Alltså här skulle ni ju egentligen få läsa en härlig recension av Kents andra album 'Verkligen'.
Men jag måste vara helt ärlig; jag är alldeles för trött just nu för att orka med att lyssna ett par timmar på Jocke Bergs gnäll.
Nytt försök imorgon!
Ok jag kunde inte hålla mig.
Känner mig lite exalterad över mitt lilla projekt, så nu har jag lyssnat igenom debutalbumet Kent från 1995 tre gånger.
Först lite personlig bakgrund kanske.
Jag lyssnade EXTREMT mycket på det här albumet när det kom.
Det släpptes lagom till att vi tog studenten, och fångade in känslan av att vara ung, dum och full.
Eller någonting.
Anyways, det är alltså en hel del skimrande nostalgi som ska bearbetas här.
Det visar sig vara inga problem alls.
Det är... verkligen (höhö) ett inte särskilt bra album.
Låtarna är ganska enahanda, och Joakim Berg sång är extremt irriterande med en gnällig nasal ton.
Nu ska jag säga att jag kanske inte är den som lämpar sig bäst för att analysera och tolka texter.
I ain't no poet, som det heter.
Men jag säger som mr Burns; "I know what I hate, and I hate this!"
Upprepande, barnsliga och allmänt bara dåliga texter som tillsammans med den redan ämnda sången ger mig en akut huvudvärk.
Sammantaget så är det ett dåligt album det här, och det kommer att dröja länge innan jag lyssnar på eländet igen.
Betyg: 1 av 5
Bästa låt: Ingenting Någonsin mest för att den är lite skönt distad, annars har den samma problem som resten av skivan
Sämsta låt: Oj, take your pick höll jag på att säga, men Som Vatten är ett lågvattenmärke (höhö)
Jag satt och körde bil häromdagen är Kents låt FF gick på radion.
Jag satt och nynnade med lite förstrött så som man gör när man kör bil och förgrymmades över alla cyklister som gjorde sitt yttersta för att ta självmord mot min bil.
(Min bil är ju som sagt en Smart, så jag tycker att det är en sisådär idé..)
Så plötsligt tar låten slut och jag märker att den har lämnat efter sig exakt... ingenting.
Inte den minsta känsla eller tanke eller någonting.
Helt tomt.
Då slår det mig att jag inte kan minnas när jag senast lyssnade på en Kentskiva som gav mig någonting.
Och plötsligt drabbas jag med en korsfarares övertygelse om att Kent måste vara Sveriges Mest Överskattade Band.
Missförstå mig rätt här nu, överskattat betyder inte att jag tycker att de är särskilt dåliga.
Hagnesta Hill vill jag minnas är en väldigt bra skiva, och Chans är en knäckande bra låt.
Men kom igen, resten då?
Ju mer jag sitter i Smarten och väjer för kamikazecyklar desto mer övertygad blir jag.
Kent är fan Sveriges svar på Coldplay.
Nu var det som sagt väldigt länge sedan jag faktiskt lyssnade på någon större mängd Kentmusik i ett sträck, så jag känner att mina tankegångar för en gångs skull måste grundas i en empirisk undersökning.
Så.
För er kära läsare riskerar jag mitt redan rätt bräckliga psyke, dammar av femton år gamla skivor och börjar nogrant lyssna på hela Kents bibliografi från början till slut.
En recension om dagen är mitt mål, med start imorgon.
Ambitiöst, min käre Watson.
Som vanligt nu för tiden (?) så följdes en väldigt rolig lördagskväll av en inte alls rolig söndag.
Vaknar, inte särskilt bakis (då jag trots allt kom hem i väldigt skälig tid, om än inte i ett särskilt nyktert tillstånd) men med duktig ångest och allmänt asocialt beteende / humör.
Gör ett tappert försök att gå bort ångesten och gör en repris av förra årets höstpromenad över Kvarnholmen.
Besöker bland annat vad som nog är min favoritplats i området; den gamla övergivna 1800-talskyrkogården som ligger inbäddad mellan diverse nybyggen och dagisplatser.
Vackert som satan, och så där ödsligt och stilla som man kan behöva när man är som mest tvär.
Men mitt dåliga humör bestod, trots långpromenaden och sparkade höstlöv, så det enda som återstod var att lägga sig i soffan, trycka i sig en pizza och tycka jävligt synd om sig själv...
...
Måndagen började... inte särskilt mycket bättre.
Vet inte om det är vanlig jävla höstdysterhet (det spöregnade verkligen på morgonen), men humöret var verkligen kört i botten och jag bara hatade allt och alla.
Little mister Sunshine liksom.
Men.
