Buskis

Dagens höjdpunkt: Åker bakom en bil som har registreringsskylten "BUM 907".
"Höhö.. he said bum" täker jag tyst för mig själv och fnissar på ett Elake Arne-vis.
Bra dag, allt som allt.

Moderligt

Mina föräldrar var uppe i Härnösand på sin årliga"plundra skogen"-resa i förra veckan.
Skörden var, enligt morsan, ganska usel men de fick i alla fall ihop "lite".
Jag har ju i och för sig sett (och rensat!) de containerlass med bär de har plockat förr om åren, men det ser i min bok rätt ok ut..

Morsan visar stolt upp årets hjortronskörd

Anyways, när de var uppe så höll jag koll på deras lägenhet, rensade posten och vattnade blommorna.
Detta motiverar tydligen presenter, och eh ja...
I Härnösand hittade mor en butik som sålde märkeskläder.
Eller kanske "märkeskläder", jag vet inte jag.
För det blev ett vitt linne, vilket är helt ok så här sommartider, plus att man kan gå omkring och låtsas att träningen har gett lite muskler också.
(Eller "mmm lite axlar också" som expediten på NK sa när jag köpte skjorta där härom veckan)
Men det räckte inte.
Tydligen.
För expediten lyckades även sälja på henne ett par kalsonger som var "supersköna".
Och kan man inte lita på en expedit i en klädaffär, vem kan man då lita på?
Så här illa blev det;

You should see my other side...

Japp.
Det är ett par kallingar med ett foto av en babian på.
Babian.
Freud skulle antagligen ha något att säga om detta i linje med att min mor inte vill att jag någonsin ska få ligga igen.
But then again, som jag konstaterade i Världens Bittraste Inlägg så spelar ingenting ju någon roll, så då kan man ju kanske lika gärna rocka ett par assköna kallingar.
Med en babian på.

Sömnlös

Jag ligger och försöker somna, men det går inte särskilt bra.
Tankarna flyger runt i skallen, utan att jag egentligen kan säga varför.
Som så ofta när tankarna flyger omkring så landar de på en massa osammanhängande platser.
Jag kommer ihåg somrarna uppe hos min farmor i Ramvik.
Att jag fick chokladcigaretter, vilket nu känns som ett så fantastiskt märkligt koncept.
Åt sallad från Domus, och det var mycket möjligt att det var det godaste jag ätit någonsin. Majs, skinka, oliver och rhode island-sås.
Jag undrar vad som hände med Sara och Linda, jag tror att de flyttade till Härnösand eller om det var Sundsvall, och sen tappades all kontakt, så som det lätt blir när man är en Stockholmare på besök antar jag.
Mamma och jag spelar bilbingo, och jag vinner 2000 kr. Den Bäckströmska, eller om det är den Rundlöfska turen i i alla fall spel verkar till viss del föras över generationerna. Fast det roligaste är ändå att få tuta rejält med bilen när bingon går in.
Hjärnan har satt i gång nu, jag tänker på alla dessa somrar uppe i mitten av Sverige där det aldrig blev riktigt mörkt och nätterna var fulla av långtradare som dundrade förbi utanför fönstret och jag känner något som jag inte ofta brukar känna.
Nostalgi.
Nostalgi över en tid då det verkade finnas oändligt mycket framtid.
Nu, när jag ligger här och försöker utan någon särskild framgång att sova så verkar det mest vara en himla massa nutid och en hel del dåtid.
Framtiden känns betydligt mer diffus.

Trumhjälte

Den här killen, Seven Antonopoulos, sitter för tillfället på vårat kontor och repar trumsolon.
I timmar.
Heeeeeeeelt whack.
Snubben slår av tjocka jävla trumpinnar gjorda av hickoryträ som om de snarare vore av balsaträ.
Sjukt trevlig är han också.
Trevligt med lite sällskap om kvällarna, även om jag får lite ont i öronen när jag går förbi honom innen i köket när han vevar loss..

