Kallstart

Vaknade i morse och kollade som jag gjort i princip varje morgon denna gudsförgätna vinter på termometern i köket.
-22,4 grader.
"Det kan inte stämma" tänker jag, "den måste äntligen ha gett upp och visar nu bara komplett gibberish.."
Alls icke så.
När jag går ut genom dörren så fryser omedelbart alla oskyddade hudytor till is, och jag förbannar mig själv (inte för första gången) att jag offrade mina handskar till nyårsgudarna under natten till det nya decenniet.
Ganska snart framstår det att SLs bussar hanterar kylan marginellt sämre än vi människor, med följd att Nackas lokaltrafik inte går särskilt bra alls.
Så jag möter upp tovä och så tar vi och promenerar in till Slussen istället.
Det faktum att man hade sällskap gjorde "resan" något mer uthärdlig; det och det faktum att man tydligen bestämt sig för att göra om Danvikstull till infartsparkering och bussgarage för där var det KAOS.
Fantastisk start på dagen!
..
Annars då?
Jo, första dagen på nya jobbet avklarad.
Eller, så mycket faktiskt jobb blev det kanske inte.. snarare mer styra upp praktiska saker som olika inloggningsuppgifter, flytta telefonabonnemanget (jag har kvar mitt gamla nummer - yay!!) samt utkassera en sprojlans ny IPHONE..
Jag vet, jag har gett upp till slut.
Trots all galla jag spytt över fruktföretaget genom åren så kunde jag tillslut inte motstå frestelsen.
Den är ju så satans het...
Ja, nej, man får fan ta och ge det till dem; de har lyckats med det mesta på just den produkten...
..
Imorgon bär det av till Växjö.
Med flyg.
Känns säkrast så.

Efterskalv

Märklig, märklig vecka denna.
Ja, ni vet ju hur den inleddes.
Krasch, boom, bang.
Det gick ju på det hela taget fantastiskt bra, har i och för sig jävligt ont i vänsterhanden fortfarande och borde väl antagligen kolla upp det men ärligt talat så kan jag inte se när jag skulle ha tid att göra det.
Imorgon kanske, möjligen.
..
Annars har jag stressat som en liten gnu på jobbet och verkligen inte hunnit klart med... någonting känns det som.
Sista veckan, och det känns... märkligt. Skönt, men väldigt märkligt.
Och lite sorgligt någonstans, vilket är ännu märkligare med tanke på hur mycket jag har gnällt över det det senaste året.
Du är rolig du, hjärnan.
..
Me imorgon så börjar det i alla fall.
Det Nya Jobbet.
Oerhört spännande!!
Om jag har förstått det hela rätt så är det mest lite praktiska saker som ska fixas imorgon.
Telefon, dator och orientering.
På tisdag börjar allvaret.
I Växjö.
Banananas.
Hur resan dit ska gå till med tanke på den rådande fimbulvintern vette fan men just nu lutar det åt flyg.
Fast där verkade det som att bokningssystemet krånglade.
Så klart.
..
Söndagen blev en slö affär.
Sort of, kind of som vanligt med andra ord.
Lite fotboll, lite skräpmat och sen Shutter Island nu på kvällen.
Bra film, bra sällskap.
Enda dåliga var att ungdomarna bredvid satt och tryckte i sig baconsnacks..
Jag HATAR baconsnacks!!
Ljudet och stanken...
Kan sabba en hel film om det vill sig illa..
Hell IS other people...

Unbreakable

Ok.
Tuff start på veckan.
Är på väg in till jobbet med Smarten, det är inga särskilda bilköer och även om vädret känns... konstigt (disigt, men ändå inte) så är vägarna rätt bra.
När jag kommer kurvan efter rondellen vid Thorildsplan så plötsligt släpper bakhjulen.
Jag kör verkligen inte jättefort, 40-50 kanske och tänker "aj fan, där sladdar det lite" när jag märker att det inte slutar att sladda.
Istället slår det över i en motsladd, och jag hinner tänka "Satan, det här går åt" innan min bil attackerar vägräcket med ganska våldsam kraft.
Jag svimmar inte av eller så, men helt plötsligt sitter jag där.
Vindrutetorkarna slår som besatta.
P4 morgon maler på om något banalt.
Det ligger en tung krutrök över allt, lite som Lützen antar jag.
Fast med airbags.
Jag känner att det gör ont i brösten, det kommer fram en kille som undrar hur det gått, om jag är ok och jag svarar att jo fan, det gick nog rätt bra.
Han ringer allt som ska ringas medan jag sitter och tittar på mina händer.
De skakar.
Jag tänker "Å fan, det är alltså så här chock känns" och försöker få mina händer att sluta skaka.
Det går inte.
Ambulansen kommer, polisen kommer, bärgare kommer och efter lite frrågor och utandningsprov så far vi iväg till SöderSjukhuset.
Efter rätt kort väntan, lite röntgen och slitandes i min allt mer värkande vänsterhand så blir jag friskförklarad och släpps ut i trafiken igen.
Inte i en Smart dock.
En Nissan.
..
Nu ska jag linda in mig i en filt, äta comfortfood (som är lätt att äta, för seriöst, jag kan fan inte hålla i någonting med vänsterhanden) och kolla på något dåligt.
Och konstatera att den Bäckströmska turen trots allt håller i sig.

Napoleon

Jag hade stora planer inför den här helgen.
Av dem blev det... inte så mycket av faktiskt.
Olika anledningar.
Istället blev det en väldigt spontan tillfyllning på fredagen med Jallow, Magnus & Lennart för att fira namnteckningen vilket var väldigt roligt och väldigt berusat tillslut.
Det medförde även att jag var vansinnigt bakis på lördagen, och trots att jag hällde i mig en vinare och ett par öl på festen på kvällen så kände jag mig spiknykter och lite trött.
Party on old man, party on.
Men det var trevligt, en del nya roliga personer. Synd bara att jag kanske inte var hundra procent presentabel..
Jaja.
Nu går vi in i den sista veckan på jobbet.
Kan bli... intensiv.

Paj

Läser du Octopus pie?
Det borde du göra.
Verkligen.

Påskrivet

Ok, så då är det så jävla spikat då.
Från och med den 22a februari så har jag ett sprojlans nytt jobb!
Min exakta titel blir "system och ekonomiadministratör".
I know, keep your panties on, sjukt spännande..
Fast!
Det är det!!
Jag lovar!!!
Framför allt är jag så galet jävla peppad på det här, ska bli sjukt spännande att komma in i ett relativt nystartat företag och vara med från början.
Igen, får man väl säga för det är ju den resan jag gjort en gång nu och det var ju roligt.
So....
Nytt jobb alltså.
Nu ska jag bara välja dator och telefon...

Appletini

'Apples in Stereo' är ett väldigt bra namn på en drink.
Kan även meddela att de gör den synnerligen väl på Snottys.
"One appletini, easy on the tini" som JD skulle ha uttryckt saken..

Helgat

Rätt bra jävla helg detta måste jag säga, även om den nog måste anses vara över nu.
Fredagen gjorde som sagt inte särskilt många knop.
Lördage drogs det iväg till Uppsala på fest, och det festades utav bara satan.
Sammanfattningsvis kan man säga att mumsmums är vidrigt, drakar är onda och att alla passar i randigt.
Det tråkiga med Uppsala är att det ligger så långt bort och att sista tåget går tio över tolv.
Så när tovä strax efter elva föreslår att vi istället tar en nattbuss via Arlanda som skulle gå runt tvåish så är jag VERKLIGEN inte sen att haka på.
Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte riktigt hur vi tillslut lyckades ta oss hem..
Jodå, bussen från Uppsala gick som den skulle... och släppte sen av oss på Arlanda där vi irrade omkring bland tomma terminaler och sovande resenärer rätt glada i hatten. Det hela avslutas med en panikartad rusning från Terminal 2 (kanske?) till Terminal 5 bara för att precis, precis hinna med bussen till civilisationen..
Det var... en väldigt lång hemresa.
Men det var å andra sidan en väldigt rolig fest..
..
Söndagen blev det konsert!
Jag & Annica gick på Midlake och det var... helt jävla briljant!
Dubbla tvärflöjter. Sug på den ni.
DUBBLA TVÄRFLÖJTER!!

Plakat

Sjukt spännande fredagskväll denna.
Käkade middag hos päronen, eftersom jag 1. var sjukt trött och 2. ingen annan ville leka med mig.
Som brukligt/vanligt när ja gär på fredagsmiddag hos päronen så spilldes det upp vin.
Den här gången kan man väl kanske säga att det spilldes upp mer vin för somliga än för andra...
Morsan blev... skitfull.
Eller, näe, inte skitfull kanske, men jävligt salongs och innan jag hann gå så hade hon lyckats välta ut både ett vinglas och ett vattenglas.
Mer av det ena, mindre av det andra skulle man kunna sammanfatta det hela med.
Jag lyckades med rutin & skicklighet styra undan samtalet från jobbiga ämnen så som bristen på barnbarn (FAIL hos min mor, sjuk jävla FAIL på den) och leda in det på betydligt gladare ämnen så som postkodsmiljonären och vin.
Nu ska det fan i mig omysas.
Bluerk!

Intervju

Ok, så här ligger det till; jag är, tror jag, rätt jävla nära att skaffa mig ett nytt jobb.
Man ska verkligen inte ropa hej och allt det där, men jag hade en intervju med VD:n nu i eftermiddags och det... kändes fan inte alls så illa!
Tycker nog att det finns en hel del som talar för mig den här gången, jobbet skulle verkligen passa mig bra (vilket jag försökte förmedla med all önskvärd tydlighet), och de behöver "en bra kille" (direkt citat) igår typ, vilket också är bra.
Plus att jag har i alla fall en väldigt, väldigt tung referens/rekommendation, han som fixade intervjun.
Så.
Det känns bra.
Nu ska de "snacka ihop sig" över helgen och återkomma så tidigt som möjligt nästa vecka vilket innebär en rätt nervös och allmänt jobbig helg i väntans tider.
Känner jag mig själv rätt hanteras det med alkohol och olämpligt beteende.
Ohwell.

News

Ok, när jag kommer hem ikväll så kan det mycket väl vara så att jag har något att dela med övriga klassen...

Excitement

Nu så händer det grejer sörrni!
Och då menar jag inte bara att jag precis köpt flygbiljett till USA för vad som kommer att bli den grymmaste semestern EVER..
Mer info följer.
På onsdag närmare bestämt.

Festen

Just ja, ska kanske säga en rad om festen i lördags också.
Best.
Party.
Ever.
Typ så.

Baggis

Ingen kan väl ha missat Guldbaggegalan igår, och dess efterspel?
Nåväl, Män som hatar kvinnor fick pris som 2009 års bästa svenska film och... det är väl kanske tveksamt va?
Nu ska jag vara helt ärlig och erkänna att jag inte sett den, så jag svamlar ovanligt mycket i mörkret här men kom igen, bästa film?
Methinks NOT.
Drar mig till minnes en intervju med Noomi Rapace inför jag tror att det var Venedigs Filmfgestival där reportern frågade varför de inte hade anmält filmen till festivalens tävlig och hon bara "Alltså, det är ju en kul film liksom men knappast en som vinner några priser..."
Kanske därav det något, eh, sparsmakade tacktalet?..
Anyways, det är mest bara pinsamt och dumt och det föringar allt eventuellt värde som Guldbaggen någon gång i tiden har haft.
Om vi säger så här, att ge MSHK Guldbagge för bästa film är ungefär lika begåvat som att utse Kents 'Röd' till bästa album eller att Avatar får Golden Globe för bästa film...
... vänta nu...

