.
Och som sagt, man blir påmind om hur trevligt man faktiskt kan ha en vardagskväll när man inte kör post...
Jag har jutidigare nämnt att jag numera efter en glad natt i berusningens tecken har lite svårt att sova.
Eller svårt och svårt, jag vaknar efter fyra-fem timmars sömn och tillbringar sedan resten av dagen i ett dvalaliknande tillstånd.
Värt? kan man fråga sig..
Men anyways.
Den här helgen var ju inget undantag, och tio på söndagsmorgonen så gick min interna väckarklocka igång och eh ja. Pizzatime is happy time.
När det varit riktigt roligt så sitter den här tröttman i även på måndagen, och jodå, nog var det tröttma i farten idag.
När jag sitter framför jobbdatorn så känner jag plötsligt hur e enorm våg av trötthet sköljer över mig, och jag tänker "men jag ska bara vila ögonen någon minut eller två..."
En dryg timme (timme!!) senare vaknar jag av att telefonen ringer.
Jag har ett rött märke i pannan där jag har vilat huvudet mot bordet, och på skrivbordet finns det en dräggelpöl lika stor som Vättern.
Värdigt.
Jag reser mig lite förvirrat och börjar gå mot köket.
Eller, jag försöker gå, för till min förvånging upptäcker jag att hela högerbenet har domnat bort vilket leder till att jag rasar ihop i en hög på golvet.
Värdigare.
Så för att sammanfatta; sov mer på natten Göran.
Sov mer.
Efter lördagens äventyr, som infattade bland annat papegojor, magnum 44, en köttbuffé, islandshäst, improviserade ballader, utomhusdrickande, flatliner (dvs tequila & tabasco), ett japanskt tv-team och en väldigt stor cowboyhatt, så krävde söndagens sin pizza.
Efte4r att jag kände att jag nyktrat till så hoppade jag i Smarten och brände upp till Finntorp för att hämta ut den livsnödvändiga Calzone Special och stora colan.
På väg ut från pizzerian så cyklar en tjej förbi med sin lilla dotter bakpå cykel i en såda barncykelstol. Blå tror jag.
När de passerar Smarten så spärrar den lilla flickan, fyra år gammal kanske, häpet upp ögonen, pekar på Smarten och säger med klar och hög röst;
"Mamma! Mamma! Titta vilken liten bil!!"
Jodu.
Både i onsdags och igår var jag så in i helvete trött.
Jag var så trött att det gjorde lite ont inombords, och om jag satt still tillräckligt länge så somnade jag på plats.
Orsaken till denna mammut-tröttma var något oklar, då jag har motionerat duktigt i vecka, ätit ok och sovit godkänt många timmar.
Oklart, fram tills dess att jag konstaterade vad jag inte gjorde i tisdags eller torsdags, men gjorde ganska mycket i onsdags.
Druckit kaffe.
Så nu kan jag konstatera att jag faktiskt *måste* dricka kaffe om jag ska kunna smälta in någorlunda i människobyn.
För alternativet är fan inte vackert...
Nu dök New York-idén upp i mitt huvud, och gör sig påmind på ett synnerligt obekvämt sätt.
Jag vet inte hur allmänt känt det här är bland er som läser detta men en av mina stooora mjuka punkter här i livet är parker, och då särskilt välskötta och fina sådana (läs "inte parker i Stockholm").
Och apropå detta så väcktes min hunger att åka till New York igen, för där sörrni har de en park som heter duga...
Nej, inte Central Park, även om den säkert är jättefin den med.
Jag pratar om den nya High Line-parken!
Det rör sig om ett gammalt upplyft industrijärnvägsspår som går längs med Manhattans västra sida som lades ner någon gång på 80-talet och sedan fått stå och förfalla och växa igen.
Nu har man rustat upp delar av spåret och gjort det till värsta parken.
Jag vet, helt banananas!!
Alltså sådana här projekt där man tar det gamla och gör något nytt av det... jag blir varm i hela kroppen..
Så.
Nu vill jag åka dit och promenera i parken.
Fan.
(Mer info om det hela hittar ni här..)
En sak som allt mer börjar bli ett stort irritationsmoment hos många i dagens mediesamhälle är snuttifieringen i de sociala medierna.