Bättring

Det finns vissa saker man verkligen inte ska göra under alkoholens varma omfamning.
Man ska inte köra bil.
Man ska inte jaga älg.
Man ska inte skriva insändare till DN.
(Eller det är i och för sig kanske just det man ska göra)
Man ska inte skicka sms.
Man ska inte köpa ett järn till.
Och man ska inte skriva i bloggen.
...
Det härliga är ju att det var fan den roligaste kvällen och festen på evigheter.
Dans, söta flickor, glada vänner och en gul slips..
En sådan där kväll man inte riktigt vill ska ta slut.
Men den tar ju slut, och när man kommer hem till sin mörka tomma lägenhet så känns allt helt plötsligt så jävla värdelöst och bittert.
Det är då, exakt då, som det är bra om datorn inte står på.
Men en grinig söndag i soffkarantän med massa tv-tittande och pizzaätande senare så börjar jag svänga ut på banan igen.
Sakta men säkert närmar jag mig normaltillståndet, och snart så kommer det upp videor på katter som spelar piano igen.
Inte riktigt än, men snart.

Bitter

Man är charmig
Man är välklädd
Man är rolig
Det spelar
uppenbarligen
ingen
som
helst
roll

Liberalt

Jag brukar ju inte skriva så mycket om politik här, men ibland så rinner det över till och med för mig..
Inge kan ju ha missat att man i Litauen har klubbat igenom en lag som förbjuder folk att beskriva homosexualitet i positiva ordalag (eller "propaganda" som de tydligen kallar det..) och det gör mig bara ledsen.
Ledsen för att Litauerna, som levde i vad? 50 år under de sovjetiska tummen (eller hälen eller vilken kroppsdel de nu använde. Näsan?) verkligen borde veta vikten och värdet av demokrati och rätten till att uttrycka sig fritt.
Men nej. Tydligen inte.
Så jag blir ledsen och lite bedrövad och vill lite mer bara låsa in mig hemma och titta på Smallville och låtsas som att det regnar fast än det är 25 grader ute.
Sen hör jag Fredrik Reinfeldt intervjuas i frågan på radion, och då blir jag istället upprörd.
Intervjuaren frågar Fredrik om han i egenskap som stadsminister för Sverige och ordförande för EU inte borde ta Litauen i örat för deras nya psykopatlag?
Nej, det var tydligen inte Den Svenska Stadsministerns roll att göra sådana saker.
Och nej, inte heller Ordföranden i EU skulle göra sådant, tydligen.
Vafan?`!?!?
Ok Fredrik, vi gör det enkelt för dig.
Säg att du är lärare för en lågstadieklass med 27 barn.
Ett barn som ganska nyligen började i klassen, Lars kan vi kalla honom, har inte riktigt koll på vad som gäller och börjar reta Lisa för att hon har glasögon.
Det är då du, som klassföreståndare, som måste prata med Lars och få honom att förstå att SÅ DÄR GÖR MAN INTE, att alla människor ska behandlas med respekt och så vidare.
Ganska basic stuff i mina ögon.
Men tydligen inte.
Fan Fredrik, det var länge sedan u det var så här lätt att tycka riktigt illa om dig...

Ärligt

Nördfredriks första kommentar när jag släntrade in på Snövit igår;
"Helvete vad smal du har blivit, har du fått cancer??"
Nej Fredrik, det hoppas jag att jag inte har...
Irriterande men underhållande sammanfattar den mannen rätt bra.

Omoraliskt

Ibland blir jag brutalt påmind om varför jag verkligen borde ha ett jobb med normala arbetstider.
Idag var en sådan dag.
Stjärnorna ställde upp sig på rad och jag kunde på ett kanske inte helt arbetsmoraliskt sätt rusa iväg från jobbet redan så dags att jag kunde möta upp Schlagermattias, Nördfredrik och ett gäng andra människor (vilket bland annat inkluderade en söt biologidoktorand och en politisk författare) för lite tisdagsöl!!
Synnerligen, synnerligen trevligt.
Och som sagt, man blir påmind om hur trevligt man faktiskt kan ha en vardagskväll när man inte kör post...

