Alltså här skulle ni ju egentligen få läsa en härlig recension av Kents andra album 'Verkligen'.
Men jag måste vara helt ärlig; jag är alldeles för trött just nu för att orka med att lyssna ett par timmar på Jocke Bergs gnäll.
Nytt försök imorgon!
Ok jag kunde inte hålla mig.
Känner mig lite exalterad över mitt lilla projekt, så nu har jag lyssnat igenom debutalbumet Kent från 1995 tre gånger.
Först lite personlig bakgrund kanske.
Jag lyssnade EXTREMT mycket på det här albumet när det kom.
Det släpptes lagom till att vi tog studenten, och fångade in känslan av att vara ung, dum och full.
Eller någonting.
Anyways, det är alltså en hel del skimrande nostalgi som ska bearbetas här.
Det visar sig vara inga problem alls.
Det är... verkligen (höhö) ett inte särskilt bra album.
Låtarna är ganska enahanda, och Joakim Berg sång är extremt irriterande med en gnällig nasal ton.
Nu ska jag säga att jag kanske inte är den som lämpar sig bäst för att analysera och tolka texter.
I ain't no poet, som det heter.
Men jag säger som mr Burns; "I know what I hate, and I hate this!"
Upprepande, barnsliga och allmänt bara dåliga texter som tillsammans med den redan ämnda sången ger mig en akut huvudvärk.
Sammantaget så är det ett dåligt album det här, och det kommer att dröja länge innan jag lyssnar på eländet igen.
Betyg: 1 av 5
Bästa låt: Ingenting Någonsin mest för att den är lite skönt distad, annars har den samma problem som resten av skivan
Sämsta låt: Oj, take your pick höll jag på att säga, men Som Vatten är ett lågvattenmärke (höhö)
Jag satt och körde bil häromdagen är Kents låt FF gick på radion.
Jag satt och nynnade med lite förstrött så som man gör när man kör bil och förgrymmades över alla cyklister som gjorde sitt yttersta för att ta självmord mot min bil.
(Min bil är ju som sagt en Smart, så jag tycker att det är en sisådär idé..)
Så plötsligt tar låten slut och jag märker att den har lämnat efter sig exakt... ingenting.
Inte den minsta känsla eller tanke eller någonting.
Helt tomt.
Då slår det mig att jag inte kan minnas när jag senast lyssnade på en Kentskiva som gav mig någonting.
Och plötsligt drabbas jag med en korsfarares övertygelse om att Kent måste vara Sveriges Mest Överskattade Band.
Missförstå mig rätt här nu, överskattat betyder inte att jag tycker att de är särskilt dåliga.
Hagnesta Hill vill jag minnas är en väldigt bra skiva, och Chans är en knäckande bra låt.
Men kom igen, resten då?
Ju mer jag sitter i Smarten och väjer för kamikazecyklar desto mer övertygad blir jag.
Kent är fan Sveriges svar på Coldplay.
Nu var det som sagt väldigt länge sedan jag faktiskt lyssnade på någon större mängd Kentmusik i ett sträck, så jag känner att mina tankegångar för en gångs skull måste grundas i en empirisk undersökning.
Så.
För er kära läsare riskerar jag mitt redan rätt bräckliga psyke, dammar av femton år gamla skivor och börjar nogrant lyssna på hela Kents bibliografi från början till slut.
En recension om dagen är mitt mål, med start imorgon.
Ambitiöst, min käre Watson.
Som vanligt nu för tiden (?) så följdes en väldigt rolig lördagskväll av en inte alls rolig söndag.
Vaknar, inte särskilt bakis (då jag trots allt kom hem i väldigt skälig tid, om än inte i ett särskilt nyktert tillstånd) men med duktig ångest och allmänt asocialt beteende / humör.
Gör ett tappert försök att gå bort ångesten och gör en repris av förra årets höstpromenad över Kvarnholmen.
Besöker bland annat vad som nog är min favoritplats i området; den gamla övergivna 1800-talskyrkogården som ligger inbäddad mellan diverse nybyggen och dagisplatser.
