Förnimmelse

Märker att jag har lite svårt att släppa lördagen helt och hållet, den biter sig kvar som en svag smak av nikotin.
Uppladdningen var ju fantastisk. Hjälpte Jonas & Lina att flytta in i den nya gigantiska lägenheten och det blev pizza och ett par öl och lite häng med världens finaste gudson.
Efter att ha slumrat lite framför någon rätt lättglömd fotbollsmatch så bar det ju av in till Hornstull för att "fira" min födelsedag.
För ärligt talat, jag har inte känt någon riktig glädje över att fylla trettio-fucking-tre år så min plan var väl ungefär så här;
1. Drick öl
2. Pass out.
Och, well, det lyckades väl... delvis.
För det dök ju upp så fantastiskt många glada människor!!
(En special mention till Magus & Maaike som turades om att festa och bytte av varandra med typ tvåtimmarsintervall!! Reeeeeeeespect!!)
Gamla och nya vänner blandades runt och det köptes in öl och sprit och det kom mer folk och det dök upp någon konstig mössa och...
Ja, ju längre kvällen led desto mer fragmenterat blir minnet, lite som att titta på en film genom kalejdoskop.
Därför blir jag ganska överraskad när jag vaknar i min soffa (igen...) strax efter elva på söndagen och verkligen inte har exakt koll på hur jag kom dit.
Den överraskningen bleknar dock ganska monumentalt när jag upptäcker att jag inte är ensam...
Så hon vaknar och ärligt talat vet jag inte om jag gör ett särskilt gott intryck där när söndagsmorgonen gått över till eftermiddag.
Fortfarande verkligen inte nykter, lätt förvirrad och med en begynnande baksmälla av bibliska proportioner så vet jag... well, ärligt talat mindre än vanligt..
Men smaken av nikotin dröjer sig kvar, eller nu är det väl snarare minnet av smaken av nikotin, och jag tror att jag ska göra något åt det trots allt.
För som en vis man en gång sa, man kan inte förlora sin värdighet om man aldrig haft någon till att börja med

Grymt

Fantastisk helg.
Bästa på länge.
Länge, länge.
Fick i och för sig betala för det idag.
Helvete vad ont det gör...
Har försökt bota det hela med en halvliter Pepsi, två julmust och en vanvettigt onyttig pizza.
En något bättre människa skulle kanske skämmas lite, men hey you know me..

Ålderstecken

Den här veckan började onekligen... sådär.
Jag gillar egentligen inte att bitcha om jobbet, men måndag och tisdag var brutala jävla dagar med långa timmar och väldigt lite sömn.
Som tur var kom tisdagsölen och agerade extremt välbehövligt andningshål, och därifrån så började veckan ordna upp sig.
Onsdagens födelsedagsfirande blev... faktiskt väldigt trevligt!
En spontan lunch som var rackarns uppskattad måste jag säga, makalöst många snälla gratulationer få fejsbok, och sen två gratulationskort som låg och väntade på mig här hemma. Det ena var rätt väntat, medan det andra var helt klart oväntat men som jag blev extremt glad över.
Gillar folk som skickar kort, som sätter sig ner en dag innan och faktiskt skriver ner en rad och sen postar det. Inte så modernt och effektivt som sms eller fejsbok kanske, men fan så trevligt.
(Nu säger jag inte att jag inte uppskattar mer moderna gratulationer, ABSOLUT inte, men ett handskrivet kort vinner alltid, så är det bara..)
Sen idag så sneakade Caroline in mig på Winnebago Man, en strålande liten dokumentär om en väldigt, väldigt arg man.
Skitbra!
Hon höll även i en intervju med regissören efteråt som ringde upp Jack (huvudpersonen) så att vi i publiken fick ställa frågor till honom.
Magiskt, helt jävla magiskt.
Så nu ser jag fram emot helgen, för det här kan ju BARA bli ännu bättre!!

Småsaker

Det är de små, små sakerna som är viktiga ibland.
Som när man kommer hem efter en trettontimmars helvetesdag på jobbet och vet att nästa dag kommer att bli minst lika jävlig och man kommer på att man har en (1) iskall Brooklyn Lager i kylskåpet som man tar till mac'n'cheesen & lite stekt falukorv.
Just där och då så känns allt lite bättre.

Tack

Jag vet, jag har sjukt dålig humor.
But still.
Om du inte i all fall skrattar till lite så är du inte min kompis.
Här.
Lågt, jag vet men vem är det du snackar med?..

