Jag lever, om någon undrar.
Inte bara lever, utan mår så överjävla bra för tillfället.
Så.
Jag vet inte hur mycket som kommer skrivas här under min lilla blogg i framtiden.
För ju lyckligare man är, desto mindre intressant blir ens blogg.
Och jag är så sjukt jävla lycklig just nu...
....
...
..
.
Oh well, jag kommer ju inte lägga ner, för det vore ju direkt DÅLIGT.
Men eh ja.
Vi hörs?
Gårdagen var egentligen rätt misslyckad. Vi började med att åka ut till Coney Island och softa i solen vilket var helt fantastiskt. Gick även på New York Aquarium och kollade på sjölejonshowen som var strålande på ett väldigt amerikanskt hurtigt sätt. Bäst var nog när sjölejonet (Osborn) blåste i tränarens visselpipa, klart mindblowing!
Sen börjar allt gå snett. Vi ska käka på ett ställe som ska ha fantastiska burgare och alkoholmilkshakes, men det visar sig precis ha stängts av stadens hälsomyndighet, så vi går i lite panik in på närmsta diner som var... helt ok men verkligen inte fantastiskt på något sätt eller vis. Ganska dyrt också, även om vi fick en tallrik med glass och chokladkaka gratis.
Sen hade vi tänkt att åka upp i Standard Hotel's sky bar och ta en svindyr drink och känna oss lite money, men när vi kom dit hade de precis stängt accessen för slödder som oss som inte bodde på hotellet. Dessutom var det dresscode med inga denims så massiv fail på den. I ren alkoholpanik går vi in på en divebar som utifrån ser rätt lovande ut. Heiffners & Hogs hette den tror jag. Anyway, väl inne så visar det sig att de kör med bartenders i jeans & bikinitoppar. Sunkigt, men en öl kan man väl ta tänker vi. En svindyr öl visar det sig såklart vara. Olidligt visar det sig vara när bartendrarna sliter upp megafoner som de gastar i på ett väldigt tvunget sätt. Otroligt ängsligt ställe, och vi åker ut till Williamsburg för att dricka Bud Light ur gigantiska styrofoam-muggar på en äkta dive bar istället.
Jag Fredrik och Sanna avslutar med att ta margaritas to go (det vill säga vanvettigt starka margaritas i styrofoam-muggar modell lite mindre) och sätta oss i en park och softa och kolla på skejtare. Jävligt trevligt.
Där skulle kvällen kunnat sluta. Men nej då. Vi drar tillbaks in till stan för att ta en sista drink på någon klubb inne i smeten. På vägen håller Fredrik och jag givetvis på att bli arresterade av en polis för att vi gått mellan två tunnelbanevagnar (officer Sanchez var INTE road om jag säger så, men vi tror att mitt space:ade körkort - som han däremot var väldigt road av - räddade situationen och vi blev avsläppta med en brysk varning). Sen hänger vi runt på Times Square och tar pinsamt många bilder och avslutar kvällen med att ta en en dyr öl på ett minst sagt speciellt ställe och sen en double cheeseburger på MacDonken.
Så på det hela taget, en ganska misslyckad och magiskt rolig dag, kväll och natt!
Nu kan man nog säga att jag har landat tillslut.
Första dagarna blev rätt intensiva, dels med lite jetlag (fast inte så illa ändå) och dels med rätt sena nätter..
Men otroligt häftig stad detta, fast det goes without saying antar jag.
Känns inte som att hunnit göra så extremt mycket än, fast när jag tänker tillbaks nu så är det en hel det ändå.
Natural Museum var ascoolt. Eller blåvalen (& The Squid & the Whale som ju var något helt annat) var bara det värt inträdet, och dinosaurieutställningen fick ju en att geekgasma totalt...
MoMA var ju också hyr grymt som helst. Picassoutställningen var cool, fast det som nog var min favorit trots allt var en utställning om industridesign. Man ville bara hala fram kreditkortet och köpa RUBBET!! :-) Sen fanns det en väldigt lång buss också, den var häftig.
Att resa handlar ju mycket om att äta för mig (knubbisvarning, jag vet...) och det har man ju inte blivit besviken på nu heller. Åt vad som nog var en av de godaste hamburgarna någonsin på ett sjukt coolt ställe. Ruffigt som fan låg det inklämt genom lobbyn på ett extremt fancy hotell (Le Parker Meridien). Inget tjafs, bara hur man vill ha sin burgare och om man vill ha ost eller inte. Enkelt. Supergott.
Har också upptäckt det tibetanska köket.
Jag vet, coolt.
Framförallt är det en rätt som heter Sha-Baklap som är så god att jag saknar ord. Köttfärsplättar kryddade med ingefära, vitlök, lök och kryddor. Rätt starka, men får helt nya nivåer när man tillsätter den vansinnigt starka chilisåsen (som då tydligen är den "milda" varianten. Hjälp.). Bäst hitills, lätt.
Har också introducerat de övriga till det korenaska köket (de hade soju, hurra!!) med viss succé. Blir nog ett nytt besök ikväll, fast då tar vi en bättre restaurang tror jag.
Sen är det dags för tisdagsöl på Doc's, all you can drink for $7.
Ohgods...
Efter vad som kändes som världens längsta resa så har jag äntligen kommit fram.
Eller resa i sig var inte så jobbig, men väl framme i Amerika så tog allt så vansinnigt lång tid...
Kön till passkontrollen tog en timme, tåget till New York var försenat vilket gjorde att vi stod och väntade i 40 minuter..
Men.