Vackert som satan, och så där ödsligt och stilla som man kan behöva när man är som mest tvär.
Men mitt dåliga humör bestod, trots långpromenaden och sparkade höstlöv, så det enda som återstod var att lägga sig i soffan, trycka i sig en pizza och tycka jävligt synd om sig själv...
...
Måndagen började... inte särskilt mycket bättre.
Vet inte om det är vanlig jävla höstdysterhet (det spöregnade verkligen på morgonen), men humöret var verkligen kört i botten och jag bara hatade allt och alla.
Little mister Sunshine liksom.
Men.
Men men men.
Sen vände det.
Och allt som behövdes var lite solsken, en kaffe och lite vänligt banter med tjejen i kassan på McD.
Labil, who me?
Jag har börjat missbruka funktionen Genious i iTunes.
Fantastisk liten sak.
Ett tryck på en kapp och den generar en helt ok spellista.
Inte lika bra som mina egna OBVIOUSLY, men helt ok som sagt.
Kvällens skörd blev följande;
There Goes Your Corpse Again - The Deadly Snakes
That Teenage Feeling - Neko Case
Cut Your Hair - Pavement
I Was Born (A Unicorn)- The Unicorns
Rough Gem - Islands
You Are a Runner and I Am My Father's Son - Wolf Parade
Heavy Metal - Clap Your Hands Say Yeah
Just Like Honey - The Jesus & Mary Chain
Communist Daughter - Neutral Milk Hotel
Romantic Rights [Erol Alkan's Love from Below Re-Edit] - Death from Above 1979
Chills - Peter Bjorn and John
Gigantic - Pixies
Queen Bitch - David Bowie
Sunday Smile - Beirut
Burn Down the Valley - The Deadly Snakes
(Antichrist Television Blues)- Arcade Fire
Hold On, Hold On - Neko Case
Crown of Love - The Arcade Fire
Sunshine and Clouds (And Everything Proud) - Clap Your Hands Say Yeah
Two-Headed Boy - Neutral Milk Hotel
Shine a Light - Wolf Parade
Y Control - Yeah Yeah Yeahs
Team - Bon Iver
Meadowlarks - Fleet Foxes
Amsterdam - Peter Bjorn and John
För att vara en satans Mac-product menar jag...
Grannarna har fest, och indierocken skakar väggarna.
Det låter lite som Franz Ferdinand.
Fuck'em.
Jag kontrar med The Deadly Snakes "Ode to Joy"
Farfar visar vart skåpet ska stå.
Hrmf.
Var en fantastisk fest i helgen.
Fantastisk.
Som ensam kan det ibland bli... lite trist på fester med en massa par (eller typ bara par som denna). Folk håller igen, slutar festa tidigt och lämnar mig ensam med spriten vilket alltid är en Dålig Idé.
Men här hölls det inte igen.
Tvärt om faktiskt.
Minttu var visst inblandat.
Och dans.
Några höjdpunkter i urval;
...
Rasmus upptäcker att has påse med öl har flutit iväg och inleder en räddingsaktion. Aktionen leder givetvis till att han halkar i vattnet och slutar med att han står med en kratta och försöker fiska upp alla ölburkar som guppar omkring. Lite som en blöt trädgårdsmästare.
...
Jag badar. För första gången i år. Den 18e september. (det var för laget)
...
Någon gång efter kräftorna och snappsen och Minttun tycker någon att det är en bra idé att lära ut hur man sveper öl genom att snurra på flaskan och sen vända den upp och ned. Schluuuurp säger det och sen är flaskan tom! Till och med i stadiet jag var i då tyckte jag att det inte verkade vara en skitsmart idé. "Jag behöver inte någon hjälp att få i mig öl schnabbare direkt..." var min motivering till att jag höll igen från grupptrycket.
...
