This is ground control to major Christer

Så kom han äntligen iväg då, Fuglesang. Ungefär samtidigt som jag vinglade hem genom Hammarby Sjöstad så kickade jättejättestora motorer igång någonstans i Florida och till tonerna av blurs Song 2 så for de iväg upp i det stora tomma... 14 år Christer. 14 år.

Det som slår mig så här i den allmänna rymdeuforin som verkar råda är att nu har den här killen mer eller mindre hela sitt liv drömt omm att få åka upp i rymden & kissa i SUPERBLÖJAN när han är ute & lagar isolering eller vad det nu må vara. De senaste 14 åren (14 ÅR!!!!) har han så jobbat med just exakt gårdagsnatten i sikte; att få rida The Big Rocketship Up in the Sky och konstatera att Jorden ser väldigt liten och ömtålig ut där uppifrån...

Men sen då?

Alltså det här måste ju vara hans stora obsession i livet, ja fan det Christer direkt har levt för de senaste ettochhalvt decennierna, och nu har han fått det. Snacka om att han måste känna en förkrossande tomhet nu när han äntligen har fått det han så har längtat efter hela sitt liv... För vad ska han nu göra, när han, 45 år gammal, nått sitt stora mål här i livet? Börja måla akvarell, liksom? Brrr, det går en rysning genom mig när jag skriver det här, och det är inte bara för det är jävligt kallt i rymden...

Men fan, nu ska jag inte vara sån. Grattis Christer! Det är fan jävlgit sällan man faktiskt får det man verkligen vill ha här i livet. I bästa fall kan man få det man förtjänar, och det smakar ju kanske inte alltid så sött...