Efter en helg av total isolering så formligen knäpper det i min sociala tarm (eller vart det nu sitter).
Då är det tur att det är lite socialiserade inbokat den här veckan, och inte bara jobbjobbjobb för då hade jag blivit helt jävla galen.
Eller galnare kanske.
Hmm..
Nåväl, förkylingen drog iväg nästan lika hastigt som den dök upp och har bara lämnat lite irriterande fulhosta efter sig.
Fulhostan bekämpas med bafucin, Fisherman's Friend och imorgon ett gäng öl.
Det behövs liksom.
Det började igår, ett svagt misstänkt stickande i halsen.
"Är det dags nu?" frågade jag min kropp men fick som vanligt inget svar.
Förens idag då, i form av feber och rethosta.
Fan.
Fan fan fan.
Jag hatar verkligen att vara sjuk.
Hatar att det får mig att känna mig svag, dum och asocial.
Hatar det marginellt mer än att känna mig förvirrad och utan kontroll.
Lustigt det där, för att vara en sådan inbiten slarvpelle så har jag ändå ett rätt stort kontrollbehov verkar det som.
Skulle man kanske inte kunna tro.
Well well...
Känner att jag börjar svamla nu, behöver mat, alvedon och horisontalläge (i den ordingen).
Laters.
Både i onsdags och igår var jag så in i helvete trött.
Jag var så trött att det gjorde lite ont inombords, och om jag satt still tillräckligt länge så somnade jag på plats.
Orsaken till denna mammut-tröttma var något oklar, då jag har motionerat duktigt i vecka, ätit ok och sovit godkänt många timmar.
Oklart, fram tills dess att jag konstaterade vad jag inte gjorde i tisdags eller torsdags, men gjorde ganska mycket i onsdags.
Druckit kaffe.
Så nu kan jag konstatera att jag faktiskt *måste* dricka kaffe om jag ska kunna smälta in någorlunda i människobyn.
För alternativet är fan inte vackert...
I början av förra året fick min vän Schlagermattias en svårare fall av lunginflammation.
Helt whack, för det drabbar ju bara typ... barn och pensionärer.
Men i alla fall, han kunde knappt gå utanför dörren på en vecka men blev bra så småningom.
Nu, typ fjorton månader senare så drabbas hans flickvän, även hon journalist, av samma åkomma.
Min diagnos är glasklar: journalistinfluensan is upon us!!!
Inkubationstiden må vara ganska lång, men sjukdomen desto värre..
Själv har jag glömt/förträngt att ta mina allergipiller några dagar nu, så idag började det göra sig påmint.
Straffade min veka kropp med en genomkörare på gymmet.
Hah.
Där fick du, kroppjäkel!!
*host*
*snörvel*
Ok...
Så den där pollenallergiattacken jag aviserade om igår.
Visar sig att det kanske inte främst rör sig så mycket om det så som en hederlig gammal vårförkylning..
Fuck.
Att det ska vara samma sak varje år.
Vaknar plötsligt upp en morgon och känner mig förjävlig.
Ögonen kliar.
Halsen likaså.
Känner mig småfebrig.
Snorig.
"Satan" tänker jag medan teet står och drar "jag orkar inte bli sjuuuuuk"
Men sen slår det mig.
Jag har ju givetvis fått besök utav pollenfén.
Detta as till mytologiskt odjur som flugit förbi och svingat sitt vidriga trollspö så att det bara srutat små gula dödskorn exakt överallt...
Och det roliga är att jag faktiskt blir lika överaskad varje gång.
För jag. Är. Inte. Allergisk.
Alls.
Det sitter liksom hårdkodat i min hjärna.
Men nu är det bara att bita i det synnerligen sura äpplet och släpa sig till apoteket och köpa en karta tabletter för alldeles för mycket pengar och hoppas att det gör någon nytta.
För seriöst, så här kan vi ju inte ha det!
Alltså, jag vet inte riktigt vad jag har lyckats med nu...
... men det känns ungefär som att någon illasinnad person sitter och kör in en slö kniv (eller sked kanske) i min högra axel.
Smärta. Rätt mycket faktiskt.
Fruktansvärt onödigt.
Och förvånande.
Tycker inte riktigt att jag har gjort något till helgs som motiverar det här... obehaget.
Jag känner, och har känt rätt länge nu, att jag behöver mer sömn.
I veckorna nu snittar jag kanske 6 - 6,5 timmar.
Det är inte tillräckligt.
Far from it.
Inte bara alla larmrapporter som oroar om att man dum, fet & ful av för lite sömn, utan jag känner mer och mer att jag har vissa eeh effektivitetsproblem på jobbet.
