Västkust, dag 1.

ärker
Dag 1.

Alldeles för tidigt i fredags hämtade jag upp Schlagermattias och vi konstaterar ganska omgående att nästa år, då åker vi fan ner redan på torsdagen för det här var definitivt inte roligt alls. Strax under fem timmars bilkörning senare lyckas jag hitta huset vi ska bo i, vilket i sig är en bedrift eftersom jag 1. inte hittar i Göteborg, alls och 2. bara hade en enirokarta i min snabbt döende mobil till navigeringshjälp. Anyways, vi är "on a mission" och det är att hinna till Way Out West innan ett då Vivian Girls ska börja spela, och nu var klockan typ kvart i så en taxi senare så landar vi vid festivalområdet... fast på diametralt fel sida. En rask och lång promenad senare kvitterar vi ut våra armband och äntrar festivalen.

Konsert 1. Vivian Girls
Hela grejen med att vi åkte så in i helvete tidigt var ju att vi skulle se just den här konserten. Och små späda tjejer som för ett jävla oljud kombinerat med skör sång brukar ju tända mina cylindrar, och det här lät... ok. Inte jättekul, faktiskt och Mattias och jag konstaterar snabbt att behovet av cash och mat överväger och vi lämnar ganska omgående området..
Betyg: 2

Att fixa cash (som ju säger i Sthlm) visade sig snabbt inte vara helt enkelt eftersom det då tydligen inte finns några bankomater i Gbg. Efter en hel del letande hittar vi en 7/11 där vi får ut lite pengar, och efter en snabbt intagen sushi (de kan fan gör sushi i gbg..) så går vi tillbaks till Slottsskogen där en av de vanligaste festivalföretelserna uppenbarar sig; köandet. Kön för att hämta ut festivalarmbandet är nu någonstans i trakterna 1000 meter (skojar INTE) och klungan för att komma in på festivalen i sig är... massiv. Det här är stressande, för Bon Iver ska börja spela typ... nu, och det är något Mattias och jag VERKLIGEN inte vill missa, så vi köar så snabbt vi bara kan och kommer så småningom in och springer bort till ladan som kallas Linné.

Konsert 2: Bon Iver
Väl framme konstaterar vi snabbt att det var en jävla miss av festivalplanerarna att lägga Bon Iver på den minsta scenen. Det. Är. Smockfullt. Vi försöker tränga oss in så långt det går, och kommer väl typ... åtta meter kanske, men det slutar med att vi står långt ut till höger i stekande sol och försöker få glimtar utav bandet. Det går sådär. Däremot låter det väldigt bra, och de som står långt inne i ladan verkar onekligen ha jävligt roligt.
Betyg 3,5 (hade antagligen varit högre under bättre omständigheter)

Spelschemat är onekligen helt vansinnigt.. Så fort Bon Iver spelat klart rusar vi bort till Flamingo-scenen för att kolla på...
Konsert 3: Beirut
Beirut låter väldigt speciellt. Mer begåvade männikor än jag brukar beskriva dem som en salig blanding av amerikansk indie och balkan-pop. Kanske lite jazz också? Vet vet. Men de har en herrans massa instrument på scenen och sångarne låter, som Mattias påpekar, väldigt mycket som Stephin Merritt i Magnetic Fields, vilket verkligen inte är ett dåligt betyg. På det hela taget en trevlig tillställning.
Betyg: 3

En snabb koll på klockan och vi konstaterar att det är dags att rusa tillbaks till ladan som kallas Linné, det är dags för tokhypade...

Konsert 4: Grizzly Bear
Som sagt, extremt hypade, och även om jag inte kan påstå att jag lyssnat jättemycket på skivan så såg jag fram emot konserten. Det visar sig snabbt bli en väldigt, väldigt ojämn historia. Väldigt fina popstycken bryts av mer experimentella stycken och känner mig bara gammal och oförstående. När gitaristen plockar fram något som ser ut som en muterad nyckelharpa är det nog och vi knatar bort till Azalea för nu har det blivit dags för vad som kan bli dagens första riktigt, riktigt stora upplevelse...

Konsert 5: Band of Horses
Solen gassar och publiken är... enorm. Bandet går på och är bara så överjävla coola, men trots detta så syns det att de är jävligt glada att vara just här i Göteborg för att spela. Perfekta förutsättningar med andra ord. Och de levererar. Oj som de levererar. Varje låt sitter helt perfekt, och under låtar som Is There a Ghost, Funeral och No One's Gonna Love You stämmer den tiotusentals personer stora publiken upp i allsång. Den är första, me inte sista gången jag använder ordet "magiskt" under den här helgen.
Betyg: 5

Ni har vid det här laget kanske noterat att jag inte skrivit något om allt hedonistiskt drickande vi gjorde på festivalen? Det beror på att det inte blev så mycket utav den varan, på grund av en rad orsaker. 1. Spelschemat - man han helt enkelt inte stå och dricka öl, det var för mycket bra som spelade exakt hela tiden. 2. Köer, köer, köer. Överallt köer, det gällde även öltälten. 3. Vidrig jävla Pripps Blå i plastglas för femtio spänn var det som bjöds. Totally NOT worth it. Anyways, vi var tvugna att få i oss lite öl i alla fall, så vi hängde i ena ölområdet och lyssnade lite på Robyn på avstånd och det lät väl bra. Fast Doktor Alban? Really? Sådär i vår bok. Känner att jag inte kan sätta betyg på den konserten..