Jazzhands-Caroline skriver om hur hon har rensat upp bland alla onödiga vänner på fejset, och då ryker givetvis snuttisarna som skriver små sockersöta meddelanden till varandra och kallar varandra "Älsklingen".
Jag förstår henne verkligen.
Det är fan inte ok.
Men jag vill istället dra det ett varv till.
Om jag hade en bättre hälft, vi kan kalla henne "Lena", så skulle vi varje dag extremt högljutt och väldigt offentligt och otrevligt bråka på fejsboken.
"Göran undrar varför det dröjer så jävla länge för LENA?!?!"
"Lena tycker att Göran borde kamma sig... just ja, han har inget hår"
"Göran tycker att Lena blir allt mer lik sin mor"
"Lena Göran ska fan passa sig!!"
...
Ja, och så vidare.
Vore helt briljant.
Nu måste jag bara hitta Lena..
Ok, ganska exakt hälften av 2009 är nu avklarat, och det kan vara på sin plats att stanna upp i några minuter och se över situationen.
För att göra det hela mer överskådligt och hanterbart så delar jag upp det i följande kategorier;
Kärlek
Karriär
Socialt
Hälsa
Allmänt
Kan ju varna er att det här uppenbarligen blir en liten avstickare från de sedvanliga youtube-klippen med pianospelande katter och allt annat nonsens jag hittar och lägger upp här.
Ok, då kör vi!
Kärlek
Föreställ dig att du är ute med en stor båt på Atlanten. Det är soligt, 22 grader och totalt stiltje. Plötsligt får i syn på en ensam drivande segelbåt med revade segel som inte svarar på era radioanrop. Efter lite finmanövrering så lyckas ni borda båten. Allt ombord är täckt med ett tunt lager damm, och nere i kajutan hittar i ett ensamt skelett som får antas vara skepparen. Allt är tyst, förutom lite stillsamt vågskvalp. Han har varit död länge.
Karriär
Inte just nu.
Socialt
Rätt bra trots allt. "Karriären" gör ju sitt bästa för att sätta käppar i hjulen med kvällsjobb och allt vad det är för otyg, men trots det så har jag ändå gjort en hel del roligt med vännerna. Teater, massa roliga fester, massor av galna utgångar, en hel del film, några fantastiska konserter, en hel del fotbollstittade, en hel del kaffedrickande, en makalöst rolig road trip, startat en webtidning... Well, det har varit rätt jävla skoj än så länge. Sen att en av mina absoluta favoritpersoner nu tagit sig i kragen och flyttat till Stockholm har ju definitivt satt en liten extra guldkant på tillvaron.
Hälsa
Jo fan, inte alls dumt. Varit väldigt lite sjuk, och kommit igång med träningen på ett bra sätt. Beach 2009 får väl anses mer eller mindre uppnådd då jag sen nyår droppat från ca 85 fläskiga till betydligt mer slimmade 72. Det enda som är jobbigt är väl att det är extremt jobbigt att tvingas omvärdera sina extremt djupgående fördomar; det är ju fan rätt kul att träna...
Allmänt
Ja vart står jag då egentligen, nu när vi har lika mycket bakom oss som framför oss? "Ok" skulle jag säga. 3 av 5. Att jag har så fantastiska vänner som jag ändå gör så mycket roligt med känns väldigt bra och otroligt viktigt. Samtidigt så gnager jobbmissnöjet konstant, och jo jag vet det är bara mitt eget fel och skärp dig u och hitta något annat och ja jag ska göra det. Jag måste göra det. Och så gnager det lite till eftersom jag vet ju om allt det där. Suck.
Och sen det här med sologrejen, alltså... det känns som att jag kan det här nu. Det är inte roligt längre. Även detta ligger och gnagergnagergnager långsamt på tillvaro, och även om jag inte är i närheten av 2008s rätt låga och mörka nivåer så börjar jag känna igen vissa tendenser, och det är ju verkligen inte bra. Inte bra alls.
Så steg ett måste bli att styra upp arbetssituationen. Löser jag bara det så ska tillvaron förhoppningsvis få sig en rejäl knuff uppåt, och hittar en dam och vi flyttar ut i ett radhus och skickar gulliga statusmeddelanden till varandra på fejsbok och är så jävla lyckliga.