Veckatimest

Krazy ass vecka, detta.
Jobbet har varit... mad.
Maaaaaad.
Jobbar mellan 10 - 12 timmar varje dag i princip, och hinner ändå inte med allt som jag borde vilket har lett till att jag nu sitter hemma omgiven av drivor (DRIVOR, skoja inte) med papper som jag borde fixa undan men jag orkar bara inte.
Mad, and not in a good way.
Jäjä, vi får se.
Sen igår ringde en kund och sa att hon hade något tråkigt att berätta.
"Shit" tänkte jag "nu dumpar dom oss, inte bra"
Men nej, då visar det sig att en av de som jag har haft kontakt med där har dött i cancer.
Var ganska nära att jag körde av vägen kan jag säga.
Nu var vi verkligen inte tajta på något sätt eller vis, jag har aldrig träffa människan (hon satt i London) men ändå; jag har pratat & mailat rätt mycket med henne så någon slags relation hade man ju och sen bara...
Jävligt weird.
..
Då är det tur att man springer iväg på tisdagsöl.
Andningshål.
...
Och igår debuterade jag på Pet Sounds Music Quiz (får ju inte heta Pop Quiz tydligen..) med en hedrande tredjeplats.
Sjukt hedrande, med tanke på att det var väl en 30-40 lag som var med.
Inte för att jag kan ta åt mig så jävla mycket av äran, tror att jag bidrog med exakt en poäng, but still.
Sjukt kul.
Mer sånt.

Socialfall

Efter en helg av total isolering så formligen knäpper det i min sociala tarm (eller vart det nu sitter).
Då är det tur att det är lite socialiserade inbokat den här veckan, och inte bara jobbjobbjobb för då hade jag blivit helt jävla galen.
Eller galnare kanske.
Hmm..
Nåväl, förkylingen drog iväg nästan lika hastigt som den dök upp och har bara lämnat lite irriterande fulhosta efter sig.
Fulhostan bekämpas med bafucin, Fisherman's Friend och imorgon ett gäng öl.
Det behövs liksom.

Sjukma

Det började igår, ett svagt misstänkt stickande i halsen.
"Är det dags nu?" frågade jag min kropp men fick som vanligt inget svar.
Förens idag då, i form av feber och rethosta.
Fan.
Fan fan fan.
Jag hatar verkligen att vara sjuk.
Hatar att det får mig att känna mig svag, dum och asocial.
Hatar det marginellt mer än att känna mig förvirrad och utan kontroll.
Lustigt det där, för att vara en sådan inbiten slarvpelle så har jag ändå ett rätt stort kontrollbehov verkar det som.
Skulle man kanske inte kunna tro.
Well well...
Känner att jag börjar svamla nu, behöver mat, alvedon och horisontalläge (i den ordingen).
Laters.

Comfortfood

Att komma hem efter en 13 timmar lång och rätt värdelös arbetsdag och röra ihop en näst intill perfekt carbonara (det var bara persiljan som fattades) och öppna en iskall Brooklyn Lager är fan i mig kvalitet.
Sjunker ner i soffan, ryggen värker, men jag har en onödigt stor portion pasta framför mig och ett nytt avsnitt av Fringe på teven.
All is good.
Trots allt.

Årsbästa, tv

Ok, dags för del två i listningen av 2009.
Tv.
Efter som jag inte jobbar med kill your darlings så blev det hela femton stycken.
Jeebus säger jag bara..
Då kör vi!

15. Castle
En klok kvinna förklarade för mig behovet av en serie som inte förändras och som man kan titta på utan att engagera sig i allt för mycket (typ så). Lägg till Nathan Fillion och all hans Firefly-charm plus ett riktigt bra och laddat samspel med en kvinnlig detektiv (Stana Katic) och du har en väldigt underhållande och lättsmält deckare!

14. How I Met Your Mother
Inne på femte säsongen u, och still going strong... kind of. Jag tycker nog att den tappat en aning i fart på slutet, men levererar fortfarande i sina bästa stunder väldigt bra och rolig sitcom. Suit up!

13. United States of Tara
På förhand extremt hypad då den ju skrevs av Diablo Cody (hon som skrev Juno ni vet). Om en minst sagt schitzofren mor i en amerikansk småstad. Eller schitzofren är hon inte, men hon har i alla fall tre extremt olika personligheter som slåss om "facetime" så att säga. Samt hur hennes familj hanterar det hela. Bra skit, även om den inte riktigt når upp till förhandshypen!

12. It's Always Sunny In Philadelphia.
Nog den svartaste serien på listan, och det säger en del. Också bland den roligaste, i sina bästa stunder, och det säger också en helt del. Om en bar i Philly och gänget som driver den med... eeh, delad framgång. Avhandlar ämnen som crack, mord, stalkers och prostitution.

11. Bored to Death
"What are you, another self-loathing New York jew?"
"Yes. Yes I am."
Smått fantastisk liten sak från HBO, med Ted Danson som vithårig, försupen publicist som levererar oneliners likt ett maskingevär. Lysande.

10. The Big Bang Theory
Ytterligare en väldigt lättsmält sitcom. Men den har en makalöst bra cast och är otroligt rolig oftare än inte. Skyhög nördvaring utfärdas dock.

9. Nurse Jackie
Eddie Falco (från Sopranos ni vet) gör en stenhård sjuksyrra som har det... minst sagt småstruligt att balansera jobb, familj, älskare/dealer samt ett eskalerande pillerberoende. Cityakutenvaddår sa du?..

8. Chuck
Misslyckad nörd blir hemlig agent. Typ. Borde verkligen inte fungera, men det gör det. I drivor.

7. Torchwood
Spinoff från Doctor Who, med en aningen mer vuxen målgrupp känns det som. Utspelas i Cardiff, men en gay kapten från 5100-talet i huvudrollen. Rätt jävla brutal, och ändå lite brittiskt rolig emellanåt. Överraskande bra.

6. 30 Rock
Åh Tina Fey... Åh Alec Baldwin... Åh exakt alla andra som är med i det här fantastiska 23-minuterslyckopillret. Levererar mer JPM (jokes per minute) än vad som borde vara fysiskt möjligt, vilket gör omtittningsfaktorn skyhög för du har garanterat missat något..

5. Mad Men
Så snygg, så smart, så ondskefull. En serie helt klädd i gråzoner måste man bara älska. Och Joan. Joan måste man också älska *host*

4. True Blood
En serie som får en att efter så gott som varje avsnitt skrika rätt ut i frustration över den jävla cliffhangern som levererats är given som en av årets bästa serier. Att den inte hamnar högre upp än fjärdeplats beror nästan uteslutande på den synnerligen mediokra säsongsfinalen.. Skärpning!

3. Fringe
Allt JJ Abrams rör vid blir guld. Det är så. Jag var inte övertygad till en början. Verkligen inte. Men vid avsnitt fem så börjar konstigheterna barka loss rejält med tabascoätande hårlösa män i sextiotalskostymer och futuristiska pistoler och sen sveptes jag bara bort i en gigantisk våg av weirdness. Otroligt bra serie, jag kan verkligen inte rekommendera den högt nog, trots ett och annat levermasksavsnitt här och där..

2. Breaking Bad
Vad gör man om man som gammal nobelpristagare på dekis (läs högstadielärare i kemi) blir diagnostiserad med i princip obotlig lungcancer? Why, man börjar koka crack såklart! Med farsan från Malcolm in the Middle (Bryan Cranston) i en helt fantastisk roll i en helt fantastisk serie om vad man gör för att hålla drömmen om sin familj vid liv. Att serien inte är solklar etta på min lista beror enbart på att ettan är...

1. Lost
Såklart. Så. Klart. Världens bästa serie. Någonsin. Jag tänker inte ägna en massa tid åt att försöka övertyga några ofrälse, för det har jag lärt mig är lönlöst. Jag konstaterar helt enkelt att President Obama skulle hållit sitt State of the Union-tal i början på februari, men de blev tvungna att flytta det. Varför? För att det skulle krocka med säsongspremiären av... just det, Lost.

Så där har ni dem, serierna ni borde ha kollat på istället för Idol, Dansa Med Stjärnorna och allt vad det nu heter. Bra skit helt enkelt.

Zzzzzz

Sjukt trött.
Sjukt uttråkad.
Dålig kombination för en lördagskväll...

Pajaser

Fick ett SMS strax efter nyår som lovade chans att vinna en resa till Karibien om jag klickade på en länk.
Joråsåatte..
Nu ser jag att jag verkligen inte var ensam, utan att det hade gått ut till massor av människor.
(Jag som trodde att jag var SPECIELL...)
Och när saker drabbar massor av människor så kan man ge sig fan på att några av dem är så pass korkade att de faktiskt klickar på länken och sen blir förvånade när de;
1. Inte vinner en resa till Karibien
2. Får en ganska rejält mycket högre telefonräkning.
Det kanske bara är jag, men OM jag var så pass dum i huvudet att jag gick på en sådan uppenbar bluff så skulle inte min första reaktion vara att kontakta kvällstidningarna och posera på bild och se ledsen ut över att man uppenbarligen har rätt stora problem att komma ihåg vilken sko som sitter på vilken fot.
Jag skulle hålla jävla tyst om det, byta telefonnummer och tacka gudarna att min idioti bara kostade 50 kronor...
Men hej, det är tydligen bara jag.

Motvind

Det faktum att det för tillfället står -17 grader på min termometer dämpar min entusiasm över att gå ut igen en aning.
En aning, men det bekämpas med långkallingar och lager-på-lager-tekniken.
Tisdagsöl med helledig onsdag?
Jag är så jävla där!!

Årsbästa, svenskt

Ok, listdags!
Jag måste fortfarande fila lite på den "stora" listan, så vi börjar med vad som var bäst här hemma i Sverige..
(Allt som finns på Spotify är länkat för er lyssnings skull)

10. The Tiny - Gravity & Grace
Finstämd, vän pop med lite udda arrangemang som påminner lite om både Maia Hirasawa och Lykke Li. Fast bättre.

9. Anna Järvinen - Man Var Bland Molnen
Hennes debutskiva, Jag Fick Feeling, drabbade mig som en finlandssvensk poptegelvägg rätt i ansiktet vilket genererade en andraplats 2007. Man känner igen sig väldigt mycket i årets alster vilket betyder att det fortfarande är en väldigt bra skiva, fast det känns inte riktigt lika kul den här gången.

8. Lake Heartbeat - Trust in Numbers
Årets näst största överraskning stod Janne Kask för när han släppte en skiva som inte bara låter ingenting som Brainpool, utan dessutom låter riktigt, riktigt bra. Med risk för att låta tjatig; kalasbra pop för hela indiefamiljen!

7. Two White Horses - Two White Horses
Jag kan ha lite svårt för musik som ska vara lite "egen". Känns ofta tillgjort och jobbigt. Alls så icke när ett syskonpar från Umeå står bakom xylofonerna, gitarrerna och allt vad de nu använder och sjunger stämsång. Sen gör det ju inget att de gjorde en småmagisk spelning i somras nere på Dieselverkstaden i Sickla...

6. Ström - Musiken Vi Hatar
P2 programmet Ström bad ett gäng svenska producenter och musiker göra egna versioner av låtar som de verkligen hatar. Resultatet blev (oftast) elektroniska versioner av allt från Born to Run, via Klubbland till Orinoco Flow. Ja men i hör ju själva hur fantastiskt det är!!

5. Amanda Jensen - Happyland
Årets överraskning för mig, utan tvekan. För allvarligt, att en fd. idoldeltagare skulle få ur sig en sån här bra skiva var faktiskt ingenting en så pass fördomsfull indienörd som jag kunde föreställa mig. Rysligt bra, när den är som bäst. Och sjunga kan hon.

4. El Perro del Mar - Love is Not Pop
Den finaste, vänaste popen kom i år från Göteborg. Förstärkt med ena Studio-killen gjorde fröken Assbring ett makalöst träffsäkert album som går att lyssna på exakt hur många gånger som helst.