Men men men.
Sen vände det.
Och allt som behövdes var lite solsken, en kaffe och lite vänligt banter med tjejen i kassan på McD.
Labil, who me?
Jag har börjat missbruka funktionen Genious i iTunes.
Fantastisk liten sak.
Ett tryck på en kapp och den generar en helt ok spellista.
Inte lika bra som mina egna OBVIOUSLY, men helt ok som sagt.
Kvällens skörd blev följande;
There Goes Your Corpse Again - The Deadly Snakes
That Teenage Feeling - Neko Case
Cut Your Hair - Pavement
I Was Born (A Unicorn)- The Unicorns
Rough Gem - Islands
You Are a Runner and I Am My Father's Son - Wolf Parade
Heavy Metal - Clap Your Hands Say Yeah
Just Like Honey - The Jesus & Mary Chain
Communist Daughter - Neutral Milk Hotel
Romantic Rights [Erol Alkan's Love from Below Re-Edit] - Death from Above 1979
Chills - Peter Bjorn and John
Gigantic - Pixies
Queen Bitch - David Bowie
Sunday Smile - Beirut
Burn Down the Valley - The Deadly Snakes
(Antichrist Television Blues)- Arcade Fire
Hold On, Hold On - Neko Case
Crown of Love - The Arcade Fire
Sunshine and Clouds (And Everything Proud) - Clap Your Hands Say Yeah
Two-Headed Boy - Neutral Milk Hotel
Shine a Light - Wolf Parade
Y Control - Yeah Yeah Yeahs
Team - Bon Iver
Meadowlarks - Fleet Foxes
Amsterdam - Peter Bjorn and John
För att vara en satans Mac-product menar jag...
Grannarna har fest, och indierocken skakar väggarna.
Det låter lite som Franz Ferdinand.
Fuck'em.
Jag kontrar med The Deadly Snakes "Ode to Joy"
Farfar visar vart skåpet ska stå.
Hrmf.
Var en fantastisk fest i helgen.
Fantastisk.
Som ensam kan det ibland bli... lite trist på fester med en massa par (eller typ bara par som denna). Folk håller igen, slutar festa tidigt och lämnar mig ensam med spriten vilket alltid är en Dålig Idé.
Men här hölls det inte igen.
Tvärt om faktiskt.
Minttu var visst inblandat.
Och dans.
Några höjdpunkter i urval;
...
Rasmus upptäcker att has påse med öl har flutit iväg och inleder en räddingsaktion. Aktionen leder givetvis till att han halkar i vattnet och slutar med att han står med en kratta och försöker fiska upp alla ölburkar som guppar omkring. Lite som en blöt trädgårdsmästare.
...
Jag badar. För första gången i år. Den 18e september. (det var för laget)
...
Någon gång efter kräftorna och snappsen och Minttun tycker någon att det är en bra idé att lära ut hur man sveper öl genom att snurra på flaskan och sen vända den upp och ned. Schluuuurp säger det och sen är flaskan tom! Till och med i stadiet jag var i då tyckte jag att det inte verkade vara en skitsmart idé. "Jag behöver inte någon hjälp att få i mig öl schnabbare direkt..." var min motivering till att jag höll igen från grupptrycket.
...
Står mitt ute i det kompakta mörkret (det fanns inge el se) och stirrar upp i den mest fantastiska stjärnhimmel jag sett på år och dar. Jag är ingen hejare på konstellationer, men OM jag hade varit det så hade det varit svårt att se dem för att det var så satans många stjärnor precis överallt. Vintergatan såg man också. Sen fumlar jag upp min kamera och står i ett antal minuter och försöker fotografera spektaklet, men autofokuset säger bara "vrrr, vrrr" och tokvägrar, för det där motivet är FÖR LÅNGT BORTA. "Schitkamera" mumlar jag och går iväg och dricker en Minttu.
...
Sent, sent, sent på natten upptäcker jag att min kamera är borta. Det här är något jag visste skulle hända när jag tog med den, but still. Jag blir väldigt orolig. Jag tar hjälp av bland annat Robert och vi börjar leta noggrant. Väldigt noggrant. Efter några minuters raglade i mörkret så kommer vi på att vi borde kolla bryggan. "Har duh vaarit phå bryhggan?" undrar Robert. "Jagg vet intche" svara jag "men jag KAN ha varit dääär..." Sagt och gjort går vi ner till bryggan, men Robert observerar att vi är alldeles för fulla för att ge oss ut på en mörk och presumtivt hal brygga mitt i natten. Lösningen till det är att kräla. Givetvis. Vilket sedan görs. Kameran låg inte ute på bryggan, utan på ett skrivbord inne i huset.