Det är inte bra.
Det är fan inte bra!
Så jag måste sova mer.
Jag har lovat mig det. Och brutit det löftet.
Om det ändå var att man gjorde något vettigt istället för att sova, men näeee..
Det är bara dygnet som känns alldeles för kort.
Just nu låter jag ungefär som Bengt Magnuson.
En hostandes, väsandes Bengt Magnusson.
Klokare människor än jag kan ju kanske tycka att det var lite onödigt å ta fyra öl på en uteservering nu på kvällen.
Men de kloka människorna hade å andra sidan inte lika trevligt.
Så för att summera;
Nackdel - Bengt Magnussons spöke
Fördel - Trevligt
Tycker inte att jag valde fel trots allt...
Onödigt.
Orättvist.
...
Fast det var otroligt skönt å sova i över elva timmar idag.
Känns som att min sargade kropp kanske behövde det...
Fan att man aldrig lär sig...
"Naaae men det är nog lungt, jag är nog inte särskilt pollenallergisk trots allt.."
"Lalalalaaa..."
*Pang*
"Men.... varför har jag ont i huvudet? Varför kliar ögonen? Varför nyser jag hrla tiden?"
IDIOT!! Köp piller i förebyggande syfte och bejaka ditt svaga lekamen nu och i fortsättningen..!
Allt gick bra idag, med mor.
Puuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuhhhhh.
Vet inte om jag riktigt, riktigt fattat exakt hur jävla allvarligt det här faktiskt är/var..
Vet inte om jag vill fatta det.
Men men, det verkar som att har gått bra som sagt.
Var och hälsade på nu efter jobbet, och morsan var faktiskt under omständigheterna oförskämt pigg.
Men det är fan ingen lek att se henne på en sjukhussäng, full med sladdar & slangar å skit.
Urrr.. Och då har jag inte ens någon egentlig sjukhusfobi...
Det ska också tilläggas att de som jobbar på avdelningen verkar vara hur suveräna som helst.
Så ska ni operera bort ryggradstumörer så rekommenderar både jag & morsan Karolinska Sjukhuset avdelning R16 sju dagar i veckan (av sju möjliga)!!
Min mor ska opereras imorgon, tisdag, tidigt som fan.
Jag hoppashoppashoppas att allt ska gå bra först och främst, men även att hon ska må bättre sedan.
För det är inget roligt alls att se sina föräldrar bli gamla och skröpliga.
Inte alls.
Det är heller för jälva jobbigt och tråkigt och hemskt att känna sig så pass maktlös som man gör.
Man kan liksom bara gå hemma och vrida sina händer och upprepa för sig själv att allt kommer att gå jättebra. Vilket det kommer att göra.
Anyways.
För att muntra upp mor så har jag plockat upp en liten mp3-spelare och suttit hela (nåja) kvällen och packat den full med musik som jag tror att hon kommer att gilla.
Det här har jag fått in än så länge;
Anna Järvinen - Jag fick feeling
Aretha Franklin - Collection Gold
Christer Sjögren - Jubileum 40 år med Christer Sjögren
Elvis Presley - ELV1S 30 #1 Hits
Greatest Ever Soul - The Definitive Collection
Haley Bonar - Lure the Fox
Håkan Hellström - För Sent För Edelweiss
Jakob Hellman - ...och stora havet
John Holm - Lagt Kort Ligger
Johnny Cash - American III: Solitary Man
Johnny Cas & June Carter Cash - Duets
José González - Veneer
Lasse Lindh - Sommarens Sista Smak
Magnus Carlsson - Ett Kungarike För En Kram
Martha Wainwright - Martha Wainwright
Monket Swallows The Universe - The Casket Letters
Nicolai Dunger - Rösten och Herren
Nicolai Dunger - Sjunger Edith Södergran
Nina Ramsby & Martin Hedros - Jazzen
Rubies - Explode From the Center
Säkert - Säkert
Veronica Maggio - Och Vinnaren Är
Hmmm, typ så någonting.
Det är kanske inte så jävla mycket egentligen, men va fan.
Förhoppningsvis så kan det pigga upp henne lite, och det känns som att det kan behövas efter en ändå rätt allvarlig operation.
...
In other news så har det bokats hotell i Kalifornien nu.
Totalt för resa & 14 hotellnätter så går det loss på inte ens tiotusen.
Ett jävla kap om ni frågar mig.
Nu ska det bara hyras en bil också, sen så är resten av kassan shoppingpengar!
Det klart mest underskattade drogen måste vara feber.