Efter att ha missat Florence & the Machine (öl & mat (som var lika dålig som ölen...)) så tog vi plats framför Azalea igen för att kolla på...

Konsert 6: Wilco
Ibland är det helt fantastiskt när man får se ett band man lyssnat på så jävla länge (mitten på nittiotalet) men aldrig sett live tidigare. Ibland... not so much. Till skillnad från Band of Horses (som ju verkade överförtjusta över att få vara här) verkade Jeff Tweedy & Co. mest vresiga och sura, något som rimmar illa med de fantastiska country-inspirerade popmelodierna de levererar. Eller borde ha levererat, för varja jävla låt förstörs av en 95-årig idiot de har på lead guitar som envisas med att fara ut i långa meningslösa gitarrsolon som han sen gör sitt bästa för att dista sönder totalt. Och has bästa är pretty fucking far från J. Maschis om jag säger så... Två gånger lyfter konserten, dels under en dieselångade version av A Shot In the Arm, och dels under en skitfin ballad där 95-åringen kör steel guitar istället. Men iövrigt, meh.
Betyg: En jävligt besviken 2:a

Efter att ha skakat av oss besvikelsen som var Wilco tar vi plats långt fram framför Flamingoscenen och ser hur hela Göteborgssymfonikerna tar plats. En elektricitet finns i luften, man känner att nu, nu är det något stort på gång och så kommer han tillslut in på scenen...

Konsert 7: Antony & the Johnsons med Göteborgssymfonikerna
Jag ska vara helt ärlig, början är inte klockren. Det känns lite skakigt, nästan som att han håller tillbaka lite och efter två låtar så ursäktar han sig och förklarar att "I'm sooo nervous, there's so many of you out there!" Nervös? Ja, denna stora internationella artist blir faktiskt rörd till tårar (jo faktiskt) över att stå framför 15 000 (fler?) i den snabbt skymmande Göteborgskvällen. Låt för låt växer konserten och jag står och funderar på om jag faktiskt sett någonting bättre någonsin? Tveksamt, kommer jag fram till. Bara det här ger pengarna tillbaka på entrébiljetten. Lätt. Chockerande nog visar det sig att Antony är en jävligt rolig prick, chockerande när man lyssnar på hans texter. Han förklarar bland annat sin oerhöra förvåning över att både barn och gamla tanter kom fram till honom och ville hälsa när han gick omkring i Göteborg tidigare under dagen. Och sen blir han tårögd igen, och man vill att det aldrigaldrigaldrig ska ta slut.

När det sen till sist tar slut så vänder vi oss i 180 grader och kollar på...

Konsert 8: Glasvegas
Glasvegas är ett Rockband. De Rockar. Det ska vara högt, tajt och bara [svordom]. Det är det till en början inte alls. Ljudet är alldeles för lågt och det käns lite som att bandet går på autopilot. Vi är inte särskilt imponerade utan tar kvällens fjärde (!) och sista vedervärdiga festivalöl. Men sakta växer konserten, vi återvänder och under de sista tre låtarna så närmar man sig i alla fall En Bra Rockkonsert. Och allsången under Daddy's Gone och Gerladine är förjävla fin..
Betyg: 3

Kvällen avslutas där den påbörjades, inne i en smockfull Linné-lada...

Konsert 9: Fever Ray
För första gången under hela dagen så börjar konserten inte i tid. Cirka en kvart, tjugo minuter går och ladan fylls med rök från rökmakinen. Sen så bländas vi av en massiv ljus- och rökvägg på scenen och så finns hon bara där på scenen.

Karin Dreijer, iklädd vad som ser ut som ett gigantiskt buffelhuvud och tyv åtta lager mattor mässar hon ut låtarna, musiken borrar sig igenom trumhinnorna och ögon bländas av lasrar och blinkande golvlampor. Det är jävligt bra helt enkelt, och vad som känns som en helt perfekt avslutingskonsert på första dagen.

Efter att ha ätit en rätt äcklig choritzo möter vi upp vår Göteborgsvärd Stefan på Andra Långgatan. Vi är sjukt trötta, jag kan inte komma ihåg när jag var så här trött senast, hela kroppen värker och jag känner mig bara gammal och förbrukad. Men det är jävligt kul att träffa Stefan igen, och efter några öl (god öl, inte vidrig festivalöl) blir det lite småfullt i skallen ändå, och efter en vansinnigt billig taxifärd (136kr för en halvtimmes resa..) somnar jag ganska omedelbart i det lilla rummet i den fina villa i en förort i norra Göteborg.