Står mitt ute i det kompakta mörkret (det fanns inge el se) och stirrar upp i den mest fantastiska stjärnhimmel jag sett på år och dar. Jag är ingen hejare på konstellationer, men OM jag hade varit det så hade det varit svårt att se dem för att det var så satans många stjärnor precis överallt. Vintergatan såg man också. Sen fumlar jag upp min kamera och står i ett antal minuter och försöker fotografera spektaklet, men autofokuset säger bara "vrrr, vrrr" och tokvägrar, för det där motivet är FÖR LÅNGT BORTA. "Schitkamera" mumlar jag och går iväg och dricker en Minttu.
...
Sent, sent, sent på natten upptäcker jag att min kamera är borta. Det här är något jag visste skulle hända när jag tog med den, but still. Jag blir väldigt orolig. Jag tar hjälp av bland annat Robert och vi börjar leta noggrant. Väldigt noggrant. Efter några minuters raglade i mörkret så kommer vi på att vi borde kolla bryggan. "Har duh vaarit phå bryhggan?" undrar Robert. "Jagg vet intche" svara jag "men jag KAN ha varit dääär..." Sagt och gjort går vi ner till bryggan, men Robert observerar att vi är alldeles för fulla för att ge oss ut på en mörk och presumtivt hal brygga mitt i natten. Lösningen till det är att kräla. Givetvis. Vilket sedan görs. Kameran låg inte ute på bryggan, utan på ett skrivbord inne i huset.
Var på en mandate idag.
Om man inte kan fixa en vanlig date så får man ta det man får.
Hö hö.
Skämt åsido, det var VANSINNIGT trevligt att träffa Fredrik från låg, mellan och högstadiet, något vi inte gjort sedan vi gick ut nian.
Räkna baklänges på fingrarna, era esteter, det var JÄVLIGT länge sedan..
Anyways, det var en bra mandate måste jag säga.
Roligt, trevligt och vi bestämde att vi skulle ses igen (whiskeyprovning).
Det extra roliga kom från 40-plussaren som kom in med repliken "kan ni kolla min väska"
Jodå, det var inga problem.
Efter det var hon all over Fredrik, trots hans valianta försök att lasta över damen till mina betydligt mer ensamstående famnar.
Hon var... jävligt inte intresserad.
Inte för att jag säger att jag var särskilt sugen på en dyngrak 40-plussare, men ändå.
Att bli dissad av en dyngrak 40-plussare...
Well.
Det räcker att bli dissad av snygga tjejer i ens egen ålder om jag säger så.
Det här, det är ju för fan direkt knäckande..
Nej, jag såg inte Hollywoodfruar häromdagen för att... jag inte bryr mig.
Alltså, verkligen inte.
Jag har för fan sju säsonger av Vita Huset att kolla igenom plus ett bokmanus att läsa; I'M A BUSY MAN!!
Men.
Men men men, jag fick länken till Anna Ankas "artikel" på Newsmill och... den är helt fantastisk.
Jag har läst den tre gånger nu, och varje genomläsning ger nya djup och insikter.
Låt mig ge er ett par smakprov.
Jag vill bli en förebild för svenska kvinnor
Kommentar: Jodå. Lycka till. Ni förstår snart varför...
Amerikanska män vet hur man uppvaktar en kvinna. De är väldigt romantiska och köper dyra presenter.
Kommentar: Dyrt = romantiskt. Tack för tipset.
Amerikanska män uppskattar däremot sin fru, de är väldigt romantiska. De skriver lappar, ringer och lämnar kärleksmeddelanden på telefonen. Sådant gör aldrig svenska män.
Kommentar: Dyra lappar då
[apropå att vara gift med en betydligt äldre man]Kan någon förklara vad det är för skillnad mellan mig och Ashton Kutcher? Om du går in i en hundaffär, köper du då en gammal hund eller en söt valp?
Kommentar: Det beror på vilken sorts affär skulle jag nog säga..
En annan sak jag älskar med USA är inställningen till service.
