Budgetskägg

Sven Otto visar vägen in i det nya millenniet.

Med ett fräsigt bockskägg.
Läs hans motivering på Expressen.
Den är... nästan lika fantastisk som skägget i sig.

Döden

En vän skrev nyligen om sin mormor som är gammal (riktigt gammal) och sjuk och om sina takar och känslor kring döden. Det var väldigt, väldigt fint skrivet (som alltid är hon är i farten faktiskt), och fick mig att tänka på mina egna mor- och farföräldrar.

Jag är ju ett så kallat sladdbarn, båda mina föräldrar var 39 när jag dök upp på ett vad jag har förstått oväntat men välkommet sätt. Det här gav ju då att mina föräldrars föräldrar vid den här tide var mellan 60 och 70 år, vilket kombinerat med en tendens hos min släkts manliga sida att inte bli jättegamla gjorde att jag aldrig egentligen hann lära känna varken morfar eller farfar.

Morfar dog när jag var tre, och jag har faktiskt inga minnen av honom alls. I efterhand har jag av min mor förstått att han var något att ett asshole, och kunde emellanåt bete sig riktigt, riktigt illa. Alltså, på allvar illa. Men jag ska inte gräva i min släkthistorias solkigare delar, framförallt inte på en jävla blogg, så jag konstaterar bara att jag aldrig fick lära känna honom och att jag tycker att det är trist och lite sorgligt.

Farfar har jag i alla fall en hel del minnen från. Han och farmor bodde i en pytteliten etta i Ramvik strax norr om Härnösand och som jag har skrivit tidigare så spenderades alltid ett par veckor där uppe. Han var stor, hårig och berättade historier om pirater och astronauter och förseglade alltid sina brev med rött, smält vax. Han dog när jag var... sju? åtta? Jag minns inte exakt, men även om jag som sagt har e del minnen av honom så hann jag aldrig lära känna honom heller. Så återigen så har mina föräldrar fått berätta om honom, hur han var engagerad i det fackliga, att han gick med i tåget i Ådalen -31 ("fast inte längst fram utan mer i mitten") och att han var en jävel på att hålla tal.

Farmor var näste att dö. Jag var tjugo någonting och bodde i London när mamma ringde och sa att farmor var död. I mina ögon var hon alltid en gammal, lite bräcklig varelse som jag aldrig riktigt kom nära. En stor del i det var nog avståndet mellan Stockholm och Ramvik, absolut, men även så både hon och jag var funtade; inte skitlätta att komma nära inpå. Hon var extremt religiös, man fick till exempel absolut inte spela kort eftersom det var Djävulens spel, och alkohol? Forgettaboutit!! Hennes begravning var rätt jobbig, den hölls i ett litet kapell vid Ramviks kyrka och det var jag och mina föräldrar, några uråldriga personer jag inte kunde minnas ha träffat tidigare (trots att flera insisterade på att jag hade blivit väldigt stor sedan sist) samt ett par personer från församlingen. Det hela kändes otroligt sorgligt, den här lilla, lilla skaran mäniskor som antagligen mest träffades i samband med att någon av dem hade dött. Och så grät min far, något jag inte kan erinra mig att jag har sett honom göra särskilt många gånger i mitt liv. Eller scratch that, jag tror inte att jag har sett honom göra det varken innan eller efter. A ma of few words and even fewer feelings..

Mormor bodde på sin gård utanför Uppsala med sin äldste son (lång historia), och var den av mina mor- och farföräldrar som jag lärde känna bäst. Dels på grud av att hon var den som levde längst (hon dog 2006) men också för att hon bodde närmast. Det är egetligen rätt hemskt när man tänker på det, att avståndet ska spela roll i ens relationer med släkten, men jag vet inte. Det blev så, och det är så med resten av mina släktingar idag. På många sätt var mormors begravning raka motsatsen till farmors. Det var gaska mycket folk (det blir så när man har fem barn tror jag), och mamma var tvungen att stödja sig mot både pappa och mig i omgångar gråtandes mer än vad jag någonsin sett hene göra. Det var också ett av få tillfällen då jag träffade mina kusiner och deras barn, och fick både en och två gånger förklara att jag inte bodde i London längre. Även det var en rätt jobbig känsla, att man satt med den här stora skaran människor jag jag borde känna, min släkt för fan, som jag tillbringat somrar och diverse lov med, men som u var mer eller mindre främlingar. Ett av kusinbarnen kom jag på mig själv med att säga "gud vad du har blivit stor!!" då senaste gången jag sett henne var hon typ fem år. Nu var hon arton, och enda anledingen till att jag över huvudtaget visste vem hon var var på grund av att hon är extremt vindögd.