3. Jonathan Johansson - En Hand I Himlen
Mer Göteborg. Bättre Göteborg. En extremt personlig och emellanåt sorglig skiva om ens relation till Gud ger Görans bronspeng 2009.

2. JJ - N° 2
Märker att Götet är kraftigt överrepresenterat på min årsbästalista i år, men det är som Stockholmare bara att ödmjukt buga och konstatera att Sveriges musikhuvudstad fan ligger på västkusten. Studio möter TTA möter Jens Lekman. Jisses så bra. Jisses.

1. bob hund - Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
Gammal är äldst. 1992 tror jag de släppte sina första låtar, och de låter precis lika hungriga och bra 17 år senare. Om inte ännu bättre. En helt makalös skiva som de krönte med en spektakulär spelning på Cirkus i somras som gav "indiesittdans" en helt ny, svettig och ovärdig innebörd.

Så där har ni dem, årets bästa svenska skivor.
Om ni inte håller med mig så har ni fel.
Utländska skivor kommer inom kort..

Nostalgi

Alltså seriöst, helgen efter Nyår måste vara den energifattigaste på hela året.
Det faktum att den nu sträckte sig över fyra dagar gjorde liksom bara att, som en klok person observerade, det liksom blev som tre söndagar som aldrig ville ta slut.
Först kände jag "men guuud så värdelöst, tre dagar bara pfft" men när jag tänker efter så har det varit rätt behagligt och skönt och emellanåt riktigt roligt.
Inte "barhoppa runt mellan tre olika ställen och dricka fantasiljarder öl på en tisdag"-roligt, utan mer... ja, lugnt.
Sa hejdå till Caroline som drar till LA i tre månader för att skriva klart sin bok (som kommer bli grym) men en mastodontfika på Svart Kaffe med henne & Schlagermattias (eller Takidamattias som han numera går som).
Lång och vansinneskall promenad hem genom ett gnistrade Södermalm & Hammarby Sjöstad.
Var förbi Henrik och träffade Korea-Sollan & en kille som vi spelade handboll med som hade grävt upp en dvd med ett par gamla matcher. Låter kanske trist men det var jävligt roligt att sitta och kolla på matcher från tidigt 90-tal och reminissa om människor man inte sett på 15 år och skratta väldigt, väldigt mycket.
Sen idag så var nog höjdpunkten att äta thai & kolla Monster Camp med tovä & skratta åt nyår och prata förvirringar och konstatera att det togs en del bra (och en del... mindre bra) bilder de sista skälvande timmarna av 2009 någonstans ute på Gärdet.
Samt att det var en sjukt rolig fest.
...
Ska väl komma med en sammanfattning av de sista sex månaderna av 2009 också.
Och musiklistorna.
Att blogga kan fan vara ett heltidsjobb ibland.
Ett sjukt dåligt betalt heltidsjobb, but still; ett heltidsjobb..

Slarvigt

Ibland så ligger nyår väldigt, väldigt bra rent veckomässigt.
Som i år.
Det behövs liksom en ledig fredag PLUS lördag och söndag för att komma på fötter igen.
Särskilt när man åkt taxi från Gärdet för nästan 400 spänn...
Totally worth it.
..
Att jag spenderade i princip hela hemresan under villfarelsen att jag su,pat min mobil är ju en... pikant detalj.
Den låg givetvis i kavajfickan.
Idiot.

Nytt

Jag borde kanske få in en sammanfatting av 2009 här, men...
Dels så är ju året inte riktigt, riktigt slut ännu och dels så hinner jag inte det just nu.
Ska strax iväg på vad som mycket väl kan bli årtiondets nyårsfest och dricka öl, champagne, dansa (!), försöka att inte förfrysa några kroppsdelar och allmänt ha det helt jävla grymt.
Så...
Gott slut på er, så ses & hörs vi typ nästa år!
Över & ut,
/Göran

Midvinter

Jag ramlar ut från lägenheten i mjukisbyxor och mild panik.
Det är städdag, och bilen står på väldigt fel sida.
Det var äckligt, vidrigt töväder igår och idag... är allt gjort av is.
Jag halkar fram till bilen som även den är täckt av ett tjockt, hårt lager is.
Jag går loss på vindrutan med en isskrapa, det går långsamt och det är kallt och när jag börjar kunna se igenom rutan upptäcker jag att... det inte gjort någon skillnad alls siktmässigt.
Även insidan är täckt av ett tunt lager is.
Så det är bara sätta sig i bilen och börja skrapa insidan också.
Jag ska tala om en sak för dig nu som kanske inte så många vet om: insidan på vindrutan är inte designad med isskrapning i åtanke.
Efter ganska mycket tid och väldigt många svordomar så har jag lyckats sk(r)apa ett litet fönster som det typ går att se ut igenom och jag kan flytta bilen ca sju meter till andra sidan där den, i alla fall idag, inte kommer att få böter.

Dimmigt

Hej bloggen.
Jag känner att jag har behandlat dig lite styvmoderligt på senaste tiden.
Ignorerat dig och varit allmänt frånvarande liksom.
Men du ska veta att det är inte du, det är jag.
Jag ska inte ljuga och säga att det varit mycket på senaste tiden, men det har i alla fall varit.
Och ibland räcker det liksom.
Men se det som att när jag väl postar något så blir det tänkvärda, viktiga saker.
Eller ja, näe, kanske inte så viktiga ändå.
Eller tänkvärda.
Men saker i alla fall.
Jag ska skärpa mig, det är ett nyårslöfte för 2010.
Eller kanske inte så mycket ett löfte så som e förhoppning.
..
Just nu sitter jag och försöker sätta ihop musikårsbästalistan.
Det.
Är.
Fan.
Inte.
Helt.
Lätt.
Svenska var gaaanska enkel, men utländska...
Usch, usch.
Inte gör det saken bättre att det dykt upp några helt fantastiska album nu på slutet..
Oh well, förhoppningsvis så är jag klar med den innan nyår, så då kommer den upp här var så säkra..

Musik

Jag ska fredagsvinskriva lite om musik jag hört och tänkt på i år tänkte jag..
Först måste jag klargöra att det här INTE är min 2009-bästa lista på något sätt och vis alls.
(Vi musiknördar tar det där med listor på allvar serrni..)

Först och främst så har Kent och jag gått skilda vägar för gott. De har gjort några jävligt bra låtar ('Utan Dina Andetag' och 'Chans' dyker väl närmast upp, liksom en del från Hagnesta Hill) men alltså... nej. Nej, nej, nej. Satans jävla tråkiga prettoband som verkar vilja vara svåra och knepiga med "svårtolkade" texter och bla bla bla. Det enda jag hör är risig, gnällig jävla sång och något som närmast får mig att tänka på ett emo-Gyllene Tider. Wankers. Sluta lyssna på dem, och gör det u. Det finns så oerhört mycket roligare saker där ute. Nya skiva ska vi inte ens prata om, när Töntarna eller den där andra helt VANSINNIGT dåliga låten går på radion så byter jag faktidkt kanal..

Många av mina musikvänner utomlands hypar SunO))). Jag fattar ingenting. "Dronecore" tror jag att det kallas, men jag vill mest sitta och fnissa för att det låter så fånigt..

Jag kommer antagligen hata mig själv om ett halvår, men jag måste erkänna att jag blir lite glad av Amanda Jensens 'Happyland'...

Animal Collective's 'Merriweather Post Pavillion' är också en sån där hypad skiva som jag verkligen inte fattar ALLS. Förklara gärna.

Att Camera Obscuras 'My Maudlin Career' inte är med på fler årsbästalistor är helt OBEGRIPLIGT.

Jag får lite, lite ångest över hur mycket musik det är från i år som jag inte hinner lyssna in mig på ALLS...

Fler människor borde lyssna på Deer Tick

Fler mäniskor borde även lyssna på The Besties (som givetvis inte finns på Spotify. De är för bra för det.)

Jóhann Jóhannsson och Jonathan Johansson låter förvillande lika till namnet. Inte till musiken dock. Båda bra, dock.

Maps senaste var något av en besvikelse...

Överlägset bästa resan tillbaka i tiden (ca tio år) bjöd i alla fall The Pains of Being Pure at Heart på. Skitbra, man vill bara dricka whiskey och bli full och göra opassande saker. Smått fantastisk skiva faktiskt....

You Say Party! We Say Die! (XXXX heter den) är en annan sån skiva som är lite smått fantastisk. Så fantastisk att den givetvis inte finns på Spotify, men lyssna på deras förra istället, den är också JÄTTEBRA.

Sen måste jag (igen) slå ett slag för Sleigh Bells. Gudars skymning vad de kommer att brejka nästa år. Googla upp deras låt 'Ring, ring' och bara FÖRSTÅ vad jag menar. Det är vansinnigt bra, det är..

Ja, näe det räcker så. Sluta lyssna på Kent det är bara pajaser som lyssnar på Kent och sen så kommer jag att lägga upp en lista över vad i borde lyssna på istället lite seare i år oooookakj?
Okaj, let's zumba!

Förvirring

Uhhhhh..
Förvirring.
Just exakt nu så har jag fan inte koll på mycket alls.
Det är... inte en känsla jag gillar särskilt mycket.
Marginellt mer än vad jag gillar stora förändringar tror jag.
Fast ibland så är väl båda nödvändiga antar jag?..
Ohwell..

Otippat

Jodå, jag lever.
Bloggen med.
Bara varit så sjukt lågt med energi på senaste tiden.
Alltså, helt löjligt.
Bara kommit hem och rasat ihop i en illaluktade liten hög basically..
Inte fått någonting gjort ÖVERHUVUDTAGET.
Ohwell.
Gnäll, gnäll.
..
Igår blev det tidernas mest otippade utgång.
Crazytown.
På't igen ikväll.
Jag 33?
Käften.

Förnimmelse

Märker att jag har lite svårt att släppa lördagen helt och hållet, den biter sig kvar som en svag smak av nikotin.
Uppladdningen var ju fantastisk. Hjälpte Jonas & Lina att flytta in i den nya gigantiska lägenheten och det blev pizza och ett par öl och lite häng med världens finaste gudson.
Efter att ha slumrat lite framför någon rätt lättglömd fotbollsmatch så bar det ju av in till Hornstull för att "fira" min födelsedag.
För ärligt talat, jag har inte känt någon riktig glädje över att fylla trettio-fucking-tre år så min plan var väl ungefär så här;
1. Drick öl
2. Pass out.
Och, well, det lyckades väl... delvis.
För det dök ju upp så fantastiskt många glada människor!!
(En special mention till Magus & Maaike som turades om att festa och bytte av varandra med typ tvåtimmarsintervall!! Reeeeeeeespect!!)
Gamla och nya vänner blandades runt och det köptes in öl och sprit och det kom mer folk och det dök upp någon konstig mössa och...
Ja, ju längre kvällen led desto mer fragmenterat blir minnet, lite som att titta på en film genom kalejdoskop.
Därför blir jag ganska överraskad när jag vaknar i min soffa (igen...) strax efter elva på söndagen och verkligen inte har exakt koll på hur jag kom dit.
Den överraskningen bleknar dock ganska monumentalt när jag upptäcker att jag inte är ensam...
Så hon vaknar och ärligt talat vet jag inte om jag gör ett särskilt gott intryck där när söndagsmorgonen gått över till eftermiddag.
Fortfarande verkligen inte nykter, lätt förvirrad och med en begynnande baksmälla av bibliska proportioner så vet jag... well, ärligt talat mindre än vanligt..
Men smaken av nikotin dröjer sig kvar, eller nu är det väl snarare minnet av smaken av nikotin, och jag tror att jag ska göra något åt det trots allt.
För som en vis man en gång sa, man kan inte förlora sin värdighet om man aldrig haft någon till att börja med

Grymt

Fantastisk helg.
Bästa på länge.
Länge, länge.
Fick i och för sig betala för det idag.
Helvete vad ont det gör...
Har försökt bota det hela med en halvliter Pepsi, två julmust och en vanvettigt onyttig pizza.
En något bättre människa skulle kanske skämmas lite, men hey you know me..