Hjärndöd

Man vet att man verkligenverkligenverkligen inte är vaken, trots att både armar och ben rör på sig på ett synnerligen bedrägligt sätt, när man det första man gör på morgonen slänger smutskläderna inte i tvättkorgen vilket ju är brukligt utan i toaletten.
Ja jisses, att det inte händer fler allvarliga olyckor innan 06:00 på morgonen alltså...

Kaching!

Jag är ju inte den mest ordningssamma människa i världen, det är ju inget nytt.
Mig stör det oftast inte något nämnvärt, ibland får man leta lite extra bara.
No biggie.
Nu höll jag i alla fall på och letade efter en brännbar dvd-skiva, och trodde att det skulle finnas i mitt skrivbord.
Det gjorde det inte (skivorna stod i bokhyllan).
Istället så hittade jag ett gammalt gratulationskort med tre tusen stålars i.
Hoppla.
Så inte bara löser sig saker och ting till det bästa, man lämnar små glada överraskningar åt sig själv också. Schysst.
Det firas med chips och Funny People tror jag bestämt.
Fartfylld helg det här, verkligen....

"Bäst"

Tristess: total.
Då är det tur att det finns internets som kan underhålla en.
Bloggar till exempel.
Jag läser inte särskilt många bloggar om jag ska vara helt ärlig, tröttnade lite för ett tag sedan.
Men ibland så dyker det upp en juvel som är bara helt fantastisk.
Livet på Söder! heter den.
Fullständigt briljant, och ännu mer så nu när det börjar komma en massa arga kommentarer.
Mattias Nilsén, en hjälte bland verklighetens folk.

Ratchup

Ok, först en brasklapp.
Känsliga läsare varnas, det här blir ett... kladdigt inlägg.
.
.
.
.
.
.
Ok, säg inte att jag inte varande er..
Var på den sedvanliga tisdagsölen, och som vanligt kastades snacket mellan all världens ämnen (vilket är en stor del i tisdagsölens förträfflighet. Det och ölen.).
På något sätt kom vi in på Fredriks flickväns jobb.
Eller det är inte alls konstigt när jag tänker efter, då hon jobbar som forskare vilket ligger högt, högt upp på min rätt korta lista över jobb jag gör vågen över i respekt.
Anyways, igår fick vi veta exakt hur man tömmer labbmöss på blod.
Nu kommer det kladdiga.
Efter att musen avlivats så plockas ena ögat ut med en pincett.
Sen tar man helt enkelt och klämmer musen tills dess att det inte kommer mer blod ur den.
Som en liten ketchupflaska med andra ord.
Awesome.
Jag tror att min reaktion bäst beskrivs som skräckblandad förtjusning.
Awesome.

Detaljer

Jag gnällde ju lite tidigare om att mina närmsta vänner och familj inte märkte att jag gjorde en rätt markant förändring hos mig själv.
Min kollega Alex märkte det direkt som sagt men utöver det... nada.
Jag trodde att det var beroende på att det helt enkelt inte var särskilt märkbart...
Men.
Men idag så kommer kaffe-Andreas in, en kille som jag träffar kanske........ varannan månad? Whatever, jag träffar snubben SÄLLAN.
Och det första han säger är "Du har klippt dig?!"
..
Jo.
Jag har ju det.

Bort

Jag har precis kommit ut från ICA Kvantum och satt mig i bilen, det regnar (snöar? vädret verkar inte riktigt kunna bestämma sig) från sidan tycks det och blåsten har antagligen någonting med det att göra. Har handlat frukost, bröd, ost, och makaroner, det känns fantastiskt makalöst trist och alldagligt och ospännande och bilen startar men låter ärligt talat något helt överjävla illa vilket nog kan bli lite jobbigt när den ska besiktigas, ohwell. Börjar sakta rulla ut från parkeringen när en bassliga går igång på radion, en basslinga som övergår i en melodi som jag redan på första tonen känner igen och genast blir jag mycket, mycket gladare. Tjejerna från Robertsfors börjar sjunga om a visit to Vienna och trots att egentligen bara är blött kallt och trist så känns det lite mer ok. Sakta sakta kryper en tanke över mig, att det vore väldigt väldigt skönt att åka bort nu, bara försvinna iväg någon vecka eller två och säga fuck you till det här och göra av med oförsvarligt mycket pengar på mat, sprit och kläder. Jag ska nog fan fundera lite på det.

