Bokad

Hmm ja det har varit dåligt med inlägg här på sista tiden.
Känns nästan som att jag ska be om ursäkt eller något.
Sanningen är ju den att det inte varit en särskilt spännande vecka, trots att jag har lagt om mitt dygn och numera börjar bizzarrotididigt på morgonen istället för sent på eftermiddagen.
Men som sagt, vardagstristess extraordinär, och jag känner inte riktigt för att föra en dagbok över mina likadana dagar just nu.
Jag gjorde det en gång i tiden, men sen fyllde jag tjugo.
Och det är fruktansvärt tråkig läsning, trust me.
Så istället postar jag mer eller mindre begåvade inlägg på fejsbok med ganska jämna mellanrum.
Det kanske är lite löjligt som nästan 33, men det är något med det där blåa stället som jag gillar.
Framförallt så gillar jag vad det har blivit, ett ställe att dela länkar, foton och visdomar (???) på.
Good stuff.
Men det var faktiskt en sak som slog mig häromdagen, eller rättare sagt i tisdags.
Den typ veckliga ölen intogs på Snövit (bra ställe) och mellan diskussioner om film, vänsterpolitik och halvalkisar som sa att de känder Kirkegaard så undrade Fredrik vart "hon den där dövstumma tjejen du känner" var någonstans.
"Tove, ja"
"Ah" kommenterade Annika, "Tove Lin... någonting, hon som brukar kommentera dig på fejsbok"
Och däri ligger min poäng här.
Jag gillar att kommentera folks status på fejsbok, säga små korta och i bästa fall smarta saker och det känns som att man pratar med den man kommenterar.
Lite som messenger typ.
Fast i själva verket så har man ju precis skrivit en egen statusrad under den som man just kommenterat, fast man når ut till alla hans eller hennes vänner också.
Och gör man det tillräckligt mycket så blir man uppenbarligen igenkänd, även av människor man aldrig träffat.
Förutsatt att de är inne på fejsbok lika ofta som du är vill säga..
Jag gillar det.
Kommentera mera, med andra ord.