Nu är mina föräldrar över 70 år båda två, och ålderskrämporna börjar sätta in. Tidigare i år så åkte mamma in till sjukhuset med hjärtflimmer. Pappa ringde mig på min mobil och sa något i stil med att "För din information så åker vi in till sjukhuset nu, mamma mår lite dåligt". Jag fick panik och ville rusa in till SöS, men mamma försökte lugna mig och sa att det inte behövdes, att det nog inte var någon fara men hon lät som att varje ord kostade både väldigt mycket energi och luft och att hon hade begränsat av båda dessa. Det var en lång eftermiddag, jag minns inte vad jag gjorde exakt, men jag gick omkring hemma och stirrade in i väggen. Bytte vägg och stirrade in i den, och tillslut så ringer mamma och berättar att de var på väg hem, att hon hade fått hjärtflimmer men att det gått över och att allt såg rätt bra ut.

Jag kan andas igen.

Samtidigt så börjar den hemska svarta tiden då jag måste ta farväl av mina föräldrar komma allt närmre, bli allt verkligare. Jag försöker att inte tänka på det, men ibland så triggas man igång, och jag försöker föreställa mig mitt liv utan mina föräldrar och det är väldigt svårt. Väldigt ensamt.

Det var någon som sa en gång att ens mor- och farföräldras död ska hjälpa en att förbereda sig mentalt för sina egna föräldrars bortgång. Det låter väldigt sant och bra och fint, men jag har aldrig känt mig mindre förberedd på någonting någonsin än på just det.

Koma

Jag går omkring i någon slags koma just nu.
Får ingenting gjort.
Är extremt förvirrad.
Case in point 1: Jag skulle koka ägg i morse, sätter på kastrullen, konstaterar att det kokar, kollar tiden och väntar 7,5 minuter för att ägget ska bli så där perfekt kokt. Sätter på tévatten.
När jag går och ska plocka upp ägget upptäcker jag till min stora förvåning att jag inte lagt i ägget.
Förvirring; total.
Senare på eftermiddagen är jag på ICA och ska handla middag.
Tänkte laga till en härligt mustig köttfärssås, och plockar därför upp en kruka oregano.
Trodde jag ja.
När jag ställer mig och börjar hacka den så märker jag att den... luktar lite konstigt.
Inte alls som oregano faktiskt.
Näe, för det är inte oregano.
Det är salvia.
Förvirring.
Nåväl, det blev tillslut en härligt mustig köttfärssås ändå.
För jag är en sån jävla grym kock, that's why.
Men jag känner mig sjukt förvirrad och allmänt bara... jag vet inte.
Det är skönt med semester, men samtidigt så känner jag att min själ kommer att krympa med 18 procent när jag börjar jobba igen.
Och det stressar mig lite.
Å andra sidan så är det tveksamt om det kommer att finas något jobb att gå till så värst länge till, så det kanske löser sig själv.
The path of least resistance var det va?

Visdom

Det finns en del jag skulle kunna skriva här nu.
Om bitterhet.
Om ensamhet.
Om rädsla.
Antagligen lite mer om ensamhet.
Eller ganska mycket.
men jag ska nog inte göra det.
För jag har ju lovat både er och mig att jag inte ska komma hemraglande mitt i natten och skriva miserabla jävla blogginlägg.
Eller...
Vänta nu.
Det gick ju åt helvete.
Bra där.