Upp

Uhhhh jävlar vad jag var mör i både kropp och sinne igår...
Tung, tung bakfylla med andra ord, inte es en pizza gjorde saker och ting lättare eller bättre.
Därför undrade jag lite vad jag höll på med när jag släpade min sorgliga lekamen in till staden hyfsat sent på kvällen för att kolla nya Pixar-filmen; Upp.
Och det var...... så jävla värt det!!
Låt mig först och främst klargöra en sak; det är en helt fantastisk film.
Jag ska inte droppa en massa spoilers här nu, för du måste se den här filmen och helst veta så lite som möjligt om handlingen.
Men utan att säga för mycket så kan jag i alla fall säga att det är en i grunden rätt sorglig historia, som ändå lyckas vara fruktansvärt rolig och hisnande vacker.
Och om man har problem med höjder ska man kanske... ehhh, blunda i ett par scener..
Sen så var ju grejen att vi såg den i 3D.
Oh.
My.
Gods.
Satan i helvete vilken jävla resa!!
Kan inte säga så mycket annat än att om du inte har sett en film med den nya 3d-tekniken så måste du gå och se den här.
Helt otroligt häftigt, och gav ett sånt djup till filmen att...
Jafan, jag är en aning mållös..

Straff

Ja men heeeeeeej bakisångesten, vart har du varit hela mitt liv?..
Jaha.
Du försvann aldrig, det är det du säger?..
..
Nu blir det onyttig macka, fotboll, pizza och Upp.
I den ordningen.
Vilken söndag va?
Fantastiskt.

Deep One Perfect Morning

Jag vaknar av att han skriker, högt, argt. Klockan är strax efter tre och min första tanke är att det är blöjbyte på gång. Mycket riktigt. Jag börjar få kläm på det här nu. Efter att allt är rent och torrt igen så tar jag upp honom i min famn och börjar gå fram och tillbaka i vardagsrummet. Allt är tyst i huset, och utanför fönstret är mörkret kompakt, nästan som ett fysiskt ting. Som någonting man kan ta på. Han har somnat igen, i mina armar, och gör små otydliga ljud. Han luktar svagt av svavel. Hans små hovar sparkar lite förstrött mot mitt bröst och jag tänker att det är sista gången, sista gången någonsin som jag säljer min själ.

Hörlurar

Det finns ett sätt att krypa närmre
stänga in sig helt med sin musik
Det går att lyssna flera gånger
den ena är den andra aldrig lik
Hörlurar jag lyssnar i hörlurar
det låter så bra
...
Jag går runt på stan, och överallt ser jag dem.
Vita, äckliga strängar som klättrar runt nacken kring var och varannan människa.
...
Man kan vrida vänster höger
man kan höra basen och diskant
Man kan leka med volymen
göra det hela mera intressant
...
Och varje gång jag ser en av dessa vita trådar som slingrar sig upp för en kropp så går någonting sönder i mig.
För det fins ett grundläggande problem med hörlurarna som följer med valfri Apple-produkt.
De. Är. Crap.
...
Hörlurar jag lyssnar i hörlurar
det låter så bra
...
Så, jag har två grundläggande problem med Apples succé-produkter.
1. Reklamen ger sken av att de som använder Apples produkter är fucking twats. Häftiga, coola twats, med fucking twats non the less.
2. Hörlurara du får med din sprojlans nya iPhone är ett par billigast möjligast kinesiska skräplurar.
...
Hörlurar jag lyssnar i hörlurar
det låter så bra
både bandet och jag
...
Så vad betyder detta då?
Jag kan bara dra två slutsatser..
1. Du bryr dig inte alls om hur din musik låter, trots att högtalarna jag byggde av papp i högstadiet lät bättre än Apples lurar som de skickade med din nya svindyra iPhone..
2. Du tycker att det är fett med häftigt med dina nya vita lurar, särskilt eftersom att de visar att du tillhör gruppen människor som Apples fräsiga reklam verkligen riktar sig till.
..
Oavsett vilken av grupperna du tillhör så kan jag tyvärr bara konstatera en sak.
Du är en pajas.
Skaffa ett par ordentliga lurar, och gör det nu.

Status

Still alive.
Bara inte så jävla intressant.

Empiriskt

Hmmmf.
Efter att varken mina föräldrar eller Fredrik & co. märkt någon som helst skillnad så kan jag bara dra slutsatsen att det bara är jag som ser någon som helst skillnad.
Well, jag och kollegan Alex då'rå, men i alla fall.
Numera sorterat under icke-noterbart med andra ord.