Payback

Jag har jutidigare nämnt att jag numera efter en glad natt i berusningens tecken har lite svårt att sova.
Eller svårt och svårt, jag vaknar efter fyra-fem timmars sömn och tillbringar sedan resten av dagen i ett dvalaliknande tillstånd.
Värt? kan man fråga sig..
Men anyways.
Den här helgen var ju inget undantag, och tio på söndagsmorgonen så gick min interna väckarklocka igång och eh ja. Pizzatime is happy time.
När det varit riktigt roligt så sitter den här tröttman i även på måndagen, och jodå, nog var det tröttma i farten idag.
När jag sitter framför jobbdatorn så känner jag plötsligt hur e enorm våg av trötthet sköljer över mig, och jag tänker "men jag ska bara vila ögonen någon minut eller två..."
En dryg timme (timme!!) senare vaknar jag av att telefonen ringer.
Jag har ett rött märke i pannan där jag har vilat huvudet mot bordet, och på skrivbordet finns det en dräggelpöl lika stor som Vättern.
Värdigt.
Jag reser mig lite förvirrat och börjar gå mot köket.
Eller, jag försöker gå, för till min förvånging upptäcker jag att hela högerbenet har domnat bort vilket leder till att jag rasar ihop i en hög på golvet.
Värdigare.
Så för att sammanfatta; sov mer på natten Göran.
Sov mer.

Sanningen

Efter lördagens äventyr, som infattade bland annat papegojor, magnum 44, en köttbuffé, islandshäst, improviserade ballader, utomhusdrickande, flatliner (dvs tequila & tabasco), ett japanskt tv-team och en väldigt stor cowboyhatt, så krävde söndagens sin pizza.
Efte4r att jag kände att jag nyktrat till så hoppade jag i Smarten och brände upp till Finntorp för att hämta ut den livsnödvändiga Calzone Special och stora colan.
På väg ut från pizzerian så cyklar en tjej förbi med sin lilla dotter bakpå cykel i en såda barncykelstol. Blå tror jag.
När de passerar Smarten så spärrar den lilla flickan, fyra år gammal kanske, häpet upp ögonen, pekar på Smarten och säger med klar och hög röst;
"Mamma! Mamma! Titta vilken liten bil!!"
Jodu.

Pundare

Både i onsdags och igår var jag så in i helvete trött.
Jag var så trött att det gjorde lite ont inombords, och om jag satt still tillräckligt länge så somnade jag på plats.
Orsaken till denna mammut-tröttma var något oklar, då jag har motionerat duktigt i vecka, ätit ok och sovit godkänt många timmar.
Oklart, fram tills dess att jag konstaterade vad jag inte gjorde i tisdags eller torsdags, men gjorde ganska mycket i onsdags.
Druckit kaffe.
Så nu kan jag konstatera att jag faktiskt *måste* dricka kaffe om jag ska kunna smälta in någorlunda i människobyn.
För alternativet är fan inte vackert...

Äppelhögt

Nu dök New York-idén upp i mitt huvud, och gör sig påmind på ett synnerligt obekvämt sätt.
Jag vet inte hur allmänt känt det här är bland er som läser detta men en av mina stooora mjuka punkter här i livet är parker, och då särskilt välskötta och fina sådana (läs "inte parker i Stockholm").
Och apropå detta så väcktes min hunger att åka till New York igen, för där sörrni har de en park som heter duga...
Nej, inte Central Park, även om den säkert är jättefin den med.
Jag pratar om den nya High Line-parken!
Det rör sig om ett gammalt upplyft industrijärnvägsspår som går längs med Manhattans västra sida som lades ner någon gång på 80-talet och sedan fått stå och förfalla och växa igen.
Nu har man rustat upp delar av spåret och gjort det till värsta parken.
Jag vet, helt banananas!!
Alltså sådana här projekt där man tar det gamla och gör något nytt av det... jag blir varm i hela kroppen..
Så.
Nu vill jag åka dit och promenera i parken.
Fan.
(Mer info om det hela hittar ni här..)

