Verkligen

Ok, den svåra andraskivan då'rå.
Verkligen (1996)

Som sagt, första skivan var ett otäckt återbesök till mina swindie-rötter så jag var minst sagt skeptisk till deras andra som jag inte hade några särskilt rosaskimrande minnen ifrån.
Döm då av min förvåning då det visar sig att den är ett rätt rejält lyft från debutens tämligen mediokra samling treminutare.
Skivan genomsyras av ett betydligt mer melankoliskt anslag vilket alltid är trevligt.
Sen har Jocke Berg gnällröst tonats ner en aning, vilket märks mest i exempelvis mastodontlåten 'En timme en minut' eller 'Thinner'.
Dock visar han tyvärr upp en ny(ish) sida av sitt sjungande; falsett.
Det funkar... sisådär.
Värsta exemplet är 'I Stället för ljud' som låter... riktigt illa.
Usch.
Sen har vi mitt stora, stora problem med skivan.
Det känns som att de vill Rocka Loss utav bara helvete, lossa disten och vrida upp volymen till elva.
I låt efter låt teasar de med crescendon och lite lagom larmande gitarrer.
Men... det händer inte.
Istället är de lite lagom, och släpper liksom aldrig sargen och vad som skulle kunnat ha blivit riktigt bra låtar blir i bästa fall... ok.
Värsta exemplet är 'En timme en minut', där de måste ha lyssnat sönder och samman på bob hund-mästerverket 'Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag (tror jag)', för de påminner rätt mycket om varandra både i längd och uppbyggnad.
Men där jyckarna vräker loss som om deras liv stod på spel så står Eskiltunagossarna och gungar på hälarna och är lite lagom rockiga, och är så oändligt mycket tråkigare för det.
Bästa låt: Thinner
Sämsta låt: Istället för ljud
Betyg: 2,5/5
...
Isola nästa. Skivan som fick mig att sluta lyssna på Kent första gången.
Ska bli intressant..