Hade en riktigt härlig febernatt inatt, med extremt lite sömn.
Och så feberdrömmarna därimellan.
Var någonting om att mina tankar var varma och kalla, men ihopblandade och så länge de var ihopblandade så kunde jag inte sova.
Vilket jag inte heller gjorde.
Tillslut så hittade jag knappen att trycka på (bokstavligt talat alltså) som gjorde att alla varma och kalla tankar hamnade i ordning och jag kunde få ett par timmars sömn i alla fall.
Och så var det någon snubbe som kunde flyga, för så är det ju alltid.
Uuuuuusch jag är så jävla sjuk...
Och inte i den vanliga "Göran är så jävla sjuk!"-bemärkelsen, utan hosta och feber och allmän misär.
Jag är inte helt säker, men det kan finnas något slags samband med att jag vinglade hem till fots från Berns i lördagsnatt i för den faktiska kylan något otillräcklig beklädnad..
Så nu ligger jag hemma, lyssnar på ljudböcker och äter morötter och tycker extremt synd om mig själv.
Det borde du också göra.
Tycka synd om mig!
Gör det!!
Var med mor på neurologimottagning idag & snackade med hennes läkare.
Under omständigheterna var det faktiskt exakt det bästa man kunde tänka sig som vi fick veta.
Tumören är/ser godartad, sitter bra till för en operation, och hon ska få en tid relativt snart (april).
So, happy happy!
Det klart att operationer alltid är ... jobbigt, och det kan gå illa.
Uj, det finns massor av sätt det kan gå illa på...
Men fan, jag tänker ta rygg (höhö) på morsan och vara positiv!!
Besides; hon är den överlägset mest tursamma person som jag känner (lotto, bingolotto, skraplotter - hon har vunnit på allt) så hur kan det inte gå bra liksom??
Den som har tagit det här hårdast är nog fan ändå farsan.
Dels så har han en rätt .. i brist på bättre ord .. negativ outlook på livet.
Han kan vara en rolig jävel, men säger fan hellre nej än ja om vi säger så..
Dessutom så vet jag fan inte vad han skulle göra utan morsan..
Han skulle bli väldigt, väldigt ensam tror jag...
Typ han & jag mot världen.
Pratade precis med min mor, och nu har hon fått tid för operation nästa vecka.
Hon verkar väldigt lättad över att få det överstökat så pass snabbt.
Men jag blir ändå sjukt oroad.
"Dubbel förtur", borde inte det betyda att det inte är helt soft?..
Usch.
Uschuschusch.
Det blev plötsligt och olustigt väldigt svårt att fortdsätta jobba
Hmm åkte tydligen på någon magelände i helgen, trots mina försök att döda alla bakterier med alkohol.
Weird.
Är bättre idag, så då passar jag på att ta en stärkande promenad i det strålande höstvädret och lyssnar lite på The Chapin Sisters.
Tycker jag att ni också borde göra.
Oerhört passande musik.
Lagligt dessutom, vilket måste vara en first...
Har åkt på en dunderförkylning, vilket inte blev bättre av att ha jobbat typ dygnet runt senaste veckan..
Lugn helg med andra ord.
Därför blev det Spiderman 3 igår.
Betyg: 3 (av 5)
Alla mina farhågor inför filmen visade sig vara helt korrekta.
Rätt rörig historia.
Ingen av skrurkisarna får utrymme att blomma ut ordentligt (som exempelvis Doc Ock i tvåan).
Och vissa delar av filmen är helt bisarrt pinsamma. Och nej, inte på ett bra sätt.
Men ändå. Man är ju fanboy.
Så klart underhållande trots alla sina brister.
Och Bruce Cambell är helt hysterisk som fransk kypare!
...
Kvällen blir nog en salig röra av film, schlager & korv.
Häftigt.
Jag förtränger det varje år under de långa kalla och mörka vintermånaderna, men fy fan för våren!!
Traditionellt så har det mest handlat om gammal hederlig vårdepression, men på senare år så verkar det som att jag gått och dragit på mig en helt ny och betydligt mer fysisk åkomma.
Allergi.
Har aldrig haft några problem som helst med allergier, men sedan ett par år tillbaka så har jag "blivit sjuk" kring vårmånaderna, med kliande ögon, rinnig näsa och allmänt helt ur slag. Fattade ingenting, tills goda vänner påpekade att det där är ju rätt glasklara allergisymptom.
Skoj.
Så nu går jag och snörvlar och kisar med röda ögon, och funderar skarpt på att hugga ned varenda jävla träd jag ser i hela mälardalsregionen...
