Så jag åkte hem lite halvsent en kväll häromsistens.
Istället för att välja den smarta, snabba vägen med Essingeleden och Söderledstunneln så körde jag över Södermalm istället.
Två saker slår mig.
Det första är att jag är ingen hel människa utan en bil.
Det finns väldigt många dåliga saker med bil, men jag måste ändå konstatera det; jag och bil hör ihop.
Det andra som slog mig var att jag saknade London så mycket att det gjorde lite ont.
Det här är, faktiskt, två saker som hör ihop mer än vad de borde.
London är väldigt många olika saker, men det är framförallt en fantastisk stad att köra bil i.
You heard me.
Ja det är vänstertrafik och jada jada jada men vad den framförallt är är STOR.
Den tar aldrig slut.
Vilket gör att den lämpar sig spektakulärt väl för planlös bilkörning.
För just planlös bilkörning är för mig det närmsta terapi jag kommer.
Sätta sig i bilen, köra för Parkway ner till Regent's Park. Svänga höger och köra längs med gräsmattan tills de löjligt dyra husen blir till vanliga radhus. Kanske svänga ner mot Themsen, dras med i trafiken på the Strand. Eller bara fortsätta österut, geom den indiska och pakistanska kvarteren för att hamna i Notting Hill.
Vad jag försöker säga är att det är en så vansinnigt bra stad att förlora sig i när man kör bil, på ett sätt som älskade Stokholm bara inte har.
Jag tänkte på det, och vi har en high Street; sträckan mellan medborgarplatsen och Skanstull.
Det är faktiskt på pricken hur en high street är uppbygd; mycket trafiik, sunkiga och inte fullt så sunkiga pubar och restauranger, oklara affärer, samt e massa fotgängare.
Kort sagt, Götgatan (mellan dessa punkter) är Stockholms High Street.
Vilket är trst då st igh streets gör sig väldigt, väldigt bra för bilkörning, och då särslkilt min speciella typ av meditativ bilkörning.
För det är exakt så det är, man rensar huvudet och bara "är" när jag sitter bakom ratten.
Lite som en spikmatta antar jag..
