Svängigt

Ibland känner man som som ett jävla borderline-fall...
Var ju, eh, minst sagt lite småvresig i förra veckan, mycket på grund av min förändrade arbetssituation.
Efter den här veckan... well, inte så vresig längre faktiskt.
Dels så pratade jag med chefen, och vi konstaterade att de här tokcptiderna bara är tillfälligt och att vi måste hitta en annan lösning. Sweet.
Dels så ska vi se över min lön nästa vecka. Och med "se över" menar jag givetvis "höja". Sweeet.
Dels så är jag sjukt peppad över att ha kommit igång med träningen (som för övrigt företaget ska betala, sweeeeet).
Dels så lyckades jag få liiite social kontakt tack vare ett par väldigt trevliga luncher.
Och slutligen så är det fantastiskt vad lite schysst musik kan göra; satte ipoden på random och så har man en spellista med 1500 knäckande bra låtar. Kvällarna går fort då må jag lova!!
...
Så vart står jag nu då egentligen?
Bra fråga faktiskt.
Å ena sidan så känner jag ju fortfarande att det kanske är dags att röra på sig trots allt.
Fast jag känner verkligen inte samma panik längre som jag gjorde förra veckan, och som konjunkturen ser ut nu så är det ju inte direkt bara att gå ut och ta vad man vill ha..
Plus att jag med alla förmåner inräknade faktiskt har en rätt skaplig lön, särskilt om jag kan höja den 15-20 % (vilket jag kind of räknar med faktiskt...)
SÅ.
Så jag tror att jag ändå ska lägga ut lite känningar & mitt cv, men inte söka nytt jobb lika målmedvetet som jag hade tänkt.
Trots allt; "Change baaaad" som den store gule citatmaskinen så vackert har uttryckt sig.
...
MEN NU ÄR DET HELG!!!!!
Otroligt fullbokat schema, men kul!
Kul som fan!
Sisten in i dimman är en rutten sill!!!!