Ålderstecken

Den här veckan började onekligen... sådär.
Jag gillar egentligen inte att bitcha om jobbet, men måndag och tisdag var brutala jävla dagar med långa timmar och väldigt lite sömn.
Som tur var kom tisdagsölen och agerade extremt välbehövligt andningshål, och därifrån så började veckan ordna upp sig.
Onsdagens födelsedagsfirande blev... faktiskt väldigt trevligt!
En spontan lunch som var rackarns uppskattad måste jag säga, makalöst många snälla gratulationer få fejsbok, och sen två gratulationskort som låg och väntade på mig här hemma. Det ena var rätt väntat, medan det andra var helt klart oväntat men som jag blev extremt glad över.
Gillar folk som skickar kort, som sätter sig ner en dag innan och faktiskt skriver ner en rad och sen postar det. Inte så modernt och effektivt som sms eller fejsbok kanske, men fan så trevligt.
(Nu säger jag inte att jag inte uppskattar mer moderna gratulationer, ABSOLUT inte, men ett handskrivet kort vinner alltid, så är det bara..)
Sen idag så sneakade Caroline in mig på Winnebago Man, en strålande liten dokumentär om en väldigt, väldigt arg man.
Skitbra!
Hon höll även i en intervju med regissören efteråt som ringde upp Jack (huvudpersonen) så att vi i publiken fick ställa frågor till honom.
Magiskt, helt jävla magiskt.
Så nu ser jag fram emot helgen, för det här kan ju BARA bli ännu bättre!!

Småsaker

Det är de små, små sakerna som är viktiga ibland.
Som när man kommer hem efter en trettontimmars helvetesdag på jobbet och vet att nästa dag kommer att bli minst lika jävlig och man kommer på att man har en (1) iskall Brooklyn Lager i kylskåpet som man tar till mac'n'cheesen & lite stekt falukorv.
Just där och då så känns allt lite bättre.

Tack

Jag vet, jag har sjukt dålig humor.
But still.
Om du inte i all fall skrattar till lite så är du inte min kompis.
Här.
Lågt, jag vet men vem är det du snackar med?..

Hjärndöd

Man vet att man verkligenverkligenverkligen inte är vaken, trots att både armar och ben rör på sig på ett synnerligen bedrägligt sätt, när man det första man gör på morgonen slänger smutskläderna inte i tvättkorgen vilket ju är brukligt utan i toaletten.
Ja jisses, att det inte händer fler allvarliga olyckor innan 06:00 på morgonen alltså...

Kaching!

Jag är ju inte den mest ordningssamma människa i världen, det är ju inget nytt.
Mig stör det oftast inte något nämnvärt, ibland får man leta lite extra bara.
No biggie.
Nu höll jag i alla fall på och letade efter en brännbar dvd-skiva, och trodde att det skulle finnas i mitt skrivbord.
Det gjorde det inte (skivorna stod i bokhyllan).
Istället så hittade jag ett gammalt gratulationskort med tre tusen stålars i.
Hoppla.
Så inte bara löser sig saker och ting till det bästa, man lämnar små glada överraskningar åt sig själv också. Schysst.
Det firas med chips och Funny People tror jag bestämt.
Fartfylld helg det här, verkligen....

"Bäst"

Tristess: total.
Då är det tur att det finns internets som kan underhålla en.
Bloggar till exempel.
Jag läser inte särskilt många bloggar om jag ska vara helt ärlig, tröttnade lite för ett tag sedan.
Men ibland så dyker det upp en juvel som är bara helt fantastisk.
Livet på Söder! heter den.
Fullständigt briljant, och ännu mer så nu när det börjar komma en massa arga kommentarer.
Mattias Nilsén, en hjälte bland verklighetens folk.

Ratchup

Ok, först en brasklapp.
Känsliga läsare varnas, det här blir ett... kladdigt inlägg.
.
.
.
.
.
.
Ok, säg inte att jag inte varande er..
Var på den sedvanliga tisdagsölen, och som vanligt kastades snacket mellan all världens ämnen (vilket är en stor del i tisdagsölens förträfflighet. Det och ölen.).
På något sätt kom vi in på Fredriks flickväns jobb.
Eller det är inte alls konstigt när jag tänker efter, då hon jobbar som forskare vilket ligger högt, högt upp på min rätt korta lista över jobb jag gör vågen över i respekt.
Anyways, igår fick vi veta exakt hur man tömmer labbmöss på blod.
Nu kommer det kladdiga.
Efter att musen avlivats så plockas ena ögat ut med en pincett.
Sen tar man helt enkelt och klämmer musen tills dess att det inte kommer mer blod ur den.
Som en liten ketchupflaska med andra ord.
Awesome.
Jag tror att min reaktion bäst beskrivs som skräckblandad förtjusning.
Awesome.

Detaljer

Jag gnällde ju lite tidigare om att mina närmsta vänner och familj inte märkte att jag gjorde en rätt markant förändring hos mig själv.
Min kollega Alex märkte det direkt som sagt men utöver det... nada.
Jag trodde att det var beroende på att det helt enkelt inte var särskilt märkbart...
Men.
Men idag så kommer kaffe-Andreas in, en kille som jag träffar kanske........ varannan månad? Whatever, jag träffar snubben SÄLLAN.
Och det första han säger är "Du har klippt dig?!"
..
Jo.
Jag har ju det.

Bort

Jag har precis kommit ut från ICA Kvantum och satt mig i bilen, det regnar (snöar? vädret verkar inte riktigt kunna bestämma sig) från sidan tycks det och blåsten har antagligen någonting med det att göra. Har handlat frukost, bröd, ost, och makaroner, det känns fantastiskt makalöst trist och alldagligt och ospännande och bilen startar men låter ärligt talat något helt överjävla illa vilket nog kan bli lite jobbigt när den ska besiktigas, ohwell. Börjar sakta rulla ut från parkeringen när en bassliga går igång på radion, en basslinga som övergår i en melodi som jag redan på första tonen känner igen och genast blir jag mycket, mycket gladare. Tjejerna från Robertsfors börjar sjunga om a visit to Vienna och trots att egentligen bara är blött kallt och trist så känns det lite mer ok. Sakta sakta kryper en tanke över mig, att det vore väldigt väldigt skönt att åka bort nu, bara försvinna iväg någon vecka eller två och säga fuck you till det här och göra av med oförsvarligt mycket pengar på mat, sprit och kläder. Jag ska nog fan fundera lite på det.

Upp

Uhhhh jävlar vad jag var mör i både kropp och sinne igår...
Tung, tung bakfylla med andra ord, inte es en pizza gjorde saker och ting lättare eller bättre.
Därför undrade jag lite vad jag höll på med när jag släpade min sorgliga lekamen in till staden hyfsat sent på kvällen för att kolla nya Pixar-filmen; Upp.
Och det var...... så jävla värt det!!
Låt mig först och främst klargöra en sak; det är en helt fantastisk film.
Jag ska inte droppa en massa spoilers här nu, för du måste se den här filmen och helst veta så lite som möjligt om handlingen.
Men utan att säga för mycket så kan jag i alla fall säga att det är en i grunden rätt sorglig historia, som ändå lyckas vara fruktansvärt rolig och hisnande vacker.
Och om man har problem med höjder ska man kanske... ehhh, blunda i ett par scener..
Sen så var ju grejen att vi såg den i 3D.
Oh.
My.
Gods.
Satan i helvete vilken jävla resa!!
Kan inte säga så mycket annat än att om du inte har sett en film med den nya 3d-tekniken så måste du gå och se den här.
Helt otroligt häftigt, och gav ett sånt djup till filmen att...
Jafan, jag är en aning mållös..

Straff

Ja men heeeeeeej bakisångesten, vart har du varit hela mitt liv?..
Jaha.
Du försvann aldrig, det är det du säger?..
..
Nu blir det onyttig macka, fotboll, pizza och Upp.
I den ordningen.
Vilken söndag va?
Fantastiskt.

Deep One Perfect Morning

Jag vaknar av att han skriker, högt, argt. Klockan är strax efter tre och min första tanke är att det är blöjbyte på gång. Mycket riktigt. Jag börjar få kläm på det här nu. Efter att allt är rent och torrt igen så tar jag upp honom i min famn och börjar gå fram och tillbaka i vardagsrummet. Allt är tyst i huset, och utanför fönstret är mörkret kompakt, nästan som ett fysiskt ting. Som någonting man kan ta på. Han har somnat igen, i mina armar, och gör små otydliga ljud. Han luktar svagt av svavel. Hans små hovar sparkar lite förstrött mot mitt bröst och jag tänker att det är sista gången, sista gången någonsin som jag säljer min själ.

Hörlurar

Det finns ett sätt att krypa närmre
stänga in sig helt med sin musik
Det går att lyssna flera gånger
den ena är den andra aldrig lik
Hörlurar jag lyssnar i hörlurar
det låter så bra
...
Jag går runt på stan, och överallt ser jag dem.
Vita, äckliga strängar som klättrar runt nacken kring var och varannan människa.
...
Man kan vrida vänster höger
man kan höra basen och diskant
Man kan leka med volymen
göra det hela mera intressant
...
Och varje gång jag ser en av dessa vita trådar som slingrar sig upp för en kropp så går någonting sönder i mig.
För det fins ett grundläggande problem med hörlurarna som följer med valfri Apple-produkt.
De. Är. Crap.
...
Hörlurar jag lyssnar i hörlurar
det låter så bra
...
Så, jag har två grundläggande problem med Apples succé-produkter.
1. Reklamen ger sken av att de som använder Apples produkter är fucking twats. Häftiga, coola twats, med fucking twats non the less.
2. Hörlurara du får med din sprojlans nya iPhone är ett par billigast möjligast kinesiska skräplurar.
...
Hörlurar jag lyssnar i hörlurar
det låter så bra
både bandet och jag
...
Så vad betyder detta då?
Jag kan bara dra två slutsatser..
1. Du bryr dig inte alls om hur din musik låter, trots att högtalarna jag byggde av papp i högstadiet lät bättre än Apples lurar som de skickade med din nya svindyra iPhone..
2. Du tycker att det är fett med häftigt med dina nya vita lurar, särskilt eftersom att de visar att du tillhör gruppen människor som Apples fräsiga reklam verkligen riktar sig till.
..
Oavsett vilken av grupperna du tillhör så kan jag tyvärr bara konstatera en sak.
Du är en pajas.
Skaffa ett par ordentliga lurar, och gör det nu.

Status

Still alive.
Bara inte så jävla intressant.

Empiriskt

Hmmmf.
Efter att varken mina föräldrar eller Fredrik & co. märkt någon som helst skillnad så kan jag bara dra slutsatsen att det bara är jag som ser någon som helst skillnad.
Well, jag och kollegan Alex då'rå, men i alla fall.
Numera sorterat under icke-noterbart med andra ord.

