Deep One Perfect Morning

Jag vaknar av att han skriker, högt, argt. Klockan är strax efter tre och min första tanke är att det är blöjbyte på gång. Mycket riktigt. Jag börjar få kläm på det här nu. Efter att allt är rent och torrt igen så tar jag upp honom i min famn och börjar gå fram och tillbaka i vardagsrummet. Allt är tyst i huset, och utanför fönstret är mörkret kompakt, nästan som ett fysiskt ting. Som någonting man kan ta på. Han har somnat igen, i mina armar, och gör små otydliga ljud. Han luktar svagt av svavel. Hans små hovar sparkar lite förstrött mot mitt bröst och jag tänker att det är sista gången, sista gången någonsin som jag säljer min själ.

Hörlurar

Det finns ett sätt att krypa närmre
stänga in sig helt med sin musik
Det går att lyssna flera gånger
den ena är den andra aldrig lik
Hörlurar jag lyssnar i hörlurar
det låter så bra
...
Jag går runt på stan, och överallt ser jag dem.
Vita, äckliga strängar som klättrar runt nacken kring var och varannan människa.
...
Man kan vrida vänster höger
man kan höra basen och diskant
Man kan leka med volymen
göra det hela mera intressant
...
Och varje gång jag ser en av dessa vita trådar som slingrar sig upp för en kropp så går någonting sönder i mig.
För det fins ett grundläggande problem med hörlurarna som följer med valfri Apple-produkt.
De. Är. Crap.
...
Hörlurar jag lyssnar i hörlurar
det låter så bra
...
Så, jag har två grundläggande problem med Apples succé-produkter.
1. Reklamen ger sken av att de som använder Apples produkter är fucking twats. Häftiga, coola twats, med fucking twats non the less.
2. Hörlurara du får med din sprojlans nya iPhone är ett par billigast möjligast kinesiska skräplurar.
...
Hörlurar jag lyssnar i hörlurar
det låter så bra
både bandet och jag
...
Så vad betyder detta då?
Jag kan bara dra två slutsatser..
1. Du bryr dig inte alls om hur din musik låter, trots att högtalarna jag byggde av papp i högstadiet lät bättre än Apples lurar som de skickade med din nya svindyra iPhone..
2. Du tycker att det är fett med häftigt med dina nya vita lurar, särskilt eftersom att de visar att du tillhör gruppen människor som Apples fräsiga reklam verkligen riktar sig till.
..
Oavsett vilken av grupperna du tillhör så kan jag tyvärr bara konstatera en sak.
Du är en pajas.
Skaffa ett par ordentliga lurar, och gör det nu.

Status

Still alive.
Bara inte så jävla intressant.

Empiriskt

Hmmmf.
Efter att varken mina föräldrar eller Fredrik & co. märkt någon som helst skillnad så kan jag bara dra slutsatsen att det bara är jag som ser någon som helst skillnad.
Well, jag och kollegan Alex då'rå, men i alla fall.
Numera sorterat under icke-noterbart med andra ord.

Utseendefixerat

Det är lite lustigt hur saker man tror gör jättestor skillnad i själva verket inte verkar spela någon roll alls.
Som u i helgen till exempel.
Jag ändrade en grej hos mig själv rent utseendemässigt, något som jag i ärlighetens namn borde ha gjort för länge, länge sedan.
Men men, av lite olika anledningar så har jag dragit på det och var därför lite smånervös med alla de sedvaliga nervositetattributen;
Skakningar.
Tvivel.
Göra andra saker istället.
Men jag besegrar mina illvilliga demoner och Får Det Gjort.
Och det blir fan i mig helt jävla ok till slut om jag får säga det själv.
En klar förbättring!
Glad i hågen går jag ut i höststormarna och möter upp mina kära vänner och får... exakt noll kommentarer om Den Stora Förändringen.
Nada.
Jag vet inte, det kanske bara är jag som tycker att det gjorde en jävla skillnad, eller så syns det inte eller jada jada jada..
Jag vet inte, och i och med att det här läggs ut för allmän läsning så tänker jag verkligen inte grubbla mer på det.
Idag var det i alla fall det första min kollega Alex noterade, så helt osynligt kan det ju inte vara.
Ohwell, ska bli intressant och höra päronens reaktioner..

skitskitskit

Jag vet att det inte alltid märks, men jag försöker verkligen att se världen ur ett positivt perspektiv.
Jag fucking anstränger mig.
Varje morgon tänker jag att "den här dagen, det ska bli en bra dag!"
Jag skriver mina små morgonhälsningar till universum (eller iaf fb)
Men fan alltså.
Vad får man?
Vad? Får? Man?
Bara skit.
Skit nonstop.
Det här ovanligt usla fredagen så fanns det en enda bra sak.
Jag fick morgonkaffet gratis på McDonalds.
That's it.
Resten skit.
Och som sagt man försöker hålla god min, man är så trevlig som man bara kan vara men hela tiden fylls skiten på och blir bara mer och mer och mer och nu sitter jag här helt utmattad och veckan slutar precis som den började med uruselt humör och allmän jävla misär.
Fan.
Så nu ska jag upp och äta hos föräldrarna, hålla god min och lyssna på alla historier om släktingar och vänner som fått strokes, ligger på hem och har det väldigt, väldigt dåligt.
För det brukar vara sånt det pratas om vid våra middagar.
Och så ska jag dricka en helvetes massa vin, och sen gå hem och sätta mig i mörkret.
För att sitta ensam, skitfull i mörkret känns just nu som ett av väldigt få acceptabla alternativ just nu för hur man ska ta sig igenom den här jävla kvällen med merparten av mitt psyke intakt.
...
Ingen skivrecension med andra ord.
Men det kanske framgick?

Verkligen

Ok, den svåra andraskivan då'rå.
Verkligen (1996)

Som sagt, första skivan var ett otäckt återbesök till mina swindie-rötter så jag var minst sagt skeptisk till deras andra som jag inte hade några särskilt rosaskimrande minnen ifrån.
Döm då av min förvåning då det visar sig att den är ett rätt rejält lyft från debutens tämligen mediokra samling treminutare.
Skivan genomsyras av ett betydligt mer melankoliskt anslag vilket alltid är trevligt.
Sen har Jocke Berg gnällröst tonats ner en aning, vilket märks mest i exempelvis mastodontlåten 'En timme en minut' eller 'Thinner'.
Dock visar han tyvärr upp en ny(ish) sida av sitt sjungande; falsett.
Det funkar... sisådär.
Värsta exemplet är 'I Stället för ljud' som låter... riktigt illa.
Usch.
Sen har vi mitt stora, stora problem med skivan.
Det känns som att de vill Rocka Loss utav bara helvete, lossa disten och vrida upp volymen till elva.
I låt efter låt teasar de med crescendon och lite lagom larmande gitarrer.
Men... det händer inte.
Istället är de lite lagom, och släpper liksom aldrig sargen och vad som skulle kunnat ha blivit riktigt bra låtar blir i bästa fall... ok.
Värsta exemplet är 'En timme en minut', där de måste ha lyssnat sönder och samman på bob hund-mästerverket 'Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag (tror jag)', för de påminner rätt mycket om varandra både i längd och uppbyggnad.
Men där jyckarna vräker loss som om deras liv stod på spel så står Eskiltunagossarna och gungar på hälarna och är lite lagom rockiga, och är så oändligt mycket tråkigare för det.
Bästa låt: Thinner
Sämsta låt: Istället för ljud
Betyg: 2,5/5
...
Isola nästa. Skivan som fick mig att sluta lyssna på Kent första gången.
Ska bli intressant..