Pausfågel

Jag vet.
Jag sa ju att jag skulle ta den här bloggen i over drive.
Det har inte riktigt blivit så tyvärr...
Lite beror det på min och Schlagermattias Göteborgsresa.
Men om allt går som det ska så kommer sammanfattingen av den andra dagen upp imorgon.
Det vill säga torsdag..
Sorry 'bout that.
Men jag har ju faktiskt semester...

Västkust, dag 1.

ärker
Dag 1.

Alldeles för tidigt i fredags hämtade jag upp Schlagermattias och vi konstaterar ganska omgående att nästa år, då åker vi fan ner redan på torsdagen för det här var definitivt inte roligt alls. Strax under fem timmars bilkörning senare lyckas jag hitta huset vi ska bo i, vilket i sig är en bedrift eftersom jag 1. inte hittar i Göteborg, alls och 2. bara hade en enirokarta i min snabbt döende mobil till navigeringshjälp. Anyways, vi är "on a mission" och det är att hinna till Way Out West innan ett då Vivian Girls ska börja spela, och nu var klockan typ kvart i så en taxi senare så landar vi vid festivalområdet... fast på diametralt fel sida. En rask och lång promenad senare kvitterar vi ut våra armband och äntrar festivalen.

Konsert 1. Vivian Girls
Hela grejen med att vi åkte så in i helvete tidigt var ju att vi skulle se just den här konserten. Och små späda tjejer som för ett jävla oljud kombinerat med skör sång brukar ju tända mina cylindrar, och det här lät... ok. Inte jättekul, faktiskt och Mattias och jag konstaterar snabbt att behovet av cash och mat överväger och vi lämnar ganska omgående området..
Betyg: 2

Att fixa cash (som ju säger i Sthlm) visade sig snabbt inte vara helt enkelt eftersom det då tydligen inte finns några bankomater i Gbg. Efter en hel del letande hittar vi en 7/11 där vi får ut lite pengar, och efter en snabbt intagen sushi (de kan fan gör sushi i gbg..) så går vi tillbaks till Slottsskogen där en av de vanligaste festivalföretelserna uppenbarar sig; köandet. Kön för att hämta ut festivalarmbandet är nu någonstans i trakterna 1000 meter (skojar INTE) och klungan för att komma in på festivalen i sig är... massiv. Det här är stressande, för Bon Iver ska börja spela typ... nu, och det är något Mattias och jag VERKLIGEN inte vill missa, så vi köar så snabbt vi bara kan och kommer så småningom in och springer bort till ladan som kallas Linné.

Konsert 2: Bon Iver
Väl framme konstaterar vi snabbt att det var en jävla miss av festivalplanerarna att lägga Bon Iver på den minsta scenen. Det. Är. Smockfullt. Vi försöker tränga oss in så långt det går, och kommer väl typ... åtta meter kanske, men det slutar med att vi står långt ut till höger i stekande sol och försöker få glimtar utav bandet. Det går sådär. Däremot låter det väldigt bra, och de som står långt inne i ladan verkar onekligen ha jävligt roligt.
Betyg 3,5 (hade antagligen varit högre under bättre omständigheter)

Spelschemat är onekligen helt vansinnigt.. Så fort Bon Iver spelat klart rusar vi bort till Flamingo-scenen för att kolla på...
Konsert 3: Beirut
Beirut låter väldigt speciellt. Mer begåvade männikor än jag brukar beskriva dem som en salig blanding av amerikansk indie och balkan-pop. Kanske lite jazz också? Vet vet. Men de har en herrans massa instrument på scenen och sångarne låter, som Mattias påpekar, väldigt mycket som Stephin Merritt i Magnetic Fields, vilket verkligen inte är ett dåligt betyg. På det hela taget en trevlig tillställning.
Betyg: 3

En snabb koll på klockan och vi konstaterar att det är dags att rusa tillbaks till ladan som kallas Linné, det är dags för tokhypade...

Konsert 4: Grizzly Bear
Som sagt, extremt hypade, och även om jag inte kan påstå att jag lyssnat jättemycket på skivan så såg jag fram emot konserten. Det visar sig snabbt bli en väldigt, väldigt ojämn historia. Väldigt fina popstycken bryts av mer experimentella stycken och känner mig bara gammal och oförstående. När gitaristen plockar fram något som ser ut som en muterad nyckelharpa är det nog och vi knatar bort till Azalea för nu har det blivit dags för vad som kan bli dagens första riktigt, riktigt stora upplevelse...

