Aj som fan!

Man vet att det kommer att bli en sån himla bra dag, eller til och med vecka, när det första man gör när man kommer utanför dörren är att man
1. är lite sen
2. Ser bussen och börjar springa (se 1)
3. Missbedömmer det isiga underlaget något
4. Halkar till med stödjebenet med platt, smutsigt & smärtsamt fall som följd
...
Det måste dock ha sett rätt kul ut, då jag halkar med det inre benet i en kurva, vilket gör att jag fullkomligt tappar all tillstymmelse till balans men fortsätter i ett futilt försök att behålla både vertikal osition och någon slags värdighet att springa typ framåt.
Det går sådär.
Värdighet, nja, och den verikala positionen blev ersatt av grus och blod.
Bakom en hör man morsan med barnvagnen utbrista "Nämen OJDÅ!!"
Ojdå indeed...