Unbreakable

Ok.
Tuff start på veckan.
Är på väg in till jobbet med Smarten, det är inga särskilda bilköer och även om vädret känns... konstigt (disigt, men ändå inte) så är vägarna rätt bra.
När jag kommer kurvan efter rondellen vid Thorildsplan så plötsligt släpper bakhjulen.
Jag kör verkligen inte jättefort, 40-50 kanske och tänker "aj fan, där sladdar det lite" när jag märker att det inte slutar att sladda.
Istället slår det över i en motsladd, och jag hinner tänka "Satan, det här går åt" innan min bil attackerar vägräcket med ganska våldsam kraft.
Jag svimmar inte av eller så, men helt plötsligt sitter jag där.
Vindrutetorkarna slår som besatta.
P4 morgon maler på om något banalt.
Det ligger en tung krutrök över allt, lite som Lützen antar jag.
Fast med airbags.
Jag känner att det gör ont i brösten, det kommer fram en kille som undrar hur det gått, om jag är ok och jag svarar att jo fan, det gick nog rätt bra.
Han ringer allt som ska ringas medan jag sitter och tittar på mina händer.
De skakar.
Jag tänker "Å fan, det är alltså så här chock känns" och försöker få mina händer att sluta skaka.
Det går inte.
Ambulansen kommer, polisen kommer, bärgare kommer och efter lite frrågor och utandningsprov så far vi iväg till SöderSjukhuset.
Efter rätt kort väntan, lite röntgen och slitandes i min allt mer värkande vänsterhand så blir jag friskförklarad och släpps ut i trafiken igen.
Inte i en Smart dock.
En Nissan.
..
Nu ska jag linda in mig i en filt, äta comfortfood (som är lätt att äta, för seriöst, jag kan fan inte hålla i någonting med vänsterhanden) och kolla på något dåligt.
Och konstatera att den Bäckströmska turen trots allt håller i sig.

Ensamhet

Oki det här är det mest tragiska jag har sett.
Någonsin.

Det är alltså en kudde formard som en arm.
Gudars skymning, hur tragiskt får det bli innan någon sätter stopp?
Finns att beställa här om ni känner att det lockar.
Själv tänker jag gå och träna nu med Moz's "Last night I dreamt that Somebody Loved Me" ekandes i huvudet.
Det lär ju gå braaa...

Frånvaro

I fredags tyckte jag att det var en bra idé att hälla ett helt glas vatten över mitt trådlösa tangentbord.
Efter att ha tänkt efter en stund så beslöt sig tangentbordet att det inte tyckte det var en särskilt bra idé alls.
Så, just nu har jag inget tangentbord hemma, vilket försvårar en hel del datoranvändning.
Jag fick, till exempel, sitta ach kopiera olika bokstäver och siffror när jag behövde kolla min hotmail för att kunna "skriva" lösenordet...
Så, därav det sparsamma bloggandet.
Men förhoppningsvis så köper jag ett nytt, torrt tangentbord i morgon, och då kan de normala sändningarna fortsätta.

Klumpe

Men åååååhhhhhhh...
Man ska ju fan inte släppas ut utan någon som håller ett vakande öga på en.
Lyckades med bedriften att springa in i ett cykelställ igår kväll.
Gjorde sjukt ont, men "walk it off" som det heter.
Idag vaknar jag en dryg timme för tidigt av att det gör så jävla ont i knät.
Helt.
Jävla.
Fantastiskt.
Jag ska göra ett tappert försök till att träna lite efter frukosten, men...
Ååååååhhhhhhh!!!

Bravo hjärnan, bravo

Det är när man kommer hem vid halv två på natten och upptäcker att man glömt nycklarna på jobbet som man blir väldigt glad över att man har sina föräldrar (och reservnycklar!) på nära håll...

So close...

Men fanhelvete ocksa!!!
Solomon slog vad med mig igar att jag inte skulle komma ihag hans kollegas fulla koreanska namn.
Satte hundra dollar.
Jag ar ju en tavlingsmanniska och, lets face it, man kan alltid gora av med hundra dollar, sa jag satt och korde det i huvudet hela gardagskvallen.
Var helt saker pa att jag hade det nu pa den nagot smabakisa morgonen.
Kaxig Goran: "Solomon, pa vag till jobbet, se till att du tar ut pengar"
Bakis Solomon: "Varfor det?"
Kaxig Goran: "Kim Ko-Chu"
Bakis men skadeglad Solomon: "Nae du, det ar fel, Kim Ok-chu ska det vara.."
...
Goran stirrar tyst och bittert ut genom fonstret for att sedan ga och ventilera pa sin blog SOM EN RIKTIG KARL!

Brott & straff

Uuuuuusch jag är så jävla sjuk...
Och inte i den vanliga "Göran är så jävla sjuk!"-bemärkelsen, utan hosta och feber och allmän misär.
Jag är inte helt säker, men det kan finnas något slags samband med att jag vinglade hem till fots från Berns i lördagsnatt i för den faktiska kylan något otillräcklig beklädnad..
Så nu ligger jag hemma, lyssnar på ljudböcker och äter morötter och tycker extremt synd om mig själv.
Det borde du också göra.
Tycka synd om mig!
Gör det!!