Etikett

En sak som allt mer börjar bli ett stort irritationsmoment hos många i dagens mediesamhälle är snuttifieringen i de sociala medierna.
Jazzhands-Caroline skriver om hur hon har rensat upp bland alla onödiga vänner på fejset, och då ryker givetvis snuttisarna som skriver små sockersöta meddelanden till varandra och kallar varandra "Älsklingen".
Jag förstår henne verkligen.
Det är fan inte ok.
Men jag vill istället dra det ett varv till.
Om jag hade en bättre hälft, vi kan kalla henne "Lena", så skulle vi varje dag extremt högljutt och väldigt offentligt och otrevligt bråka på fejsboken.
"Göran undrar varför det dröjer så jävla länge för LENA?!?!"
"Lena tycker att Göran borde kamma sig... just ja, han har inget hår"
"Göran tycker att Lena blir allt mer lik sin mor"
"Lena Göran ska fan passa sig!!"
...
Ja, och så vidare.
Vore helt briljant.
Nu måste jag bara hitta Lena..

Halvtid

Ok, ganska exakt hälften av 2009 är nu avklarat, och det kan vara på sin plats att stanna upp i några minuter och se över situationen.
För att göra det hela mer överskådligt och hanterbart så delar jag upp det i följande kategorier;
Kärlek
Karriär
Socialt
Hälsa
Allmänt
Kan ju varna er att det här uppenbarligen blir en liten avstickare från de sedvanliga youtube-klippen med pianospelande katter och allt annat nonsens jag hittar och lägger upp här.
Ok, då kör vi!

Kärlek
Föreställ dig att du är ute med en stor båt på Atlanten. Det är soligt, 22 grader och totalt stiltje. Plötsligt får i syn på en ensam drivande segelbåt med revade segel som inte svarar på era radioanrop. Efter lite finmanövrering så lyckas ni borda båten. Allt ombord är täckt med ett tunt lager damm, och nere i kajutan hittar i ett ensamt skelett som får antas vara skepparen. Allt är tyst, förutom lite stillsamt vågskvalp. Han har varit död länge.

Karriär
Inte just nu.

Socialt
Rätt bra trots allt. "Karriären" gör ju sitt bästa för att sätta käppar i hjulen med kvällsjobb och allt vad det är för otyg, men trots det så har jag ändå gjort en hel del roligt med vännerna. Teater, massa roliga fester, massor av galna utgångar, en hel del film, några fantastiska konserter, en hel del fotbollstittade, en hel del kaffedrickande, en makalöst rolig road trip, startat en webtidning... Well, det har varit rätt jävla skoj än så länge. Sen att en av mina absoluta favoritpersoner nu tagit sig i kragen och flyttat till Stockholm har ju definitivt satt en liten extra guldkant på tillvaron.

Hälsa
Jo fan, inte alls dumt. Varit väldigt lite sjuk, och kommit igång med träningen på ett bra sätt. Beach 2009 får väl anses mer eller mindre uppnådd då jag sen nyår droppat från ca 85 fläskiga till betydligt mer slimmade 72. Det enda som är jobbigt är väl att det är extremt jobbigt att tvingas omvärdera sina extremt djupgående fördomar; det är ju fan rätt kul att träna...

Allmänt
Ja vart står jag då egentligen, nu när vi har lika mycket bakom oss som framför oss? "Ok" skulle jag säga. 3 av 5. Att jag har så fantastiska vänner som jag ändå gör så mycket roligt med känns väldigt bra och otroligt viktigt. Samtidigt så gnager jobbmissnöjet konstant, och jo jag vet det är bara mitt eget fel och skärp dig u och hitta något annat och ja jag ska göra det. Jag måste göra det. Och så gnager det lite till eftersom jag vet ju om allt det där. Suck.
Och sen det här med sologrejen, alltså... det känns som att jag kan det här nu. Det är inte roligt längre. Även detta ligger och gnagergnagergnager långsamt på tillvaro, och även om jag inte är i närheten av 2008s rätt låga och mörka nivåer så börjar jag känna igen vissa tendenser, och det är ju verkligen inte bra. Inte bra alls.
Så steg ett måste bli att styra upp arbetssituationen. Löser jag bara det så ska tillvaron förhoppningsvis få sig en rejäl knuff uppåt, och hittar en dam och vi flyttar ut i ett radhus och skickar gulliga statusmeddelanden till varandra på fejsbok och är så jävla lyckliga.
För som det är nu så börjar jag fan identifiera mig med themesongen till Vänner, och kära läsare, då är det inte bra...

So no one told you life was going to be this way.
Your job's a joke, you're broke, you're love life's DOA.
It's like you're always stuck in second gear,
Well, it hasn't been your day, your week, your month, or even your year.

