Sol(o)semseter

Jag har tänkt mycket på det här med semester i år.
Ovanligt mycket för att vara mig.
Dels för att det kan bli... knöligt att lösa det rent jobbmässigt, men det skiter jag i för jag måste ha ledigt.
Snarast.
Men också för det här med tvåsamheten.
eller bristen på den så här i semestertider.
För det är en sak man märker när man sitter på relationsmästerskapets avbytarbänk (hej, en sportmetafor, bonuspoäng!) att det blir svårare och svårare att dra ut på galna semestrar med sina vänner ju äldre man blir.
Nu brukar man i och för sig kunna lösa det ändå med lite planering och så, men ändå... Känslan sitter kvar där.
Man blir rätt ensam såhär i semestertider.
Så då ställs jag inför två olika scenarier.
Det första är att ta semester i tre veckor och glida omkring hemma i Stockholm, ligga nere på Sickla Beach och läsa ikapp de sjuhundrafyrtiotvå böckerna jag har liggande på hög, äta ohälsosamt mycket glass och bada en massa. Kanske dricka en kall öl någon gång ibland.
Helt ok, men ändå... Inte skitspännande.
Inget man kan skryta om på fejsbok.
Det andra scenariot är att jag drar iväg själv.
Just nu sitter jag och kollar på en New York-resa, mest för att det känns som lagom långt bort för lagom mycket pengar.
Ja, och så för att det verkar vara en rätt ok stad att hänga i en vecka.
Nackdelen är ju att då blir det att åka iväg själv.
Och det är ju som min vän Solomon sa, att upplevelser man delar med andra är värda ganska så mycket mer än upplevelser man är ensam om.
Det, plus min fobi för att äta ensam på restaurang. Det är fan ingen lek alltså.
Så, just nu velar jag lite.
Hemester i Nacka (ryyyys för det ordet...) eler solosemester i New York?
Just nu så lutar jag trots allt åt det andra.
För även om det kanske är roligare att dela sina upplevelser med någon annan så tar jag nog ändå hellre soloupplevelser än inga upplevelser alls.
Ja, och så för att man kan skryta om det på fejsbok förstås.
Sickla Beach slår på något sätt inte lika högt som Upper East Side...