För som det är nu så börjar jag fan identifiera mig med themesongen till Vänner, och kära läsare, då är det inte bra...
Läste ett inlägg på den smått briljanta bloggen Tidningen Varför om ett frireligiöst par, och fick då genast en flashback till mina Londonår.
Vet inte om det är allmän kännedom, men för ungefär en tredjedels livstid sedan så bodde jag ett par emellanåt väldigt roliga år i den brittiska huvudstaden.
Aaaanyways.
För att verkligen driva hem den här historien så ska jag kanske förse er med lite bakgrund.
Jag jobbade alltså för ett svenskt företag där chefen/ägaren var en galen göteborgare och hela personalstyrkan bestod av 20åriga svenska grabbar som Gillade Att Festa.
Tacksamt nog så har mycket av allt som hände sjunkit ner i glömskans dy där det kanske hör hemma, men som stickprov så finns det historier om när jag trodde att jag blev rånad av en polis, kvällen som ledde till att jag blev rånad/misshandlad av personalen på en kinakrog (jättefull springota = bad idea), eller kvällen där två av Grabbarna fick med sig hem en dam med väldigt stora händer och ett markant adamsäpple...
Men det var bara lite bakgrundsinformation.
För att ni lite ska förstå vart ribban låg så att säga (tips: lågt)
In i det här gänget kommer då en väldigt lång, lite äldre man/kille (typ 30?) som anställs för att ha had om en specifik avdelning.
Kuriosan i det hela är att han 1. är gift 2. kommer från Skåne 3. Är extremt frireligiös.
Man kan, om man vill vara snäll, säga att han inte passade in skitbra.
Han var ganska stel, han var väldigt märkbart äldre än exakt alla andra, men han gjorde väldigt många ärliga försök att smälta in.
Han hakade på ut med grabbarna (tog dock med sig sin fru, vilket iofs inte gjorde så mycket då hon var lite coolare än honom..) och drack sina vodkaredbull och white russians eller vad det nu råkade vara vi spillde i oss för dagen.
Men alltid, lite stel, aldrig riktigt avslappnad.
När han hade bott och jobbat där ett tag så frågade han chefen/ägaren (den galne göteborgaren ni minns) om han visste någon mysig pub han och frugan kunde besöka i Hampstead under deras söndagspromenad?
Visst, svarade chefen/ägaren, gå till King George's Head det är ett väldigt genuin och mysig pub som ni bara kommer att älska..
Grymt svarade mr Stel och knatade dit med frugan.
De kommer dit, går ner för den lilla trappen och beställer varsin half pint.
Jo, det var ju... trevligt och så, men det var lite märkligt många män med mustascher och läderkläder där.
Och ganska... konstig musik.
Och tavlorna på väggarna förställde män som... gjorde saker med varandra som man inte får göra enligt kyrkan.
Jodå, chefen/ägaren hade givetvis lurat dem till en ganska hårdkokt S&M-gay bar.
...
Så för att avrunda en ganska lång och spretig liten historia så är det dem jag tänkte på när jag läste blogginlägget om Det Perfekta Paret.
Lite taskigt, och lite missvisande.
Men ändå.
Så går det när man växer upp i en sekualiserad förort till Stockholm, det första frireligiösa par man träffar sätter liksom ribban.
Av lite olika anledningar (bland annat en resa till Göteborg) så har det blivit lite si och så med träningen den senaste tiden.
(Senaste tiden = två veckor för övrigt)
Väldigt dåligt, jag vet, beach 2009 är ju liksom HÄR nu.
Men igår så kom jag äntligen ner, och körde ett normalpass som höll på att ta död på mig.
Mycket på grund av värmen, men även på grund av, ja, slashasigheten.
Idag kom notan.
Oh.
My.
God.
Vilken träningsvärk...
För att krydda till det lite extra så har jag fått ett blåmärke/blödning på en axeln.
Synnerligen klädsamt.
...
För övrigt blir det ingen New York-resa.
Trist, men jag sparar pengarna till något roligare.
Dessutom så verkar det som att min kollega glömt bort att jag över huvud taget ska ha någon semester, så han drar till Spanien då vilket betyder att det blir till att jobba i Juli med.
Sopa.