Konsert 5: Band of Horses
Solen gassar och publiken är... enorm. Bandet går på och är bara så överjävla coola, men trots detta så syns det att de är jävligt glada att vara just här i Göteborg för att spela. Perfekta förutsättningar med andra ord. Och de levererar. Oj som de levererar. Varje låt sitter helt perfekt, och under låtar som Is There a Ghost, Funeral och No One's Gonna Love You stämmer den tiotusentals personer stora publiken upp i allsång. Den är första, me inte sista gången jag använder ordet "magiskt" under den här helgen.
Betyg: 5

Ni har vid det här laget kanske noterat att jag inte skrivit något om allt hedonistiskt drickande vi gjorde på festivalen? Det beror på att det inte blev så mycket utav den varan, på grund av en rad orsaker. 1. Spelschemat - man han helt enkelt inte stå och dricka öl, det var för mycket bra som spelade exakt hela tiden. 2. Köer, köer, köer. Överallt köer, det gällde även öltälten. 3. Vidrig jävla Pripps Blå i plastglas för femtio spänn var det som bjöds. Totally NOT worth it. Anyways, vi var tvugna att få i oss lite öl i alla fall, så vi hängde i ena ölområdet och lyssnade lite på Robyn på avstånd och det lät väl bra. Fast Doktor Alban? Really? Sådär i vår bok. Känner att jag inte kan sätta betyg på den konserten..

Efter att ha missat Florence & the Machine (öl & mat (som var lika dålig som ölen...)) så tog vi plats framför Azalea igen för att kolla på...

Konsert 6: Wilco
Ibland är det helt fantastiskt när man får se ett band man lyssnat på så jävla länge (mitten på nittiotalet) men aldrig sett live tidigare. Ibland... not so much. Till skillnad från Band of Horses (som ju verkade överförtjusta över att få vara här) verkade Jeff Tweedy & Co. mest vresiga och sura, något som rimmar illa med de fantastiska country-inspirerade popmelodierna de levererar. Eller borde ha levererat, för varja jävla låt förstörs av en 95-årig idiot de har på lead guitar som envisas med att fara ut i långa meningslösa gitarrsolon som han sen gör sitt bästa för att dista sönder totalt. Och has bästa är pretty fucking far från J. Maschis om jag säger så... Två gånger lyfter konserten, dels under en dieselångade version av A Shot In the Arm, och dels under en skitfin ballad där 95-åringen kör steel guitar istället. Men iövrigt, meh.
Betyg: En jävligt besviken 2:a

Efter att ha skakat av oss besvikelsen som var Wilco tar vi plats långt fram framför Flamingoscenen och ser hur hela Göteborgssymfonikerna tar plats. En elektricitet finns i luften, man känner att nu, nu är det något stort på gång och så kommer han tillslut in på scenen...

Konsert 7: Antony & the Johnsons med Göteborgssymfonikerna
Jag ska vara helt ärlig, början är inte klockren. Det känns lite skakigt, nästan som att han håller tillbaka lite och efter två låtar så ursäktar han sig och förklarar att "I'm sooo nervous, there's so many of you out there!" Nervös? Ja, denna stora internationella artist blir faktiskt rörd till tårar (jo faktiskt) över att stå framför 15 000 (fler?) i den snabbt skymmande Göteborgskvällen. Låt för låt växer konserten och jag står och funderar på om jag faktiskt sett någonting bättre någonsin? Tveksamt, kommer jag fram till. Bara det här ger pengarna tillbaka på entrébiljetten. Lätt. Chockerande nog visar det sig att Antony är en jävligt rolig prick, chockerande när man lyssnar på hans texter. Han förklarar bland annat sin oerhöra förvåning över att både barn och gamla tanter kom fram till honom och ville hälsa när han gick omkring i Göteborg tidigare under dagen. Och sen blir han tårögd igen, och man vill att det aldrigaldrigaldrig ska ta slut.