Utseendefixerat

Det är lite lustigt hur saker man tror gör jättestor skillnad i själva verket inte verkar spela någon roll alls.
Som u i helgen till exempel.
Jag ändrade en grej hos mig själv rent utseendemässigt, något som jag i ärlighetens namn borde ha gjort för länge, länge sedan.
Men men, av lite olika anledningar så har jag dragit på det och var därför lite smånervös med alla de sedvaliga nervositetattributen;
Skakningar.
Tvivel.
Göra andra saker istället.
Men jag besegrar mina illvilliga demoner och Får Det Gjort.
Och det blir fan i mig helt jävla ok till slut om jag får säga det själv.
En klar förbättring!
Glad i hågen går jag ut i höststormarna och möter upp mina kära vänner och får... exakt noll kommentarer om Den Stora Förändringen.
Nada.
Jag vet inte, det kanske bara är jag som tycker att det gjorde en jävla skillnad, eller så syns det inte eller jada jada jada..
Jag vet inte, och i och med att det här läggs ut för allmän läsning så tänker jag verkligen inte grubbla mer på det.
Idag var det i alla fall det första min kollega Alex noterade, så helt osynligt kan det ju inte vara.
Ohwell, ska bli intressant och höra päronens reaktioner..

skitskitskit

Jag vet att det inte alltid märks, men jag försöker verkligen att se världen ur ett positivt perspektiv.
Jag fucking anstränger mig.
Varje morgon tänker jag att "den här dagen, det ska bli en bra dag!"
Jag skriver mina små morgonhälsningar till universum (eller iaf fb)
Men fan alltså.
Vad får man?
Vad? Får? Man?
Bara skit.
Skit nonstop.
Det här ovanligt usla fredagen så fanns det en enda bra sak.
Jag fick morgonkaffet gratis på McDonalds.
That's it.
Resten skit.
Och som sagt man försöker hålla god min, man är så trevlig som man bara kan vara men hela tiden fylls skiten på och blir bara mer och mer och mer och nu sitter jag här helt utmattad och veckan slutar precis som den började med uruselt humör och allmän jävla misär.
Fan.
Så nu ska jag upp och äta hos föräldrarna, hålla god min och lyssna på alla historier om släktingar och vänner som fått strokes, ligger på hem och har det väldigt, väldigt dåligt.
För det brukar vara sånt det pratas om vid våra middagar.
Och så ska jag dricka en helvetes massa vin, och sen gå hem och sätta mig i mörkret.
För att sitta ensam, skitfull i mörkret känns just nu som ett av väldigt få acceptabla alternativ just nu för hur man ska ta sig igenom den här jävla kvällen med merparten av mitt psyke intakt.
...
Ingen skivrecension med andra ord.
Men det kanske framgick?

Verkligen

Ok, den svåra andraskivan då'rå.
Verkligen (1996)

Som sagt, första skivan var ett otäckt återbesök till mina swindie-rötter så jag var minst sagt skeptisk till deras andra som jag inte hade några särskilt rosaskimrande minnen ifrån.
Döm då av min förvåning då det visar sig att den är ett rätt rejält lyft från debutens tämligen mediokra samling treminutare.
Skivan genomsyras av ett betydligt mer melankoliskt anslag vilket alltid är trevligt.
Sen har Jocke Berg gnällröst tonats ner en aning, vilket märks mest i exempelvis mastodontlåten 'En timme en minut' eller 'Thinner'.
Dock visar han tyvärr upp en ny(ish) sida av sitt sjungande; falsett.
Det funkar... sisådär.
Värsta exemplet är 'I Stället för ljud' som låter... riktigt illa.
Usch.
Sen har vi mitt stora, stora problem med skivan.
Det känns som att de vill Rocka Loss utav bara helvete, lossa disten och vrida upp volymen till elva.
I låt efter låt teasar de med crescendon och lite lagom larmande gitarrer.
Men... det händer inte.
Istället är de lite lagom, och släpper liksom aldrig sargen och vad som skulle kunnat ha blivit riktigt bra låtar blir i bästa fall... ok.
Värsta exemplet är 'En timme en minut', där de måste ha lyssnat sönder och samman på bob hund-mästerverket 'Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag (tror jag)', för de påminner rätt mycket om varandra både i längd och uppbyggnad.
Men där jyckarna vräker loss som om deras liv stod på spel så står Eskiltunagossarna och gungar på hälarna och är lite lagom rockiga, och är så oändligt mycket tråkigare för det.
Bästa låt: Thinner
Sämsta låt: Istället för ljud
Betyg: 2,5/5
...
Isola nästa. Skivan som fick mig att sluta lyssna på Kent första gången.
Ska bli intressant..