Rolig, rolig artikel där en 13-åring byter sin ipod mot en Walkman och jämför för- och nackdelar..
iPod vs Walkman
Vansinne...
Gillar dock "unlike us humans, the heavy alcoholic monkeys enjoy a greater respect among their peers"..
http://www.yubby.com/channel/player/2588/44591
Rolig och märkligt kväll igår.
Kollade Sverige - Serbien i U21 EM och det var ju en helt fantastisk match faktiskt.
Lite så att man vill byta ut hela A-landslaget (eller ja, nästa hela, Ibra kan få vara kvar..) och bara köra in hela U21 i VM-kvalet för fan vilken fin fotboll de spelar!
Det extra roliga i det hela var de personliga förutsättningarna som gällde.
För några veckor sedan (6e juni närmare bestämt) så köpte vi fyra biljetter till semin som spelas i Göteborg på fredag med förhoppningen att just Sverige skulle spela den.
Det som gällde för att det skulle hända igår var att Sverige måste ta minst en poäng mot Serbien vilket ju visade sig vara inga problem alls, samt att Italien skulle vinna mot Vitryssland (dvs laget som vi sopade mattan med).
Italien tog dock inte alls ut sig, och det var inte förens en bra bit in i andra halvlek som de lyckades peta in 2-1 målet (på en tydligen tveksam offside).
Det var med andra ord nära att vi skulle få åka ner och kolla Italien - England istället, vilket hade varit kul, men... Inte lika kul.
Inte lika kul alls.
Men nu blev det inte så, och på fredag blir det en jävla roadtrip och jag tror att jag måste bränna en skiva eller två imorgon.
Klassiskt.
Nu ska Göteborg en gång för alltid få bevisa sin storhet för mig som underhållningsstad.
Mitt bestående intryck är ju annars från en handbollsturnering vi var och spelade på högstadiet när en vilt främmande tjej kommer fram till mig i caféteriakön och sparkar mig över smalbenet.
Helt oprovocerat.
Tjejer alltså...
...
Har fortfarande inte bestämt mig för hur det blir med semesterresandet.
Lyxångest, jag vet, men ångest lika fullt...
Jag har tänkt mycket på det här med semester i år.
Ovanligt mycket för att vara mig.
Dels för att det kan bli... knöligt att lösa det rent jobbmässigt, men det skiter jag i för jag måste ha ledigt.
Snarast.
Men också för det här med tvåsamheten.
eller bristen på den så här i semestertider.
För det är en sak man märker när man sitter på relationsmästerskapets avbytarbänk (hej, en sportmetafor, bonuspoäng!) att det blir svårare och svårare att dra ut på galna semestrar med sina vänner ju äldre man blir.
Nu brukar man i och för sig kunna lösa det ändå med lite planering och så, men ändå... Känslan sitter kvar där.
Man blir rätt ensam såhär i semestertider.
Så då ställs jag inför två olika scenarier.
Det första är att ta semester i tre veckor och glida omkring hemma i Stockholm, ligga nere på Sickla Beach och läsa ikapp de sjuhundrafyrtiotvå böckerna jag har liggande på hög, äta ohälsosamt mycket glass och bada en massa. Kanske dricka en kall öl någon gång ibland.
Helt ok, men ändå... Inte skitspännande.
Inget man kan skryta om på fejsbok.
Det andra scenariot är att jag drar iväg själv.
Just nu sitter jag och kollar på en New York-resa, mest för att det känns som lagom långt bort för lagom mycket pengar.
Ja, och så för att det verkar vara en rätt ok stad att hänga i en vecka.
Nackdelen är ju att då blir det att åka iväg själv.
Och det är ju som min vän Solomon sa, att upplevelser man delar med andra är värda ganska så mycket mer än upplevelser man är ensam om.
Det, plus min fobi för att äta ensam på restaurang. Det är fan ingen lek alltså.
Så, just nu velar jag lite.
Hemester i Nacka (ryyyys för det ordet...) eler solosemester i New York?
Just nu så lutar jag trots allt åt det andra.
För även om det kanske är roligare att dela sina upplevelser med någon annan så tar jag nog ändå hellre soloupplevelser än inga upplevelser alls.
Ja, och så för att man kan skryta om det på fejsbok förstås.
Sickla Beach slår på något sätt inte lika högt som Upper East Side...