Kommentar: Aha! Hon kanske inte är spritt språnga galen trots allt, servicen i USA är ju faktiskt (för det mesta) makalöst mycket bättre, typ när man handlar kläder eller går på restaurang..
Om du anställer någon i Sverige ska du ha utbildning och vara kvalificerad. Här är det illegala mexikaner som gör jobbet. De diskar, städar, tar hand om trädgården. Jag har en enorm trädgård och fyra trädgårdsmästare. Det är jag som ser till att de kan försörja sina familjer. De kan inte prata engelska. Det är som att prata med en vägg, de kan inte ens stava till sina egna namn. Det kan bli ganska frustrerande ibland.
Kommentar: Ehh nej på det alltså, spritt språngande galen it is med en touch av storhetsvansinne...
Sedan har vi jätteproblem här med den nya internetgenerationen. Den är obildad och missunnsam och deras liv på bloggar och twitter meningslöst.
Kommentar: Bra där Kajsa, på dem bara. I din internetartikel..
Om man anställer folk till att hjälpa en kan man göra roliga saker.
Kommentar: ... med de dyra presenter man fått av sin Romantiske Man
Well.
Nu måste jag läsa den en gång till.
Den bara växer och växer.
Gör det du med.
Så jag åkte hem lite halvsent en kväll häromsistens.
Istället för att välja den smarta, snabba vägen med Essingeleden och Söderledstunneln så körde jag över Södermalm istället.
Två saker slår mig.
Det första är att jag är ingen hel människa utan en bil.
Det finns väldigt många dåliga saker med bil, men jag måste ändå konstatera det; jag och bil hör ihop.
Det andra som slog mig var att jag saknade London så mycket att det gjorde lite ont.
Det här är, faktiskt, två saker som hör ihop mer än vad de borde.
London är väldigt många olika saker, men det är framförallt en fantastisk stad att köra bil i.
You heard me.
Ja det är vänstertrafik och jada jada jada men vad den framförallt är är STOR.
Den tar aldrig slut.
Vilket gör att den lämpar sig spektakulärt väl för planlös bilkörning.
För just planlös bilkörning är för mig det närmsta terapi jag kommer.
Sätta sig i bilen, köra för Parkway ner till Regent's Park. Svänga höger och köra längs med gräsmattan tills de löjligt dyra husen blir till vanliga radhus. Kanske svänga ner mot Themsen, dras med i trafiken på the Strand. Eller bara fortsätta österut, geom den indiska och pakistanska kvarteren för att hamna i Notting Hill.
Vad jag försöker säga är att det är en så vansinnigt bra stad att förlora sig i när man kör bil, på ett sätt som älskade Stokholm bara inte har.
Jag tänkte på det, och vi har en high Street; sträckan mellan medborgarplatsen och Skanstull.
Det är faktiskt på pricken hur en high street är uppbygd; mycket trafiik, sunkiga och inte fullt så sunkiga pubar och restauranger, oklara affärer, samt e massa fotgängare.
Kort sagt, Götgatan (mellan dessa punkter) är Stockholms High Street.
Vilket är trst då st igh streets gör sig väldigt, väldigt bra för bilkörning, och då särslkilt min speciella typ av meditativ bilkörning.
För det är exakt så det är, man rensar huvudet och bara "är" när jag sitter bakom ratten.
Lite som en spikmatta antar jag..
Hmm ja det har varit dåligt med inlägg här på sista tiden.
Känns nästan som att jag ska be om ursäkt eller något.
Sanningen är ju den att det inte varit en särskilt spännande vecka, trots att jag har lagt om mitt dygn och numera börjar bizzarrotididigt på morgonen istället för sent på eftermiddagen.
Men som sagt, vardagstristess extraordinär, och jag känner inte riktigt för att föra en dagbok över mina likadana dagar just nu.
Jag gjorde det en gång i tiden, men sen fyllde jag tjugo.
Och det är fruktansvärt tråkig läsning, trust me.
Så istället postar jag mer eller mindre begåvade inlägg på fejsbok med ganska jämna mellanrum.