Sjukt

Pratade precis med min mor, och nu har hon fått tid för operation nästa vecka.
Hon verkar väldigt lättad över att få det överstökat så pass snabbt.
Men jag blir ändå sjukt oroad.
"Dubbel förtur", borde inte det betyda att det inte är helt soft?..
Usch.
Uschuschusch.
Det blev plötsligt och olustigt väldigt svårt att fortdsätta jobba

Fuck you world, you fucking ....

Men alltså...
Pratade precis med min mor.
Min kära, kära mor som bröt benet förra sommaren, och har haft diverse problem med benenen.
Ja bortsett från att det ena var brutet då.
Hon gick till vårdcentralen för drygt ett år sedan för att kolla just benen eftersom de strulade.
Fick veta att det var sånt man kunde få när man blev äldre och skickades hem igen.
Nu i måndags var hon på magnetröntgen hos neurologen ( = spezialläkare), eftersom benen inte blivit bättre. Alls.
Idag fick hon svar, och det visade sig att hon hade en tumör i ryggen.
Om jag var en snubbe som gav stryk snarare än fick stryk så skulle jag fan ge mig ner till vårdcentralen och ,eh, förklara exakt hur mycket de ligger på min dåliga lista.
Nu är jag ju inte det (som ni sett & vet) så jag ska hjälpa mot med att författa ihop ett brev till dem som, eh, förklarar ett och annat.
Jag skriver bättre än vad jag slåss om vi säger så.
Nu trodde de att det rörde sig om en godartad tumör.
Fan jag ryser varje jävla gång jag skriver det där satans ordet, så jag slutar med det exakt just nu.
Men ändå.
Men än-fucking-då.
Ja Världen, jag vet att mina föräldrar börjar bli gamla.
Du behöver inte gnida in det i ansiktet på mig...

Ett öga rött...

Det är rufft där nere i Sjöstaden. Apparently.









Joråsåtte....

A lesson is learned, but the damage is irreversible

Varför man aldrig, aldrig, aldrig, aldrig ska ställa ett öppnat paket makaroner under lysknappen i köket;

Tragiskt och inte alls magiskt

Shit, ibland undrar man över den här jävla världen.
Fick för inte särskilt länge sedan höra att killen vi firade midsommar hos, Mats, är död.
Nu kände jag aldrig honom särskilt väl, eller över huvud taget egentligen, men han gav intryck av att vara en mycket sympatisk snubbe.
Det här är helt fucked up, och jag vet inte vad jag vill säga här..
Mest att jag är ledsen antar jag.
Ledsen för alla som kände honom och mår piss just nu.
Ledsen för att...
Bara ledsen.

Ironi är inte alltid roligt

Fan.
Jag kunde ju inte se matchen Danmark - Sverige som gick i början av juni.
Var på ett förträffligt roligt bröllop istället, vilket ju faktikst lindrade det hela en hel del.
Dessutom så blir det ju retur nu i september, så va fan liksom.
Men tjena.
Jag ska ju på bröllop då med!!!
Riktigt jobbigt, & den här gången så lär det på sin höjd bli lite trevligt att träffa släktingar man inte sett på år & dar.
Men skoj? Knappast.
Slutar nog med att jag smugglar med mig en radio...

To Leeds is to suffer

Somliga av er vet att jag för några år sedan valde den anrika nordbrittiska fotbollsklubben Leeds United som "mitt" lag.
Detta har jag nu under flera år fått lida för, både i form av hånfulla kommentar och bedrövligt spel.
(förutom när de spöade Arsenal med 3-2, det var det vackraste jag sett)
Men det räcker tydligen inte.
Nej nej.
Leeds har ju de senaste säsongerna rasat genom det engelska fotbollssystemet, och spelar den kommande säsongen i League 1.
Men på grund av klubbens aldrig sinande problem kommer man att starta säsongen på MINUS FEMTON poäng.
Tjena.
League 2 nästa säsong då eller?
Det vill säga motsvarande Division 3 här hemma...
Jeebus give me strength!

All good things must come to an end

Lite småsorglig dag igår.
Sosta Slussen har serverat sin sista (perfekta) cappuchino.
Tydligen ingår det inte i Gina-fucking-Tricots affärsidé att inhysa stans bästa kaffebar...
Bastards.
Firades i alla fall med espresso & grappa.
Kan ju lugnt säga att man var småsnurrig efter en capuchino, en dubbel espresso & en (god!) grappa.
Word to the wise: det är bra att äta något innan.
Men i alla fall, nu är det slut med Sosta, och jag är lite ledsnare.

Aj som fan!

Man vet att det kommer att bli en sån himla bra dag, eller til och med vecka, när det första man gör när man kommer utanför dörren är att man
1. är lite sen
2. Ser bussen och börjar springa (se 1)
3. Missbedömmer det isiga underlaget något
4. Halkar till med stödjebenet med platt, smutsigt & smärtsamt fall som följd
...
Det måste dock ha sett rätt kul ut, då jag halkar med det inre benet i en kurva, vilket gör att jag fullkomligt tappar all tillstymmelse till balans men fortsätter i ett futilt försök att behålla både vertikal osition och någon slags värdighet att springa typ framåt.
Det går sådär.
Värdighet, nja, och den verikala positionen blev ersatt av grus och blod.
Bakom en hör man morsan med barnvagnen utbrista "Nämen OJDÅ!!"
Ojdå indeed...