Utseendefixerat

Det är lite lustigt hur saker man tror gör jättestor skillnad i själva verket inte verkar spela någon roll alls.
Som u i helgen till exempel.
Jag ändrade en grej hos mig själv rent utseendemässigt, något som jag i ärlighetens namn borde ha gjort för länge, länge sedan.
Men men, av lite olika anledningar så har jag dragit på det och var därför lite smånervös med alla de sedvaliga nervositetattributen;
Skakningar.
Tvivel.
Göra andra saker istället.
Men jag besegrar mina illvilliga demoner och Får Det Gjort.
Och det blir fan i mig helt jävla ok till slut om jag får säga det själv.
En klar förbättring!
Glad i hågen går jag ut i höststormarna och möter upp mina kära vänner och får... exakt noll kommentarer om Den Stora Förändringen.
Nada.
Jag vet inte, det kanske bara är jag som tycker att det gjorde en jävla skillnad, eller så syns det inte eller jada jada jada..
Jag vet inte, och i och med att det här läggs ut för allmän läsning så tänker jag verkligen inte grubbla mer på det.
Idag var det i alla fall det första min kollega Alex noterade, så helt osynligt kan det ju inte vara.
Ohwell, ska bli intressant och höra päronens reaktioner..

skitskitskit

Jag vet att det inte alltid märks, men jag försöker verkligen att se världen ur ett positivt perspektiv.
Jag fucking anstränger mig.
Varje morgon tänker jag att "den här dagen, det ska bli en bra dag!"
Jag skriver mina små morgonhälsningar till universum (eller iaf fb)
Men fan alltså.
Vad får man?
Vad? Får? Man?
Bara skit.
Skit nonstop.
Det här ovanligt usla fredagen så fanns det en enda bra sak.
Jag fick morgonkaffet gratis på McDonalds.
That's it.
Resten skit.
Och som sagt man försöker hålla god min, man är så trevlig som man bara kan vara men hela tiden fylls skiten på och blir bara mer och mer och mer och nu sitter jag här helt utmattad och veckan slutar precis som den började med uruselt humör och allmän jävla misär.
Fan.
Så nu ska jag upp och äta hos föräldrarna, hålla god min och lyssna på alla historier om släktingar och vänner som fått strokes, ligger på hem och har det väldigt, väldigt dåligt.
För det brukar vara sånt det pratas om vid våra middagar.
Och så ska jag dricka en helvetes massa vin, och sen gå hem och sätta mig i mörkret.
För att sitta ensam, skitfull i mörkret känns just nu som ett av väldigt få acceptabla alternativ just nu för hur man ska ta sig igenom den här jävla kvällen med merparten av mitt psyke intakt.
...
Ingen skivrecension med andra ord.
Men det kanske framgick?

Verkligen

Ok, den svåra andraskivan då'rå.
Verkligen (1996)

Som sagt, första skivan var ett otäckt återbesök till mina swindie-rötter så jag var minst sagt skeptisk till deras andra som jag inte hade några särskilt rosaskimrande minnen ifrån.
Döm då av min förvåning då det visar sig att den är ett rätt rejält lyft från debutens tämligen mediokra samling treminutare.
Skivan genomsyras av ett betydligt mer melankoliskt anslag vilket alltid är trevligt.
Sen har Jocke Berg gnällröst tonats ner en aning, vilket märks mest i exempelvis mastodontlåten 'En timme en minut' eller 'Thinner'.
Dock visar han tyvärr upp en ny(ish) sida av sitt sjungande; falsett.
Det funkar... sisådär.
Värsta exemplet är 'I Stället för ljud' som låter... riktigt illa.
Usch.
Sen har vi mitt stora, stora problem med skivan.
Det känns som att de vill Rocka Loss utav bara helvete, lossa disten och vrida upp volymen till elva.
I låt efter låt teasar de med crescendon och lite lagom larmande gitarrer.
Men... det händer inte.
Istället är de lite lagom, och släpper liksom aldrig sargen och vad som skulle kunnat ha blivit riktigt bra låtar blir i bästa fall... ok.
Värsta exemplet är 'En timme en minut', där de måste ha lyssnat sönder och samman på bob hund-mästerverket 'Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag (tror jag)', för de påminner rätt mycket om varandra både i längd och uppbyggnad.
Men där jyckarna vräker loss som om deras liv stod på spel så står Eskiltunagossarna och gungar på hälarna och är lite lagom rockiga, och är så oändligt mycket tråkigare för det.
Bästa låt: Thinner
Sämsta låt: Istället för ljud
Betyg: 2,5/5
...
Isola nästa. Skivan som fick mig att sluta lyssna på Kent första gången.
Ska bli intressant..

Tröttma

Alltså här skulle ni ju egentligen få läsa en härlig recension av Kents andra album 'Verkligen'.
Men jag måste vara helt ärlig; jag är alldeles för trött just nu för att orka med att lyssna ett par timmar på Jocke Bergs gnäll.
Nytt försök imorgon!

Kent

Ok jag kunde inte hålla mig.
Känner mig lite exalterad över mitt lilla projekt, så nu har jag lyssnat igenom debutalbumet Kent från 1995 tre gånger.

Först lite personlig bakgrund kanske.
Jag lyssnade EXTREMT mycket på det här albumet när det kom.
Det släpptes lagom till att vi tog studenten, och fångade in känslan av att vara ung, dum och full.
Eller någonting.
Anyways, det är alltså en hel del skimrande nostalgi som ska bearbetas här.
Det visar sig vara inga problem alls.
Det är... verkligen (höhö) ett inte särskilt bra album.
Låtarna är ganska enahanda, och Joakim Berg sång är extremt irriterande med en gnällig nasal ton.
Nu ska jag säga att jag kanske inte är den som lämpar sig bäst för att analysera och tolka texter.
I ain't no poet, som det heter.
Men jag säger som mr Burns; "I know what I hate, and I hate this!"
Upprepande, barnsliga och allmänt bara dåliga texter som tillsammans med den redan ämnda sången ger mig en akut huvudvärk.
Sammantaget så är det ett dåligt album det här, och det kommer att dröja länge innan jag lyssnar på eländet igen.
Betyg: 1 av 5
Bästa låt: Ingenting Någonsin mest för att den är lite skönt distad, annars har den samma problem som resten av skivan
Sämsta låt: Oj, take your pick höll jag på att säga, men Som Vatten är ett lågvattenmärke (höhö)

Projekt

Jag satt och körde bil häromdagen är Kents låt FF gick på radion.
Jag satt och nynnade med lite förstrött så som man gör när man kör bil och förgrymmades över alla cyklister som gjorde sitt yttersta för att ta självmord mot min bil.
(Min bil är ju som sagt en Smart, så jag tycker att det är en sisådär idé..)
Så plötsligt tar låten slut och jag märker att den har lämnat efter sig exakt... ingenting.
Inte den minsta känsla eller tanke eller någonting.
Helt tomt.
Då slår det mig att jag inte kan minnas när jag senast lyssnade på en Kentskiva som gav mig någonting.
Och plötsligt drabbas jag med en korsfarares övertygelse om att Kent måste vara Sveriges Mest Överskattade Band.
Missförstå mig rätt här nu, överskattat betyder inte att jag tycker att de är särskilt dåliga.
Hagnesta Hill vill jag minnas är en väldigt bra skiva, och Chans är en knäckande bra låt.
Men kom igen, resten då?
Ju mer jag sitter i Smarten och väjer för kamikazecyklar desto mer övertygad blir jag.
Kent är fan Sveriges svar på Coldplay.
Nu var det som sagt väldigt länge sedan jag faktiskt lyssnade på någon större mängd Kentmusik i ett sträck, så jag känner att mina tankegångar för en gångs skull måste grundas i en empirisk undersökning.
Så.
För er kära läsare riskerar jag mitt redan rätt bräckliga psyke, dammar av femton år gamla skivor och börjar nogrant lyssna på hela Kents bibliografi från början till slut.
En recension om dagen är mitt mål, med start imorgon.
Ambitiöst, min käre Watson.

Dåli....bättre

Som vanligt nu för tiden (?) så följdes en väldigt rolig lördagskväll av en inte alls rolig söndag.
Vaknar, inte särskilt bakis (då jag trots allt kom hem i väldigt skälig tid, om än inte i ett särskilt nyktert tillstånd) men med duktig ångest och allmänt asocialt beteende / humör.
Gör ett tappert försök att gå bort ångesten och gör en repris av förra årets höstpromenad över Kvarnholmen.
Besöker bland annat vad som nog är min favoritplats i området; den gamla övergivna 1800-talskyrkogården som ligger inbäddad mellan diverse nybyggen och dagisplatser.
Vackert som satan, och så där ödsligt och stilla som man kan behöva när man är som mest tvär.


Men mitt dåliga humör bestod, trots långpromenaden och sparkade höstlöv, så det enda som återstod var att lägga sig i soffan, trycka i sig en pizza och tycka jävligt synd om sig själv...
...
Måndagen började... inte särskilt mycket bättre.
Vet inte om det är vanlig jävla höstdysterhet (det spöregnade verkligen på morgonen), men humöret var verkligen kört i botten och jag bara hatade allt och alla.
Little mister Sunshine liksom.
Men.
Men men men.
Sen vände det.
Och allt som behövdes var lite solsken, en kaffe och lite vänligt banter med tjejen i kassan på McD.
Labil, who me?

Mr DJ

Jag har börjat missbruka funktionen Genious i iTunes.
Fantastisk liten sak.
Ett tryck på en kapp och den generar en helt ok spellista.
Inte lika bra som mina egna OBVIOUSLY, men helt ok som sagt.
Kvällens skörd blev följande;
There Goes Your Corpse Again - The Deadly Snakes
That Teenage Feeling - Neko Case
Cut Your Hair - Pavement
I Was Born (A Unicorn)- The Unicorns
Rough Gem - Islands
You Are a Runner and I Am My Father's Son - Wolf Parade
Heavy Metal - Clap Your Hands Say Yeah
Just Like Honey - The Jesus & Mary Chain
Communist Daughter - Neutral Milk Hotel
Romantic Rights [Erol Alkan's Love from Below Re-Edit] - Death from Above 1979
Chills - Peter Bjorn and John
Gigantic - Pixies
Queen Bitch - David Bowie
Sunday Smile - Beirut
Burn Down the Valley - The Deadly Snakes
(Antichrist Television Blues)- Arcade Fire
Hold On, Hold On - Neko Case
Crown of Love - The Arcade Fire
Sunshine and Clouds (And Everything Proud) - Clap Your Hands Say Yeah
Two-Headed Boy - Neutral Milk Hotel
Shine a Light - Wolf Parade
Y Control - Yeah Yeah Yeahs
Team - Bon Iver
Meadowlarks - Fleet Foxes
Amsterdam - Peter Bjorn and John
För att vara en satans Mac-product menar jag...

Ungdomsdisco

Grannarna har fest, och indierocken skakar väggarna.
Det låter lite som Franz Ferdinand.
Fuck'em.
Jag kontrar med The Deadly Snakes "Ode to Joy"
Farfar visar vart skåpet ska stå.
Hrmf.

Stjärnklart

Var en fantastisk fest i helgen.
Fantastisk.
Som ensam kan det ibland bli... lite trist på fester med en massa par (eller typ bara par som denna). Folk håller igen, slutar festa tidigt och lämnar mig ensam med spriten vilket alltid är en Dålig Idé.
Men här hölls det inte igen.
Tvärt om faktiskt.
Minttu var visst inblandat.
Och dans.
Några höjdpunkter i urval;
...
Rasmus upptäcker att has påse med öl har flutit iväg och inleder en räddingsaktion. Aktionen leder givetvis till att han halkar i vattnet och slutar med att han står med en kratta och försöker fiska upp alla ölburkar som guppar omkring. Lite som en blöt trädgårdsmästare.
...
Jag badar. För första gången i år. Den 18e september. (det var för laget)
...
Någon gång efter kräftorna och snappsen och Minttun tycker någon att det är en bra idé att lära ut hur man sveper öl genom att snurra på flaskan och sen vända den upp och ned. Schluuuurp säger det och sen är flaskan tom! Till och med i stadiet jag var i då tyckte jag att det inte verkade vara en skitsmart idé. "Jag behöver inte någon hjälp att få i mig öl schnabbare direkt..." var min motivering till att jag höll igen från grupptrycket.
...
Står mitt ute i det kompakta mörkret (det fanns inge el se) och stirrar upp i den mest fantastiska stjärnhimmel jag sett på år och dar. Jag är ingen hejare på konstellationer, men OM jag hade varit det så hade det varit svårt att se dem för att det var så satans många stjärnor precis överallt. Vintergatan såg man också. Sen fumlar jag upp min kamera och står i ett antal minuter och försöker fotografera spektaklet, men autofokuset säger bara "vrrr, vrrr" och tokvägrar, för det där motivet är FÖR LÅNGT BORTA. "Schitkamera" mumlar jag och går iväg och dricker en Minttu.
...
Sent, sent, sent på natten upptäcker jag att min kamera är borta. Det här är något jag visste skulle hända när jag tog med den, but still. Jag blir väldigt orolig. Jag tar hjälp av bland annat Robert och vi börjar leta noggrant. Väldigt noggrant. Efter några minuters raglade i mörkret så kommer vi på att vi borde kolla bryggan. "Har duh vaarit phå bryhggan?" undrar Robert. "Jagg vet intche" svara jag "men jag KAN ha varit dääär..." Sagt och gjort går vi ner till bryggan, men Robert observerar att vi är alldeles för fulla för att ge oss ut på en mörk och presumtivt hal brygga mitt i natten. Lösningen till det är att kräla. Givetvis. Vilket sedan görs. Kameran låg inte ute på bryggan, utan på ett skrivbord inne i huset.