Det kanske är lite löjligt som nästan 33, men det är något med det där blåa stället som jag gillar.
Framförallt så gillar jag vad det har blivit, ett ställe att dela länkar, foton och visdomar (???) på.
Good stuff.
Men det var faktiskt en sak som slog mig häromdagen, eller rättare sagt i tisdags.
Den typ veckliga ölen intogs på Snövit (bra ställe) och mellan diskussioner om film, vänsterpolitik och halvalkisar som sa att de känder Kirkegaard så undrade Fredrik vart "hon den där dövstumma tjejen du känner" var någonstans.
"Tove, ja"
"Ah" kommenterade Annika, "Tove Lin... någonting, hon som brukar kommentera dig på fejsbok"
Och däri ligger min poäng här.
Jag gillar att kommentera folks status på fejsbok, säga små korta och i bästa fall smarta saker och det känns som att man pratar med den man kommenterar.
Lite som messenger typ.
Fast i själva verket så har man ju precis skrivit en egen statusrad under den som man just kommenterat, fast man når ut till alla hans eller hennes vänner också.
Och gör man det tillräckligt mycket så blir man uppenbarligen igenkänd, även av människor man aldrig träffat.
Förutsatt att de är inne på fejsbok lika ofta som du är vill säga..
Jag gillar det.
Kommentera mera, med andra ord.
Så jag var och fikade hos mina kära föräldrar häromdagen.
Det var som väldigt väldigt mycket prat från min mor om vilka bekanta som hade vilka krämpor, vem som fått byta sjukhus, vem som inte har hämtat sig från sin stroke och vilka som har svårt att gå och varför.
Inte den mest uppmuntrande konversationen med andra ord.
Men så börjar pappa och jag prata om det här att starta eget.
Missförstå mig rätt nu.
Det räcker UTMÄRKT att driva en icke inkomstbringande nättidning, jag har inga planer ALS att starta något eget företag.
Jag har tänkt på saken och kommit fram till att jag nog helt enkelt är för bekväm för det.
Jobba 16 timmar om dagen sju dagar i veckan i fem till tio år bara för att överleva?
Forgetthabouttit.
Anyways, när vi kommer in på ämnet så berättar far en historia från sin ungdom när han växte upp i Ramvik.
Det hela hade sin början i det inte särskilt glade fyrtiotalet (jo, min far är faktiskt så gammal).
I byggden där pappa växte upp fanns en karl, låt oss kalla honom Bosse.
Bosse hade en plan.
Planen var att flytta till Amerika, närmare bestämt Chicago-området.
Väl där skulle han börja jobba på ett sågverk och spara ihop så mycket pengar han bara kunde.
De sparade pengarna skulle han köpa skog för, vilket i sin tur skulle generera mer kapital.
När Bosse samlat på sig tillräckligt med kapital så skulle han så slutligen ge sig in i fastighetsmarkaden och bli en så kallad byggherre.
Storslagna planer med andra ord.
För de av er som inte varit i Ramvik (det vill säga typ ALLA) så var det helt vansinnigt stora planer.
But still, man måste respektera en man med en plan.
Han påbörjade det hela och reste över till Amerika och började jobba.
Hans fru var kvar i Sverige, för hon skulle föda hans son.
No biggie, de fick följa efter liksom.
Men frugan drabbades av graviditetsdiabetes och blev därmed en persona non grata i USA.
Så Bosse satt helt enkelt fast på fel sida av Atlanten, men en nyfödd son och sjuk fru på andra sidan.
Bara en sak att göra med andra ord; glömma alla storslagna planer och sätta sig på oceangångaren tillbaks till Svedala.
Väl hemma, ruinerad och bitter, så återförenas han med sin familj men söker tröst i bränvinet.
Lokalt får han öknamnet "Rockerfeller" och blir lite utav byns skrattobjekt.
Han slutar, i alla fall så vitt min far vet, sina dagar som fiskhandlare i byn.
Kan vara det sorgligaste jag hört på länge.
