Projekt

Jag satt och körde bil häromdagen är Kents låt FF gick på radion.
Jag satt och nynnade med lite förstrött så som man gör när man kör bil och förgrymmades över alla cyklister som gjorde sitt yttersta för att ta självmord mot min bil.
(Min bil är ju som sagt en Smart, så jag tycker att det är en sisådär idé..)
Så plötsligt tar låten slut och jag märker att den har lämnat efter sig exakt... ingenting.
Inte den minsta känsla eller tanke eller någonting.
Helt tomt.
Då slår det mig att jag inte kan minnas när jag senast lyssnade på en Kentskiva som gav mig någonting.
Och plötsligt drabbas jag med en korsfarares övertygelse om att Kent måste vara Sveriges Mest Överskattade Band.
Missförstå mig rätt här nu, överskattat betyder inte att jag tycker att de är särskilt dåliga.
Hagnesta Hill vill jag minnas är en väldigt bra skiva, och Chans är en knäckande bra låt.
Men kom igen, resten då?
Ju mer jag sitter i Smarten och väjer för kamikazecyklar desto mer övertygad blir jag.
Kent är fan Sveriges svar på Coldplay.
Nu var det som sagt väldigt länge sedan jag faktiskt lyssnade på någon större mängd Kentmusik i ett sträck, så jag känner att mina tankegångar för en gångs skull måste grundas i en empirisk undersökning.
Så.
För er kära läsare riskerar jag mitt redan rätt bräckliga psyke, dammar av femton år gamla skivor och börjar nogrant lyssna på hela Kents bibliografi från början till slut.
En recension om dagen är mitt mål, med start imorgon.
Ambitiöst, min käre Watson.