Frireligiöst

Läste ett inlägg på den smått briljanta bloggen Tidningen Varför om ett frireligiöst par, och fick då genast en flashback till mina Londonår.
Vet inte om det är allmän kännedom, men för ungefär en tredjedels livstid sedan så bodde jag ett par emellanåt väldigt roliga år i den brittiska huvudstaden.
Aaaanyways.
För att verkligen driva hem den här historien så ska jag kanske förse er med lite bakgrund.
Jag jobbade alltså för ett svenskt företag där chefen/ägaren var en galen göteborgare och hela personalstyrkan bestod av 20åriga svenska grabbar som Gillade Att Festa.
Tacksamt nog så har mycket av allt som hände sjunkit ner i glömskans dy där det kanske hör hemma, men som stickprov så finns det historier om när jag trodde att jag blev rånad av en polis, kvällen som ledde till att jag blev rånad/misshandlad av personalen på en kinakrog (jättefull springota = bad idea), eller kvällen där två av Grabbarna fick med sig hem en dam med väldigt stora händer och ett markant adamsäpple...
Men det var bara lite bakgrundsinformation.
För att ni lite ska förstå vart ribban låg så att säga (tips: lågt)
In i det här gänget kommer då en väldigt lång, lite äldre man/kille (typ 30?) som anställs för att ha had om en specifik avdelning.
Kuriosan i det hela är att han 1. är gift 2. kommer från Skåne 3. Är extremt frireligiös.
Man kan, om man vill vara snäll, säga att han inte passade in skitbra.
Han var ganska stel, han var väldigt märkbart äldre än exakt alla andra, men han gjorde väldigt många ärliga försök att smälta in.
Han hakade på ut med grabbarna (tog dock med sig sin fru, vilket iofs inte gjorde så mycket då hon var lite coolare än honom..) och drack sina vodkaredbull och white russians eller vad det nu råkade vara vi spillde i oss för dagen.
Men alltid, lite stel, aldrig riktigt avslappnad.
När han hade bott och jobbat där ett tag så frågade han chefen/ägaren (den galne göteborgaren ni minns) om han visste någon mysig pub han och frugan kunde besöka i Hampstead under deras söndagspromenad?
Visst, svarade chefen/ägaren, gå till King George's Head det är ett väldigt genuin och mysig pub som ni bara kommer att älska..
Grymt svarade mr Stel och knatade dit med frugan.
De kommer dit, går ner för den lilla trappen och beställer varsin half pint.
Jo, det var ju... trevligt och så, men det var lite märkligt många män med mustascher och läderkläder där.
Och ganska... konstig musik.
Och tavlorna på väggarna förställde män som... gjorde saker med varandra som man inte får göra enligt kyrkan.
Jodå, chefen/ägaren hade givetvis lurat dem till en ganska hårdkokt S&M-gay bar.
...
Så för att avrunda en ganska lång och spretig liten historia så är det dem jag tänkte på när jag läste blogginlägget om Det Perfekta Paret.
Lite taskigt, och lite missvisande.
Men ändå.
Så går det när man växer upp i en sekualiserad förort till Stockholm, det första frireligiösa par man träffar sätter liksom ribban.

Straffad

Av lite olika anledningar (bland annat en resa till Göteborg) så har det blivit lite si och så med träningen den senaste tiden.
(Senaste tiden = två veckor för övrigt)
Väldigt dåligt, jag vet, beach 2009 är ju liksom HÄR nu.
Men igår så kom jag äntligen ner, och körde ett normalpass som höll på att ta död på mig.
Mycket på grund av värmen, men även på grund av, ja, slashasigheten.
Idag kom notan.
Oh.
My.
God.
Vilken träningsvärk...
För att krydda till det lite extra så har jag fått ett blåmärke/blödning på en axeln.
Synnerligen klädsamt.
...
För övrigt blir det ingen New York-resa.
Trist, men jag sparar pengarna till något roligare.
Dessutom så verkar det som att min kollega glömt bort att jag över huvud taget ska ha någon semester, så han drar till Spanien då vilket betyder att det blir till att jobba i Juli med.
Sopa.