Men men men när man kommer upp ur tunnelbanan och vänder sig åt vänster och ser Empire State Building torna upp sig extremt nära så är allt så jävla bra.
Det är sjukt kul att äntligen vara framme!
..
Käkade lite tibetanskt till middag, grymt gott och ganska starkt.
Nu ska vi ner och dricka öl, risken att jag blir rätt jävla full är överhängande med tanke på att min interna klocka just nu är tjugo över tre på natten men hej.
Kvällen i New York har bara börjat!
Snabbt som satan kastas hela ens tillvaro omkull.
Spenderar väldigt mycket tid med Y, vilket gör att jag får väldigt lite annat gjort.
Vardagliga saker som diska, städa, handla frukost och jobba känns helt och hållet irrelevanta.
I'm loving it.
Ska inte sitta här nu och vara provocerande lycklig, men... det är exakt vad jag är.
Helt otroligt.
..
Man kan ju även konstatera att min generella tajming den här våren varit si så där.
Precis efter att jag köpt en 39 dagars semester i USA så får jag ett nytt jobb.
Taskig tajming.
Sen när DET löst sig och jag kan åka så träffar jag världens finaste tjej och helt plötsligt känns 39 dagar å andra sidan Atlanten som en väldigt lång och dum idé.
Fast då skaffar hon en biljett och följer med i alla fall ett litet tag, och allt bara blir så där rosaskimrande och enhörningarna kommer inspringande igen.
Jag fattar inte, när blev jag en VINNARE?..
Hon ser på mig med sina fantastiska ögon och ler ett leende som antagligen är förbjudet i flera delstater för my gods vad det är dödligt.
Jag tar hennes hand och kramar den samtidigt som jag ler med hela ansiktet.
Nej scratch that, jag ler med hela kroppen och vi kysser varandra och jag vill aldrig släppa taget.
Någonstans i bakhuvudet hör jag en röst, den påminner om min egen som säger åt mig att vi borde fan skärpa oss, att det här nykära beteendet är besvärande för alla bittra människor runt omkring oss för du Göran om någon borde fan veta du var ju en av oss för alls inte särskilt länge sedan.
Men vi fortsätter titta in i varandras ögon och mitt leende vägrar försvinna.
För just exakt nu spelar vad alla andra tycker väldigt liten roll.
Ingen roll alls faktiskt.
Har suttit här nu ett tag och försökt att skriva ett någorlunda vettigt och intressant inlägg.
Det går sådär.
Hjärnan och hjärtat är någon helt annan stans.
Så jag konstaterar bara helt enkelt att det har varit en fantastisk helg det här, och att just exakt nu så är jag en lycklig jävel.
Och lyckliga jävlar skriver inte vettiga och intressanta blogginlägg, de skriver saker med små animerade fåglar i.
Och enhörningar.
Så jag småler lite lagom fånigt och besparar er det.
Känns som att jag är med i en fånig romcom just nu.
Fast den är inte fånig alls.
Den är alldeles, alldeles underbar.
Oh my.
Fick frågan om jag brukar gå tillbaks och läsa gamla inlägg här på bloggen och... alltså nej oftast inte.
Det har väl hänt, och det kan ju vara roligt att gå tillbaks till gamla händelser och minnen och se det från där man är nu.
Men generellt sett, nej alltså.
Men jag gjorde det nu, och man kan ju konstatera att det onekligen har varit en miserabelt bitter jävla blogg emellanåt...
Det är ju kanske inte så bra.
Men men, man kan kanske inte alltid vara på topp och jag tycker nog ändå att det finns ljusglimtar här och där.
Personligen gillar jag nog rese-taggen bäst.
Mest för att jag är glad då mest hela tiden.
Och attackeras av robottoaletter.
Kort vecka denna, kort men full.
Känns som att jag har hur mycket som helst inplanerat, och gaska brett spektrum at that.
Lite finfotboll, lite teater (förhoppningsvis), lite öl, lite middag, lite lunch (betald sådan, wohoo för kompisar med representationskonto!!), en hel del jobb, och sen avsluta med lite firande av att en snickare föddes för en sisådär 2000 år sedan (give or take).
Som sagt, full vecka, men bara med roliga saker.
Så jag är glad.
Ovanlig känsla för en måndag måste jag säga.
..
Funderat lite över bloggen också.
Har haft den i det här formatet sjukt länge nu (fem år?? tror det) och känner att det kanske börjar bli dags för en förändring.
Nytt namn.
Ny logga.
Egenhostad wordpress-mall.
Vet inte om det blir så särskilt mycket bättre (troligtvis inte) eller att det kommer dra särskilt många fler läsare (garanterat inte) men vafan.
Jag skriver ju för mig själv först och främst, så då gör jag ju precis som jag vill.
Återkommer i ärendet.
Jag sätter mig i bilen och ser att klockan blivit kvart över tre.
En timme försvann och samtidigt som det kändes som att den aldrig tog slut så var den över alldeles för fort.
Bilen startar och jag börjar köra tillbaks mot Nacka.
Det är mörkt, dimmigt och regnar lite lätt.
På radion spelas 2Unlimited och jag höjer volymen två steg, tre.
Jag ökar farten ytterligare och även om vädret just exakt nu kanske inte håller med så går vi onekligen mot ljusare tider.
Vi sitter vid ett bord innan middagen idag.
Skåningen till vänster om mig, en mycket sympatisk snubbe för övrigt, berättar om sin favoritdrink.
Tequila gold med apelsin och kanel.
Snart efter det så kommer det in en runda med just exakt det.
Skål.
Gott.
Sen kommer det in en runda till.
(Jag ska jobba imorgon skånejävel...)
Skål!