När det sen till sist tar slut så vänder vi oss i 180 grader och kollar på...

Konsert 8: Glasvegas
Glasvegas är ett Rockband. De Rockar. Det ska vara högt, tajt och bara [svordom]. Det är det till en början inte alls. Ljudet är alldeles för lågt och det käns lite som att bandet går på autopilot. Vi är inte särskilt imponerade utan tar kvällens fjärde (!) och sista vedervärdiga festivalöl. Men sakta växer konserten, vi återvänder och under de sista tre låtarna så närmar man sig i alla fall En Bra Rockkonsert. Och allsången under Daddy's Gone och Gerladine är förjävla fin..
Betyg: 3

Kvällen avslutas där den påbörjades, inne i en smockfull Linné-lada...

Konsert 9: Fever Ray
För första gången under hela dagen så börjar konserten inte i tid. Cirka en kvart, tjugo minuter går och ladan fylls med rök från rökmakinen. Sen så bländas vi av en massiv ljus- och rökvägg på scenen och så finns hon bara där på scenen.

Karin Dreijer, iklädd vad som ser ut som ett gigantiskt buffelhuvud och tyv åtta lager mattor mässar hon ut låtarna, musiken borrar sig igenom trumhinnorna och ögon bländas av lasrar och blinkande golvlampor. Det är jävligt bra helt enkelt, och vad som känns som en helt perfekt avslutingskonsert på första dagen.

Efter att ha ätit en rätt äcklig choritzo möter vi upp vår Göteborgsvärd Stefan på Andra Långgatan. Vi är sjukt trötta, jag kan inte komma ihåg när jag var så här trött senast, hela kroppen värker och jag känner mig bara gammal och förbrukad. Men det är jävligt kul att träffa Stefan igen, och efter några öl (god öl, inte vidrig festivalöl) blir det lite småfullt i skallen ändå, och efter en vansinnigt billig taxifärd (136kr för en halvtimmes resa..) somnar jag ganska omedelbart i det lilla rummet i den fina villa i en förort i norra Göteborg.

Nystart

Tovä sa åt mig igår att skriva mer, att jag är bra men måste träna mer och enda sättet att träna skriva är att skriva så here goes..
Interests Me Strangely goes into overdrive.
...
Var och frekventerade Kulturfestivalen igår och det var väl... sådär.
Massa svenska artister som skulle hylla Ted Gärestad, men det kändes mer som att de hyllade Vemodet.
Riksstopp på att vara glad liksom.
Märklig grej på en festival kan man tycka.
Det fortsatte sedan äve på Brunkebergstorg, där det inte var någon slags hyllning till döda svenskar, men fortfarande förbud mot att vara glad.
Här var det fortfarande ganska städat.
Jag tror även att det fans en tro hos alla inblandade om att det skulle fortsätta vara städat.
Men vafan, EN öl till kan vi ju ta på Debaser.
Och EN öl till kan vi ju ta på Kvarnen.
Och jävlar vad det var terevligt här då, vi tar EN öl till.
Nämen! En shot! Så oerhört otippat!
Här någonstans växlade den stillsamma tisdagsölen om till att bli en jävligt rolig tisdagsutgång.
Otippat, faktikst, men roligt.
På vägen lyckades jag även bli antastad av en lite otäck snubbe, vilket ju alltid sätter guldkant på tillvaron.
Jag menar, jag är ute med Tovä & Viktoria och de antastar MIG...
HELLO självförtroendeboost!

