Att tappa respekten för en människa mer än vad som borde vara fysiskt möjligt

Eftersom min senaste ljudbok tog slut under fredagen så lyssnade jag för ovanlighetens skull lite på P3.
De körde sin "Återvinningsintervju", och denna dag med Filip Hammar.
Nu är det ju kanske inte världens nyhet att jag inte har särskilt höga tankar om herr Hammar, men döm om min förvåning när det visar sig att han framstår som ÄNNU mer osympatiskt efter en timmes radiointervju!
Det som framförallt knäckte kamelens rygg var när det var dags för låten som han hade fått välja.
Han spelade Glasvegas, vilket ju är ett trevligt men kanske inte *skitspännande* låtval.
Men herr Hammar börjar orera halvt osammanhängande om hur det tydde på ett "större popkulturellt djup" (WTF!?!?!?!) att lyssna på lite mer kännar-band som Glasvegas än till exempel Robbie Williams. Summan av det hela verkade mynna ut i att han och alla andra intellektuella människor som lyssnade på smarta band som Glasvegas är betydligt bättre människor än den stora korkade pöbeln som lyssnar på Robbie Williams.
Allvarligt alltså.
Jag tyckte också att det var kul att se ner på människor som hade "dålig" musiksmak.
Sen fyllde jag nitton.

Och OM nu herr Hammar skulle på något mystiskmagiskt sätt hitta hit så kan jag ge honom ett par pointers hur han kan avgöra om ett band är riktigt galet kreddigt eller inte.
1. Bandet ska inte ligga på ett fucking jävla major-bolag (som ex. Columbia)
2. Bandet spelas verkligen inte i P3 Populär (det hur du jku på namnet pucko, kreddig musik är ju förihelvete inte POPULÄR!!!)
3. Logga in på Last.fm och kolla antalet lyssnare. Är det fler än 50 000 så är det definitivt för sent. Helst ska det inte överstiga 10 000.

Nu ska jag ut och göra snöänglar tror jag
Later.