Urval

Var på en mandate idag.
Om man inte kan fixa en vanlig date så får man ta det man får.
Hö hö.
Skämt åsido, det var VANSINNIGT trevligt att träffa Fredrik från låg, mellan och högstadiet, något vi inte gjort sedan vi gick ut nian.
Räkna baklänges på fingrarna, era esteter, det var JÄVLIGT länge sedan..
Anyways, det var en bra mandate måste jag säga.
Roligt, trevligt och vi bestämde att vi skulle ses igen (whiskeyprovning).
Det extra roliga kom från 40-plussaren som kom in med repliken "kan ni kolla min väska"
Jodå, det var inga problem.
Efter det var hon all over Fredrik, trots hans valianta försök att lasta över damen till mina betydligt mer ensamstående famnar.
Hon var... jävligt inte intresserad.
Inte för att jag säger att jag var särskilt sugen på en dyngrak 40-plussare, men ändå.
Att bli dissad av en dyngrak 40-plussare...
Well.
Det räcker att bli dissad av snygga tjejer i ens egen ålder om jag säger så.
Det här, det är ju för fan direkt knäckande..

Störningsjouren

Åhhh den här är ju bäst..

Anka

Nej, jag såg inte Hollywoodfruar häromdagen för att... jag inte bryr mig.
Alltså, verkligen inte.
Jag har för fan sju säsonger av Vita Huset att kolla igenom plus ett bokmanus att läsa; I'M A BUSY MAN!!
Men.
Men men men, jag fick länken till Anna Ankas "artikel" på Newsmill och... den är helt fantastisk.
Jag har läst den tre gånger nu, och varje genomläsning ger nya djup och insikter.
Låt mig ge er ett par smakprov.

Jag vill bli en förebild för svenska kvinnor
Kommentar: Jodå. Lycka till. Ni förstår snart varför...

Amerikanska män vet hur man uppvaktar en kvinna. De är väldigt romantiska och köper dyra presenter.
Kommentar: Dyrt = romantiskt. Tack för tipset.

Amerikanska män uppskattar däremot sin fru, de är väldigt romantiska. De skriver lappar, ringer och lämnar kärleksmeddelanden på telefonen. Sådant gör aldrig svenska män.
Kommentar: Dyra lappar då

[apropå att vara gift med en betydligt äldre man]Kan någon förklara vad det är för skillnad mellan mig och Ashton Kutcher? Om du går in i en hundaffär, köper du då en gammal hund eller en söt valp?
Kommentar: Det beror på vilken sorts affär skulle jag nog säga..

En annan sak jag älskar med USA är inställningen till service.
Kommentar: Aha! Hon kanske inte är spritt språnga galen trots allt, servicen i USA är ju faktiskt (för det mesta) makalöst mycket bättre, typ när man handlar kläder eller går på restaurang..

Om du anställer någon i Sverige ska du ha utbildning och vara kvalificerad. Här är det illegala mexikaner som gör jobbet. De diskar, städar, tar hand om trädgården. Jag har en enorm trädgård och fyra trädgårdsmästare. Det är jag som ser till att de kan försörja sina familjer. De kan inte prata engelska. Det är som att prata med en vägg, de kan inte ens stava till sina egna namn. Det kan bli ganska frustrerande ibland.
Kommentar: Ehh nej på det alltså, spritt språngande galen it is med en touch av storhetsvansinne...

Sedan har vi jätteproblem här med den nya internetgenerationen. Den är obildad och missunnsam och deras liv på bloggar och twitter meningslöst.
Kommentar: Bra där Kajsa, på dem bara. I din internetartikel..

Om man anställer folk till att hjälpa en kan man göra roliga saker.
Kommentar: ... med de dyra presenter man fått av sin Romantiske Man

Well.
Nu måste jag läsa den en gång till.
Den bara växer och växer.
Gör det du med.

Bilburen

Så jag åkte hem lite halvsent en kväll häromsistens.
Istället för att välja den smarta, snabba vägen med Essingeleden och Söderledstunneln så körde jag över Södermalm istället.
Två saker slår mig.
Det första är att jag är ingen hel människa utan en bil.
Det finns väldigt många dåliga saker med bil, men jag måste ändå konstatera det; jag och bil hör ihop.
Det andra som slog mig var att jag saknade London så mycket att det gjorde lite ont.
Det här är, faktiskt, två saker som hör ihop mer än vad de borde.
London är väldigt många olika saker, men det är framförallt en fantastisk stad att köra bil i.
You heard me.
Ja det är vänstertrafik och jada jada jada men vad den framförallt är är STOR.
Den tar aldrig slut.
Vilket gör att den lämpar sig spektakulärt väl för planlös bilkörning.
För just planlös bilkörning är för mig det närmsta terapi jag kommer.
Sätta sig i bilen, köra för Parkway ner till Regent's Park. Svänga höger och köra längs med gräsmattan tills de löjligt dyra husen blir till vanliga radhus. Kanske svänga ner mot Themsen, dras med i trafiken på the Strand. Eller bara fortsätta österut, geom den indiska och pakistanska kvarteren för att hamna i Notting Hill.
Vad jag försöker säga är att det är en så vansinnigt bra stad att förlora sig i när man kör bil, på ett sätt som älskade Stokholm bara inte har.
Jag tänkte på det, och vi har en high Street; sträckan mellan medborgarplatsen och Skanstull.
Det är faktiskt på pricken hur en high street är uppbygd; mycket trafiik, sunkiga och inte fullt så sunkiga pubar och restauranger, oklara affärer, samt e massa fotgängare.
Kort sagt, Götgatan (mellan dessa punkter) är Stockholms High Street.
Vilket är trst då st igh streets gör sig väldigt, väldigt bra för bilkörning, och då särslkilt min speciella typ av meditativ bilkörning.
För det är exakt så det är, man rensar huvudet och bara "är" när jag sitter bakom ratten.
Lite som en spikmatta antar jag..

Bokad

Hmm ja det har varit dåligt med inlägg här på sista tiden.
Känns nästan som att jag ska be om ursäkt eller något.
Sanningen är ju den att det inte varit en särskilt spännande vecka, trots att jag har lagt om mitt dygn och numera börjar bizzarrotididigt på morgonen istället för sent på eftermiddagen.
Men som sagt, vardagstristess extraordinär, och jag känner inte riktigt för att föra en dagbok över mina likadana dagar just nu.
Jag gjorde det en gång i tiden, men sen fyllde jag tjugo.
Och det är fruktansvärt tråkig läsning, trust me.
Så istället postar jag mer eller mindre begåvade inlägg på fejsbok med ganska jämna mellanrum.
Det kanske är lite löjligt som nästan 33, men det är något med det där blåa stället som jag gillar.
Framförallt så gillar jag vad det har blivit, ett ställe att dela länkar, foton och visdomar (???) på.
Good stuff.
Men det var faktiskt en sak som slog mig häromdagen, eller rättare sagt i tisdags.
Den typ veckliga ölen intogs på Snövit (bra ställe) och mellan diskussioner om film, vänsterpolitik och halvalkisar som sa att de känder Kirkegaard så undrade Fredrik vart "hon den där dövstumma tjejen du känner" var någonstans.
"Tove, ja"
"Ah" kommenterade Annika, "Tove Lin... någonting, hon som brukar kommentera dig på fejsbok"
Och däri ligger min poäng här.
Jag gillar att kommentera folks status på fejsbok, säga små korta och i bästa fall smarta saker och det känns som att man pratar med den man kommenterar.
Lite som messenger typ.
Fast i själva verket så har man ju precis skrivit en egen statusrad under den som man just kommenterat, fast man når ut till alla hans eller hennes vänner också.
Och gör man det tillräckligt mycket så blir man uppenbarligen igenkänd, även av människor man aldrig träffat.
Förutsatt att de är inne på fejsbok lika ofta som du är vill säga..
Jag gillar det.
Kommentera mera, med andra ord.

Rockefeller

Så jag var och fikade hos mina kära föräldrar häromdagen.
Det var som väldigt väldigt mycket prat från min mor om vilka bekanta som hade vilka krämpor, vem som fått byta sjukhus, vem som inte har hämtat sig från sin stroke och vilka som har svårt att gå och varför.
Inte den mest uppmuntrande konversationen med andra ord.
Men så börjar pappa och jag prata om det här att starta eget.
Missförstå mig rätt nu.
Det räcker UTMÄRKT att driva en icke inkomstbringande nättidning, jag har inga planer ALS att starta något eget företag.
Jag har tänkt på saken och kommit fram till att jag nog helt enkelt är för bekväm för det.
Jobba 16 timmar om dagen sju dagar i veckan i fem till tio år bara för att överleva?
Forgetthabouttit.
Anyways, när vi kommer in på ämnet så berättar far en historia från sin ungdom när han växte upp i Ramvik.
Det hela hade sin början i det inte särskilt glade fyrtiotalet (jo, min far är faktiskt så gammal).
I byggden där pappa växte upp fanns en karl, låt oss kalla honom Bosse.
Bosse hade en plan.
Planen var att flytta till Amerika, närmare bestämt Chicago-området.
Väl där skulle han börja jobba på ett sågverk och spara ihop så mycket pengar han bara kunde.
De sparade pengarna skulle han köpa skog för, vilket i sin tur skulle generera mer kapital.
När Bosse samlat på sig tillräckligt med kapital så skulle han så slutligen ge sig in i fastighetsmarkaden och bli en så kallad byggherre.
Storslagna planer med andra ord.
För de av er som inte varit i Ramvik (det vill säga typ ALLA) så var det helt vansinnigt stora planer.
But still, man måste respektera en man med en plan.
Han påbörjade det hela och reste över till Amerika och började jobba.
Hans fru var kvar i Sverige, för hon skulle föda hans son.
No biggie, de fick följa efter liksom.
Men frugan drabbades av graviditetsdiabetes och blev därmed en persona non grata i USA.
Så Bosse satt helt enkelt fast på fel sida av Atlanten, men en nyfödd son och sjuk fru på andra sidan.
Bara en sak att göra med andra ord; glömma alla storslagna planer och sätta sig på oceangångaren tillbaks till Svedala.
Väl hemma, ruinerad och bitter, så återförenas han med sin familj men söker tröst i bränvinet.
Lokalt får han öknamnet "Rockerfeller" och blir lite utav byns skrattobjekt.
Han slutar, i alla fall så vitt min far vet, sina dagar som fiskhandlare i byn.
Kan vara det sorgligaste jag hört på länge.

Budgetskägg

Sven Otto visar vägen in i det nya millenniet.

Med ett fräsigt bockskägg.
Läs hans motivering på Expressen.
Den är... nästan lika fantastisk som skägget i sig.