Var på en mandate idag.
Om man inte kan fixa en vanlig date så får man ta det man får.
Hö hö.
Skämt åsido, det var VANSINNIGT trevligt att träffa Fredrik från låg, mellan och högstadiet, något vi inte gjort sedan vi gick ut nian.
Räkna baklänges på fingrarna, era esteter, det var JÄVLIGT länge sedan..
Anyways, det var en bra mandate måste jag säga.
Roligt, trevligt och vi bestämde att vi skulle ses igen (whiskeyprovning).
Det extra roliga kom från 40-plussaren som kom in med repliken "kan ni kolla min väska"
Jodå, det var inga problem.
Efter det var hon all over Fredrik, trots hans valianta försök att lasta över damen till mina betydligt mer ensamstående famnar.
Hon var... jävligt inte intresserad.
Inte för att jag säger att jag var särskilt sugen på en dyngrak 40-plussare, men ändå.
Att bli dissad av en dyngrak 40-plussare...
Well.
Det räcker att bli dissad av snygga tjejer i ens egen ålder om jag säger så.
Det här, det är ju för fan direkt knäckande..
Nej, jag såg inte Hollywoodfruar häromdagen för att... jag inte bryr mig.
Alltså, verkligen inte.
Jag har för fan sju säsonger av Vita Huset att kolla igenom plus ett bokmanus att läsa; I'M A BUSY MAN!!
Men.
Men men men, jag fick länken till Anna Ankas "artikel" på Newsmill och... den är helt fantastisk.
Jag har läst den tre gånger nu, och varje genomläsning ger nya djup och insikter.
Låt mig ge er ett par smakprov.
Jag vill bli en förebild för svenska kvinnor
Kommentar: Jodå. Lycka till. Ni förstår snart varför...
Amerikanska män vet hur man uppvaktar en kvinna. De är väldigt romantiska och köper dyra presenter.
Kommentar: Dyrt = romantiskt. Tack för tipset.
Amerikanska män uppskattar däremot sin fru, de är väldigt romantiska. De skriver lappar, ringer och lämnar kärleksmeddelanden på telefonen. Sådant gör aldrig svenska män.
Kommentar: Dyra lappar då
[apropå att vara gift med en betydligt äldre man]Kan någon förklara vad det är för skillnad mellan mig och Ashton Kutcher? Om du går in i en hundaffär, köper du då en gammal hund eller en söt valp?
Kommentar: Det beror på vilken sorts affär skulle jag nog säga..
En annan sak jag älskar med USA är inställningen till service.
Kommentar: Aha! Hon kanske inte är spritt språnga galen trots allt, servicen i USA är ju faktiskt (för det mesta) makalöst mycket bättre, typ när man handlar kläder eller går på restaurang..
Om du anställer någon i Sverige ska du ha utbildning och vara kvalificerad. Här är det illegala mexikaner som gör jobbet. De diskar, städar, tar hand om trädgården. Jag har en enorm trädgård och fyra trädgårdsmästare. Det är jag som ser till att de kan försörja sina familjer. De kan inte prata engelska. Det är som att prata med en vägg, de kan inte ens stava till sina egna namn. Det kan bli ganska frustrerande ibland.
Kommentar: Ehh nej på det alltså, spritt språngande galen it is med en touch av storhetsvansinne...
Sedan har vi jätteproblem här med den nya internetgenerationen. Den är obildad och missunnsam och deras liv på bloggar och twitter meningslöst.
Kommentar: Bra där Kajsa, på dem bara. I din internetartikel..
Om man anställer folk till att hjälpa en kan man göra roliga saker.
Kommentar: ... med de dyra presenter man fått av sin Romantiske Man
Well.
Nu måste jag läsa den en gång till.
Den bara växer och växer.
Gör det du med.
Så jag åkte hem lite halvsent en kväll häromsistens.
Istället för att välja den smarta, snabba vägen med Essingeleden och Söderledstunneln så körde jag över Södermalm istället.
Två saker slår mig.
Det första är att jag är ingen hel människa utan en bil.
Det finns väldigt många dåliga saker med bil, men jag måste ändå konstatera det; jag och bil hör ihop.
Det andra som slog mig var att jag saknade London så mycket att det gjorde lite ont.
Det här är, faktiskt, två saker som hör ihop mer än vad de borde.
London är väldigt många olika saker, men det är framförallt en fantastisk stad att köra bil i.
You heard me.
Ja det är vänstertrafik och jada jada jada men vad den framförallt är är STOR.
Den tar aldrig slut.
Vilket gör att den lämpar sig spektakulärt väl för planlös bilkörning.