Intervju

Hej Göran
Ehh ja, hej...
Jag tänkte att vi skulle ta en kort liten intervju här.
Ok...
Vad har vi sagt om att blogga när vi kommer hem sent som fan, skitfulla?
Att... det är en bra grej?
Nej.
Att... det inte är det bästa eller smartaste man kan göra?
Keep going.
Att man... inte... ska göra det...
Bra där.
Alls...
Just så.
Förlåt.
Gör inte om det *hytter med näven*

Dumsnäll

Jag kliver ut ur taxin när Mia ringer.
Jag vill bara förtydliga den här punkten.
Jag är hemma.
Men Mia ringer och är, inte i upplösningstillstånd men hon kan helt klart se det ifrån där hon är.
Hon är står på Hornsgatan, hon är lätt osammanhängande och det är någon extremt oklar snubbe i bakgrunden.
Att jag tar en ny taxi in och hämtar henne är ju självklart.
Hade jag varit en smartare, coolare och snyggare Snubbe så hade jag varit hemma och sovit för drygt fem timmar sen.
Men va fan.
Om du ringer så kommer jag.
Lite som Fantomen.
Jag dricker inte mjölk, har ingen häst, trikåer, ring eller hund.
Men ändå.

Tweet

Twitter är roligt.
Internet-sms liksom, som man dessutom kan skicka från mobilen.
Tänk va, vad ska de hitta på härnäst??
Fast roligast är den samling extremt random människor jag börjar dra på mig.
Norma Bates, verkar vara en medelålders kvinna från norra England.
Isabe Llaadlg, your guess is as good as mine
Jack Webster, internetsnubbe från Pennyslvania
Liss Heathrow, verkar besatt av svininfluensan. Bor i Portland.
Inte världes största samling människor, men ändå.
Jag har ingen ANING om vilka de är, hur de hittat mig och varför de beslutat sig för att klicka på "Follow"-knappen.
Och framförallt varför de inte fort som satan tryckt på remove..

Glasigt

Vissa dagar där glaset halvfullt.
Andra dagar är glaset halvtomt.
Idag är glaset bara fyllt med skit.

Smärta

Jävlar.
Det var länge, länge sedan jag lyckades åstakomma 1:a gradens brännskador på mig själv.
Med tanke på att jag låg och småslumrade i solen i drygt tre timmar tycker jag väl att skadeverkningarna är en aning överdrivna (särskilt med tanke på att det var rätt molnigt...) men men..

Vad som behövs här är ett par babian-kalsonger...

Kan inte sova med täcke på natten för att det svider och gör överjävla ont.
När jag duschar är det som att dra en miljard små krokar ner för bröstet.
Vågar inte gå och träna idag, dels för att min röd-rosa uppenbarelse skulle skrämma slag på alla pensionärer och dels för att... the pain. The pain.
Det roliga är att jag har en flaska After Sun Lotion som svalkar rätt skönt.
Problemet är att den verkar vara från någon gång strax före kriget, med följden att jag luktar som att jag smörjt in mig med härsket smör.
På ett ungefär.
Men va fan, inget spelar ju någon roll så lite soft härsket smör-doft är nog inget som gör någonting värre än vad det redan är.
Nej, med tanke på att det lindrar smärtan en aning, aning så gör det ju faktiskt saker och bättre.
Butter up!

Bränd

Att man aldrig lär sig...
Låg nere på Sickla Beach idag, några timmar inte aslänge, det var till och från rätt molnigt och HEJSAN vad jag brände mig...!
Eftersom jag är helt dum i hela huvudet så vände jag inte på mig heller, så ryggen är fortfarande stearinblek, medan framsidan är vackert... skär.
Jävlar vad det svider.
Idiot, som sagt.
Idiot.
...
Jag gick ju på The Pains of Being Pure at Heart på Hornstull Strand i fredags, och det var faktiskt helt fantastiskt.
Väldigt mycket skramligare och högljutt än på skiva and me like!! Big time!!!
I ett väldigt överaskande drag lyckades jag även få med mig Jonas på konserten, vilket gjorde det hela ännu mer toppen.
En lång, småfull promenad hem så var kvällen om än inte fulländad så i alla fall bra jävla nära.
Vi såg även Terry Ericsson på konserten.
Han var mad otäck.
MAAAAAAAD.
...
Det ser även ut som att jag och Schlagermattias gör ännu en turné ner till Götet i år.
Näst-nästa helg, närmare bestämt.
Way Out West.
Har ni sett programmet? Det är galet bra.
Galet.
Fan vad grymt!!
Huka er där nere, för nu kommer det fan skvätta!!!