Döden

En vän skrev nyligen om sin mormor som är gammal (riktigt gammal) och sjuk och om sina takar och känslor kring döden. Det var väldigt, väldigt fint skrivet (som alltid är hon är i farten faktiskt), och fick mig att tänka på mina egna mor- och farföräldrar.

Jag är ju ett så kallat sladdbarn, båda mina föräldrar var 39 när jag dök upp på ett vad jag har förstått oväntat men välkommet sätt. Det här gav ju då att mina föräldrars föräldrar vid den här tide var mellan 60 och 70 år, vilket kombinerat med en tendens hos min släkts manliga sida att inte bli jättegamla gjorde att jag aldrig egentligen hann lära känna varken morfar eller farfar.

Morfar dog när jag var tre, och jag har faktiskt inga minnen av honom alls. I efterhand har jag av min mor förstått att han var något att ett asshole, och kunde emellanåt bete sig riktigt, riktigt illa. Alltså, på allvar illa. Men jag ska inte gräva i min släkthistorias solkigare delar, framförallt inte på en jävla blogg, så jag konstaterar bara att jag aldrig fick lära känna honom och att jag tycker att det är trist och lite sorgligt.

Farfar har jag i alla fall en hel del minnen från. Han och farmor bodde i en pytteliten etta i Ramvik strax norr om Härnösand och som jag har skrivit tidigare så spenderades alltid ett par veckor där uppe. Han var stor, hårig och berättade historier om pirater och astronauter och förseglade alltid sina brev med rött, smält vax. Han dog när jag var... sju? åtta? Jag minns inte exakt, men även om jag som sagt har e del minnen av honom så hann jag aldrig lära känna honom heller. Så återigen så har mina föräldrar fått berätta om honom, hur han var engagerad i det fackliga, att han gick med i tåget i Ådalen -31 ("fast inte längst fram utan mer i mitten") och att han var en jävel på att hålla tal.

Farmor var näste att dö. Jag var tjugo någonting och bodde i London när mamma ringde och sa att farmor var död. I mina ögon var hon alltid en gammal, lite bräcklig varelse som jag aldrig riktigt kom nära. En stor del i det var nog avståndet mellan Stockholm och Ramvik, absolut, men även så både hon och jag var funtade; inte skitlätta att komma nära inpå. Hon var extremt religiös, man fick till exempel absolut inte spela kort eftersom det var Djävulens spel, och alkohol? Forgettaboutit!! Hennes begravning var rätt jobbig, den hölls i ett litet kapell vid Ramviks kyrka och det var jag och mina föräldrar, några uråldriga personer jag inte kunde minnas ha träffat tidigare (trots att flera insisterade på att jag hade blivit väldigt stor sedan sist) samt ett par personer från församlingen. Det hela kändes otroligt sorgligt, den här lilla, lilla skaran mäniskor som antagligen mest träffades i samband med att någon av dem hade dött. Och så grät min far, något jag inte kan erinra mig att jag har sett honom göra särskilt många gånger i mitt liv. Eller scratch that, jag tror inte att jag har sett honom göra det varken innan eller efter. A ma of few words and even fewer feelings..

Mormor bodde på sin gård utanför Uppsala med sin äldste son (lång historia), och var den av mina mor- och farföräldrar som jag lärde känna bäst. Dels på grud av att hon var den som levde längst (hon dog 2006) men också för att hon bodde närmast. Det är egetligen rätt hemskt när man tänker på det, att avståndet ska spela roll i ens relationer med släkten, men jag vet inte. Det blev så, och det är så med resten av mina släktingar idag. På många sätt var mormors begravning raka motsatsen till farmors. Det var gaska mycket folk (det blir så när man har fem barn tror jag), och mamma var tvungen att stödja sig mot både pappa och mig i omgångar gråtandes mer än vad jag någonsin sett hene göra. Det var också ett av få tillfällen då jag träffade mina kusiner och deras barn, och fick både en och två gånger förklara att jag inte bodde i London längre. Även det var en rätt jobbig känsla, att man satt med den här stora skaran människor jag jag borde känna, min släkt för fan, som jag tillbringat somrar och diverse lov med, men som u var mer eller mindre främlingar. Ett av kusinbarnen kom jag på mig själv med att säga "gud vad du har blivit stor!!" då senaste gången jag sett henne var hon typ fem år. Nu var hon arton, och enda anledingen till att jag över huvudtaget visste vem hon var var på grund av att hon är extremt vindögd.

Nu är mina föräldrar över 70 år båda två, och ålderskrämporna börjar sätta in. Tidigare i år så åkte mamma in till sjukhuset med hjärtflimmer. Pappa ringde mig på min mobil och sa något i stil med att "För din information så åker vi in till sjukhuset nu, mamma mår lite dåligt". Jag fick panik och ville rusa in till SöS, men mamma försökte lugna mig och sa att det inte behövdes, att det nog inte var någon fara men hon lät som att varje ord kostade både väldigt mycket energi och luft och att hon hade begränsat av båda dessa. Det var en lång eftermiddag, jag minns inte vad jag gjorde exakt, men jag gick omkring hemma och stirrade in i väggen. Bytte vägg och stirrade in i den, och tillslut så ringer mamma och berättar att de var på väg hem, att hon hade fått hjärtflimmer men att det gått över och att allt såg rätt bra ut.

Jag kan andas igen.

Samtidigt så börjar den hemska svarta tiden då jag måste ta farväl av mina föräldrar komma allt närmre, bli allt verkligare. Jag försöker att inte tänka på det, men ibland så triggas man igång, och jag försöker föreställa mig mitt liv utan mina föräldrar och det är väldigt svårt. Väldigt ensamt.

Det var någon som sa en gång att ens mor- och farföräldras död ska hjälpa en att förbereda sig mentalt för sina egna föräldrars bortgång. Det låter väldigt sant och bra och fint, men jag har aldrig känt mig mindre förberedd på någonting någonsin än på just det.

Koma

Jag går omkring i någon slags koma just nu.
Får ingenting gjort.
Är extremt förvirrad.
Case in point 1: Jag skulle koka ägg i morse, sätter på kastrullen, konstaterar att det kokar, kollar tiden och väntar 7,5 minuter för att ägget ska bli så där perfekt kokt. Sätter på tévatten.
När jag går och ska plocka upp ägget upptäcker jag till min stora förvåning att jag inte lagt i ägget.
Förvirring; total.
Senare på eftermiddagen är jag på ICA och ska handla middag.
Tänkte laga till en härligt mustig köttfärssås, och plockar därför upp en kruka oregano.
Trodde jag ja.
När jag ställer mig och börjar hacka den så märker jag att den... luktar lite konstigt.
Inte alls som oregano faktiskt.
Näe, för det är inte oregano.
Det är salvia.
Förvirring.
Nåväl, det blev tillslut en härligt mustig köttfärssås ändå.
För jag är en sån jävla grym kock, that's why.
Men jag känner mig sjukt förvirrad och allmänt bara... jag vet inte.
Det är skönt med semester, men samtidigt så känner jag att min själ kommer att krympa med 18 procent när jag börjar jobba igen.
Och det stressar mig lite.
Å andra sidan så är det tveksamt om det kommer att finas något jobb att gå till så värst länge till, så det kanske löser sig själv.
The path of least resistance var det va?

Visdom

Det finns en del jag skulle kunna skriva här nu.
Om bitterhet.
Om ensamhet.
Om rädsla.
Antagligen lite mer om ensamhet.
Eller ganska mycket.
men jag ska nog inte göra det.
För jag har ju lovat både er och mig att jag inte ska komma hemraglande mitt i natten och skriva miserabla jävla blogginlägg.
Eller...
Vänta nu.
Det gick ju åt helvete.
Bra där.

Pausfågel

Jag vet.
Jag sa ju att jag skulle ta den här bloggen i over drive.
Det har inte riktigt blivit så tyvärr...
Lite beror det på min och Schlagermattias Göteborgsresa.
Men om allt går som det ska så kommer sammanfattingen av den andra dagen upp imorgon.
Det vill säga torsdag..
Sorry 'bout that.
Men jag har ju faktiskt semester...

Västkust, dag 1.

ärker
Dag 1.

Alldeles för tidigt i fredags hämtade jag upp Schlagermattias och vi konstaterar ganska omgående att nästa år, då åker vi fan ner redan på torsdagen för det här var definitivt inte roligt alls. Strax under fem timmars bilkörning senare lyckas jag hitta huset vi ska bo i, vilket i sig är en bedrift eftersom jag 1. inte hittar i Göteborg, alls och 2. bara hade en enirokarta i min snabbt döende mobil till navigeringshjälp. Anyways, vi är "on a mission" och det är att hinna till Way Out West innan ett då Vivian Girls ska börja spela, och nu var klockan typ kvart i så en taxi senare så landar vi vid festivalområdet... fast på diametralt fel sida. En rask och lång promenad senare kvitterar vi ut våra armband och äntrar festivalen.

Konsert 1. Vivian Girls
Hela grejen med att vi åkte så in i helvete tidigt var ju att vi skulle se just den här konserten. Och små späda tjejer som för ett jävla oljud kombinerat med skör sång brukar ju tända mina cylindrar, och det här lät... ok. Inte jättekul, faktiskt och Mattias och jag konstaterar snabbt att behovet av cash och mat överväger och vi lämnar ganska omgående området..
Betyg: 2

Att fixa cash (som ju säger i Sthlm) visade sig snabbt inte vara helt enkelt eftersom det då tydligen inte finns några bankomater i Gbg. Efter en hel del letande hittar vi en 7/11 där vi får ut lite pengar, och efter en snabbt intagen sushi (de kan fan gör sushi i gbg..) så går vi tillbaks till Slottsskogen där en av de vanligaste festivalföretelserna uppenbarar sig; köandet. Kön för att hämta ut festivalarmbandet är nu någonstans i trakterna 1000 meter (skojar INTE) och klungan för att komma in på festivalen i sig är... massiv. Det här är stressande, för Bon Iver ska börja spela typ... nu, och det är något Mattias och jag VERKLIGEN inte vill missa, så vi köar så snabbt vi bara kan och kommer så småningom in och springer bort till ladan som kallas Linné.

Konsert 2: Bon Iver
Väl framme konstaterar vi snabbt att det var en jävla miss av festivalplanerarna att lägga Bon Iver på den minsta scenen. Det. Är. Smockfullt. Vi försöker tränga oss in så långt det går, och kommer väl typ... åtta meter kanske, men det slutar med att vi står långt ut till höger i stekande sol och försöker få glimtar utav bandet. Det går sådär. Däremot låter det väldigt bra, och de som står långt inne i ladan verkar onekligen ha jävligt roligt.
Betyg 3,5 (hade antagligen varit högre under bättre omständigheter)

Spelschemat är onekligen helt vansinnigt.. Så fort Bon Iver spelat klart rusar vi bort till Flamingo-scenen för att kolla på...
Konsert 3: Beirut
Beirut låter väldigt speciellt. Mer begåvade männikor än jag brukar beskriva dem som en salig blanding av amerikansk indie och balkan-pop. Kanske lite jazz också? Vet vet. Men de har en herrans massa instrument på scenen och sångarne låter, som Mattias påpekar, väldigt mycket som Stephin Merritt i Magnetic Fields, vilket verkligen inte är ett dåligt betyg. På det hela taget en trevlig tillställning.
Betyg: 3

En snabb koll på klockan och vi konstaterar att det är dags att rusa tillbaks till ladan som kallas Linné, det är dags för tokhypade...

Konsert 4: Grizzly Bear
Som sagt, extremt hypade, och även om jag inte kan påstå att jag lyssnat jättemycket på skivan så såg jag fram emot konserten. Det visar sig snabbt bli en väldigt, väldigt ojämn historia. Väldigt fina popstycken bryts av mer experimentella stycken och känner mig bara gammal och oförstående. När gitaristen plockar fram något som ser ut som en muterad nyckelharpa är det nog och vi knatar bort till Azalea för nu har det blivit dags för vad som kan bli dagens första riktigt, riktigt stora upplevelse...

