Döden

En vän skrev nyligen om sin mormor som är gammal (riktigt gammal) och sjuk och om sina takar och känslor kring döden. Det var väldigt, väldigt fint skrivet (som alltid är hon är i farten faktiskt), och fick mig att tänka på mina egna mor- och farföräldrar.

Jag är ju ett så kallat sladdbarn, båda mina föräldrar var 39 när jag dök upp på ett vad jag har förstått oväntat men välkommet sätt. Det här gav ju då att mina föräldrars föräldrar vid den här tide var mellan 60 och 70 år, vilket kombinerat med en tendens hos min släkts manliga sida att inte bli jättegamla gjorde att jag aldrig egentligen hann lära känna varken morfar eller farfar.

Morfar dog när jag var tre, och jag har faktiskt inga minnen av honom alls. I efterhand har jag av min mor förstått att han var något att ett asshole, och kunde emellanåt bete sig riktigt, riktigt illa. Alltså, på allvar illa. Men jag ska inte gräva i min släkthistorias solkigare delar, framförallt inte på en jävla blogg, så jag konstaterar bara att jag aldrig fick lära känna honom och att jag tycker att det är trist och lite sorgligt.

Farfar har jag i alla fall en hel del minnen från. Han och farmor bodde i en pytteliten etta i Ramvik strax norr om Härnösand och som jag har skrivit tidigare så spenderades alltid ett par veckor där uppe. Han var stor, hårig och berättade historier om pirater och astronauter och förseglade alltid sina brev med rött, smält vax. Han dog när jag var... sju? åtta? Jag minns inte exakt, men även om jag som sagt har e del minnen av honom så hann jag aldrig lära känna honom heller. Så återigen så har mina föräldrar fått berätta om honom, hur han var engagerad i det fackliga, att han gick med i tåget i Ådalen -31 ("fast inte längst fram utan mer i mitten") och att han var en jävel på att hålla tal.

Farmor var näste att dö. Jag var tjugo någonting och bodde i London när mamma ringde och sa att farmor var död. I mina ögon var hon alltid en gammal, lite bräcklig varelse som jag aldrig riktigt kom nära. En stor del i det var nog avståndet mellan Stockholm och Ramvik, absolut, men även så både hon och jag var funtade; inte skitlätta att komma nära inpå. Hon var extremt religiös, man fick till exempel absolut inte spela kort eftersom det var Djävulens spel, och alkohol? Forgettaboutit!! Hennes begravning var rätt jobbig, den hölls i ett litet kapell vid Ramviks kyrka och det var jag och mina föräldrar, några uråldriga personer jag inte kunde minnas ha träffat tidigare (trots att flera insisterade på att jag hade blivit väldigt stor sedan sist) samt ett par personer från församlingen. Det hela kändes otroligt sorgligt, den här lilla, lilla skaran mäniskor som antagligen mest träffades i samband med att någon av dem hade dött. Och så grät min far, något jag inte kan erinra mig att jag har sett honom göra särskilt många gånger i mitt liv. Eller scratch that, jag tror inte att jag har sett honom göra det varken innan eller efter. A ma of few words and even fewer feelings..

Mormor bodde på sin gård utanför Uppsala med sin äldste son (lång historia), och var den av mina mor- och farföräldrar som jag lärde känna bäst. Dels på grud av att hon var den som levde längst (hon dog 2006) men också för att hon bodde närmast. Det är egetligen rätt hemskt när man tänker på det, att avståndet ska spela roll i ens relationer med släkten, men jag vet inte. Det blev så, och det är så med resten av mina släktingar idag. På många sätt var mormors begravning raka motsatsen till farmors. Det var gaska mycket folk (det blir så när man har fem barn tror jag), och mamma var tvungen att stödja sig mot både pappa och mig i omgångar gråtandes mer än vad jag någonsin sett hene göra. Det var också ett av få tillfällen då jag träffade mina kusiner och deras barn, och fick både en och två gånger förklara att jag inte bodde i London längre. Även det var en rätt jobbig känsla, att man satt med den här stora skaran människor jag jag borde känna, min släkt för fan, som jag tillbringat somrar och diverse lov med, men som u var mer eller mindre främlingar. Ett av kusinbarnen kom jag på mig själv med att säga "gud vad du har blivit stor!!" då senaste gången jag sett henne var hon typ fem år. Nu var hon arton, och enda anledingen till att jag över huvudtaget visste vem hon var var på grund av att hon är extremt vindögd.

Nu är mina föräldrar över 70 år båda två, och ålderskrämporna börjar sätta in. Tidigare i år så åkte mamma in till sjukhuset med hjärtflimmer. Pappa ringde mig på min mobil och sa något i stil med att "För din information så åker vi in till sjukhuset nu, mamma mår lite dåligt". Jag fick panik och ville rusa in till SöS, men mamma försökte lugna mig och sa att det inte behövdes, att det nog inte var någon fara men hon lät som att varje ord kostade både väldigt mycket energi och luft och att hon hade begränsat av båda dessa. Det var en lång eftermiddag, jag minns inte vad jag gjorde exakt, men jag gick omkring hemma och stirrade in i väggen. Bytte vägg och stirrade in i den, och tillslut så ringer mamma och berättar att de var på väg hem, att hon hade fått hjärtflimmer men att det gått över och att allt såg rätt bra ut.

Jag kan andas igen.

Samtidigt så börjar den hemska svarta tiden då jag måste ta farväl av mina föräldrar komma allt närmre, bli allt verkligare. Jag försöker att inte tänka på det, men ibland så triggas man igång, och jag försöker föreställa mig mitt liv utan mina föräldrar och det är väldigt svårt. Väldigt ensamt.

Det var någon som sa en gång att ens mor- och farföräldras död ska hjälpa en att förbereda sig mentalt för sina egna föräldrars bortgång. Det låter väldigt sant och bra och fint, men jag har aldrig känt mig mindre förberedd på någonting någonsin än på just det.