Konsert 5: Band of Horses
Solen gassar och publiken är... enorm. Bandet går på och är bara så överjävla coola, men trots detta så syns det att de är jävligt glada att vara just här i Göteborg för att spela. Perfekta förutsättningar med andra ord. Och de levererar. Oj som de levererar. Varje låt sitter helt perfekt, och under låtar som Is There a Ghost, Funeral och No One's Gonna Love You stämmer den tiotusentals personer stora publiken upp i allsång. Den är första, me inte sista gången jag använder ordet "magiskt" under den här helgen.
Betyg: 5

Ni har vid det här laget kanske noterat att jag inte skrivit något om allt hedonistiskt drickande vi gjorde på festivalen? Det beror på att det inte blev så mycket utav den varan, på grund av en rad orsaker. 1. Spelschemat - man han helt enkelt inte stå och dricka öl, det var för mycket bra som spelade exakt hela tiden. 2. Köer, köer, köer. Överallt köer, det gällde även öltälten. 3. Vidrig jävla Pripps Blå i plastglas för femtio spänn var det som bjöds. Totally NOT worth it. Anyways, vi var tvugna att få i oss lite öl i alla fall, så vi hängde i ena ölområdet och lyssnade lite på Robyn på avstånd och det lät väl bra. Fast Doktor Alban? Really? Sådär i vår bok. Känner att jag inte kan sätta betyg på den konserten..

Efter att ha missat Florence & the Machine (öl & mat (som var lika dålig som ölen...)) så tog vi plats framför Azalea igen för att kolla på...

Konsert 6: Wilco
Ibland är det helt fantastiskt när man får se ett band man lyssnat på så jävla länge (mitten på nittiotalet) men aldrig sett live tidigare. Ibland... not so much. Till skillnad från Band of Horses (som ju verkade överförtjusta över att få vara här) verkade Jeff Tweedy & Co. mest vresiga och sura, något som rimmar illa med de fantastiska country-inspirerade popmelodierna de levererar. Eller borde ha levererat, för varja jävla låt förstörs av en 95-årig idiot de har på lead guitar som envisas med att fara ut i långa meningslösa gitarrsolon som han sen gör sitt bästa för att dista sönder totalt. Och has bästa är pretty fucking far från J. Maschis om jag säger så... Två gånger lyfter konserten, dels under en dieselångade version av A Shot In the Arm, och dels under en skitfin ballad där 95-åringen kör steel guitar istället. Men iövrigt, meh.
Betyg: En jävligt besviken 2:a

Efter att ha skakat av oss besvikelsen som var Wilco tar vi plats långt fram framför Flamingoscenen och ser hur hela Göteborgssymfonikerna tar plats. En elektricitet finns i luften, man känner att nu, nu är det något stort på gång och så kommer han tillslut in på scenen...

Konsert 7: Antony & the Johnsons med Göteborgssymfonikerna
Jag ska vara helt ärlig, början är inte klockren. Det känns lite skakigt, nästan som att han håller tillbaka lite och efter två låtar så ursäktar han sig och förklarar att "I'm sooo nervous, there's so many of you out there!" Nervös? Ja, denna stora internationella artist blir faktiskt rörd till tårar (jo faktiskt) över att stå framför 15 000 (fler?) i den snabbt skymmande Göteborgskvällen. Låt för låt växer konserten och jag står och funderar på om jag faktiskt sett någonting bättre någonsin? Tveksamt, kommer jag fram till. Bara det här ger pengarna tillbaka på entrébiljetten. Lätt. Chockerande nog visar det sig att Antony är en jävligt rolig prick, chockerande när man lyssnar på hans texter. Han förklarar bland annat sin oerhöra förvåning över att både barn och gamla tanter kom fram till honom och ville hälsa när han gick omkring i Göteborg tidigare under dagen. Och sen blir han tårögd igen, och man vill att det aldrigaldrigaldrig ska ta slut.

När det sen till sist tar slut så vänder vi oss i 180 grader och kollar på...

Konsert 8: Glasvegas
Glasvegas är ett Rockband. De Rockar. Det ska vara högt, tajt och bara [svordom]. Det är det till en början inte alls. Ljudet är alldeles för lågt och det käns lite som att bandet går på autopilot. Vi är inte särskilt imponerade utan tar kvällens fjärde (!) och sista vedervärdiga festivalöl. Men sakta växer konserten, vi återvänder och under de sista tre låtarna så närmar man sig i alla fall En Bra Rockkonsert. Och allsången under Daddy's Gone och Gerladine är förjävla fin..
Betyg: 3

Kvällen avslutas där den påbörjades, inne i en smockfull Linné-lada...

Konsert 9: Fever Ray
För första gången under hela dagen så börjar konserten inte i tid. Cirka en kvart, tjugo minuter går och ladan fylls med rök från rökmakinen. Sen så bländas vi av en massiv ljus- och rökvägg på scenen och så finns hon bara där på scenen.

Karin Dreijer, iklädd vad som ser ut som ett gigantiskt buffelhuvud och tyv åtta lager mattor mässar hon ut låtarna, musiken borrar sig igenom trumhinnorna och ögon bländas av lasrar och blinkande golvlampor. Det är jävligt bra helt enkelt, och vad som känns som en helt perfekt avslutingskonsert på första dagen.

Efter att ha ätit en rätt äcklig choritzo möter vi upp vår Göteborgsvärd Stefan på Andra Långgatan. Vi är sjukt trötta, jag kan inte komma ihåg när jag var så här trött senast, hela kroppen värker och jag känner mig bara gammal och förbrukad. Men det är jävligt kul att träffa Stefan igen, och efter några öl (god öl, inte vidrig festivalöl) blir det lite småfullt i skallen ändå, och efter en vansinnigt billig taxifärd (136kr för en halvtimmes resa..) somnar jag ganska omedelbart i det lilla rummet i den fina villa i en förort i norra Göteborg.

Nystart

Tovä sa åt mig igår att skriva mer, att jag är bra men måste träna mer och enda sättet att träna skriva är att skriva så here goes..
Interests Me Strangely goes into overdrive.
...
Var och frekventerade Kulturfestivalen igår och det var väl... sådär.
Massa svenska artister som skulle hylla Ted Gärestad, men det kändes mer som att de hyllade Vemodet.
Riksstopp på att vara glad liksom.
Märklig grej på en festival kan man tycka.
Det fortsatte sedan äve på Brunkebergstorg, där det inte var någon slags hyllning till döda svenskar, men fortfarande förbud mot att vara glad.
Här var det fortfarande ganska städat.
Jag tror även att det fans en tro hos alla inblandade om att det skulle fortsätta vara städat.
Men vafan, EN öl till kan vi ju ta på Debaser.
Och EN öl till kan vi ju ta på Kvarnen.
Och jävlar vad det var terevligt här då, vi tar EN öl till.
Nämen! En shot! Så oerhört otippat!
Här någonstans växlade den stillsamma tisdagsölen om till att bli en jävligt rolig tisdagsutgång.
Otippat, faktikst, men roligt.
På vägen lyckades jag även bli antastad av en lite otäck snubbe, vilket ju alltid sätter guldkant på tillvaron.
Jag menar, jag är ute med Tovä & Viktoria och de antastar MIG...
HELLO självförtroendeboost!

Intervju

Hej Göran
Ehh ja, hej...
Jag tänkte att vi skulle ta en kort liten intervju här.
Ok...
Vad har vi sagt om att blogga när vi kommer hem sent som fan, skitfulla?
Att... det är en bra grej?
Nej.
Att... det inte är det bästa eller smartaste man kan göra?
Keep going.
Att man... inte... ska göra det...
Bra där.
Alls...
Just så.
Förlåt.
Gör inte om det *hytter med näven*

Dumsnäll

Jag kliver ut ur taxin när Mia ringer.
Jag vill bara förtydliga den här punkten.
Jag är hemma.
Men Mia ringer och är, inte i upplösningstillstånd men hon kan helt klart se det ifrån där hon är.
Hon är står på Hornsgatan, hon är lätt osammanhängande och det är någon extremt oklar snubbe i bakgrunden.
Att jag tar en ny taxi in och hämtar henne är ju självklart.
Hade jag varit en smartare, coolare och snyggare Snubbe så hade jag varit hemma och sovit för drygt fem timmar sen.
Men va fan.
Om du ringer så kommer jag.
Lite som Fantomen.
Jag dricker inte mjölk, har ingen häst, trikåer, ring eller hund.
Men ändå.

Tweet

Twitter är roligt.
Internet-sms liksom, som man dessutom kan skicka från mobilen.
Tänk va, vad ska de hitta på härnäst??
Fast roligast är den samling extremt random människor jag börjar dra på mig.
Norma Bates, verkar vara en medelålders kvinna från norra England.
Isabe Llaadlg, your guess is as good as mine
Jack Webster, internetsnubbe från Pennyslvania
Liss Heathrow, verkar besatt av svininfluensan. Bor i Portland.
Inte världes största samling människor, men ändå.
Jag har ingen ANING om vilka de är, hur de hittat mig och varför de beslutat sig för att klicka på "Follow"-knappen.
Och framförallt varför de inte fort som satan tryckt på remove..

Glasigt

Vissa dagar där glaset halvfullt.
Andra dagar är glaset halvtomt.
Idag är glaset bara fyllt med skit.

Smärta

Jävlar.
Det var länge, länge sedan jag lyckades åstakomma 1:a gradens brännskador på mig själv.
Med tanke på att jag låg och småslumrade i solen i drygt tre timmar tycker jag väl att skadeverkningarna är en aning överdrivna (särskilt med tanke på att det var rätt molnigt...) men men..

Vad som behövs här är ett par babian-kalsonger...

Kan inte sova med täcke på natten för att det svider och gör överjävla ont.
När jag duschar är det som att dra en miljard små krokar ner för bröstet.
Vågar inte gå och träna idag, dels för att min röd-rosa uppenbarelse skulle skrämma slag på alla pensionärer och dels för att... the pain. The pain.
Det roliga är att jag har en flaska After Sun Lotion som svalkar rätt skönt.
Problemet är att den verkar vara från någon gång strax före kriget, med följden att jag luktar som att jag smörjt in mig med härsket smör.
På ett ungefär.
Men va fan, inget spelar ju någon roll så lite soft härsket smör-doft är nog inget som gör någonting värre än vad det redan är.
Nej, med tanke på att det lindrar smärtan en aning, aning så gör det ju faktiskt saker och bättre.
Butter up!

Bränd

Att man aldrig lär sig...
Låg nere på Sickla Beach idag, några timmar inte aslänge, det var till och från rätt molnigt och HEJSAN vad jag brände mig...!
Eftersom jag är helt dum i hela huvudet så vände jag inte på mig heller, så ryggen är fortfarande stearinblek, medan framsidan är vackert... skär.
Jävlar vad det svider.
Idiot, som sagt.
Idiot.
...
Jag gick ju på The Pains of Being Pure at Heart på Hornstull Strand i fredags, och det var faktiskt helt fantastiskt.
Väldigt mycket skramligare och högljutt än på skiva and me like!! Big time!!!
I ett väldigt överaskande drag lyckades jag även få med mig Jonas på konserten, vilket gjorde det hela ännu mer toppen.
En lång, småfull promenad hem så var kvällen om än inte fulländad så i alla fall bra jävla nära.
Vi såg även Terry Ericsson på konserten.
Han var mad otäck.
MAAAAAAAD.
...
Det ser även ut som att jag och Schlagermattias gör ännu en turné ner till Götet i år.
Näst-nästa helg, närmare bestämt.
Way Out West.
Har ni sett programmet? Det är galet bra.
Galet.
Fan vad grymt!!
Huka er där nere, för nu kommer det fan skvätta!!!