För just planlös bilkörning är för mig det närmsta terapi jag kommer.
Sätta sig i bilen, köra för Parkway ner till Regent's Park. Svänga höger och köra längs med gräsmattan tills de löjligt dyra husen blir till vanliga radhus. Kanske svänga ner mot Themsen, dras med i trafiken på the Strand. Eller bara fortsätta österut, geom den indiska och pakistanska kvarteren för att hamna i Notting Hill.
Vad jag försöker säga är att det är en så vansinnigt bra stad att förlora sig i när man kör bil, på ett sätt som älskade Stokholm bara inte har.
Jag tänkte på det, och vi har en high Street; sträckan mellan medborgarplatsen och Skanstull.
Det är faktiskt på pricken hur en high street är uppbygd; mycket trafiik, sunkiga och inte fullt så sunkiga pubar och restauranger, oklara affärer, samt e massa fotgängare.
Kort sagt, Götgatan (mellan dessa punkter) är Stockholms High Street.
Vilket är trst då st igh streets gör sig väldigt, väldigt bra för bilkörning, och då särslkilt min speciella typ av meditativ bilkörning.
För det är exakt så det är, man rensar huvudet och bara "är" när jag sitter bakom ratten.
Lite som en spikmatta antar jag..
Hmm ja det har varit dåligt med inlägg här på sista tiden.
Känns nästan som att jag ska be om ursäkt eller något.
Sanningen är ju den att det inte varit en särskilt spännande vecka, trots att jag har lagt om mitt dygn och numera börjar bizzarrotididigt på morgonen istället för sent på eftermiddagen.
Men som sagt, vardagstristess extraordinär, och jag känner inte riktigt för att föra en dagbok över mina likadana dagar just nu.
Jag gjorde det en gång i tiden, men sen fyllde jag tjugo.
Och det är fruktansvärt tråkig läsning, trust me.
Så istället postar jag mer eller mindre begåvade inlägg på fejsbok med ganska jämna mellanrum.
Det kanske är lite löjligt som nästan 33, men det är något med det där blåa stället som jag gillar.
Framförallt så gillar jag vad det har blivit, ett ställe att dela länkar, foton och visdomar (???) på.
Good stuff.
Men det var faktiskt en sak som slog mig häromdagen, eller rättare sagt i tisdags.
Den typ veckliga ölen intogs på Snövit (bra ställe) och mellan diskussioner om film, vänsterpolitik och halvalkisar som sa att de känder Kirkegaard så undrade Fredrik vart "hon den där dövstumma tjejen du känner" var någonstans.
"Tove, ja"
"Ah" kommenterade Annika, "Tove Lin... någonting, hon som brukar kommentera dig på fejsbok"
Och däri ligger min poäng här.
Jag gillar att kommentera folks status på fejsbok, säga små korta och i bästa fall smarta saker och det känns som att man pratar med den man kommenterar.
Lite som messenger typ.
Fast i själva verket så har man ju precis skrivit en egen statusrad under den som man just kommenterat, fast man når ut till alla hans eller hennes vänner också.
Och gör man det tillräckligt mycket så blir man uppenbarligen igenkänd, även av människor man aldrig träffat.
Förutsatt att de är inne på fejsbok lika ofta som du är vill säga..
Jag gillar det.
Kommentera mera, med andra ord.
Så jag var och fikade hos mina kära föräldrar häromdagen.
Det var som väldigt väldigt mycket prat från min mor om vilka bekanta som hade vilka krämpor, vem som fått byta sjukhus, vem som inte har hämtat sig från sin stroke och vilka som har svårt att gå och varför.
Inte den mest uppmuntrande konversationen med andra ord.
Men så börjar pappa och jag prata om det här att starta eget.
Missförstå mig rätt nu.
Det räcker UTMÄRKT att driva en icke inkomstbringande nättidning, jag har inga planer ALS att starta något eget företag.
Jag har tänkt på saken och kommit fram till att jag nog helt enkelt är för bekväm för det.
Jobba 16 timmar om dagen sju dagar i veckan i fem till tio år bara för att överleva?
Forgetthabouttit.
Anyways, när vi kommer in på ämnet så berättar far en historia från sin ungdom när han växte upp i Ramvik.
Det hela hade sin början i det inte särskilt glade fyrtiotalet (jo, min far är faktiskt så gammal).
I byggden där pappa växte upp fanns en karl, låt oss kalla honom Bosse.
Bosse hade en plan.
Planen var att flytta till Amerika, närmare bestämt Chicago-området.
Väl där skulle han börja jobba på ett sågverk och spara ihop så mycket pengar han bara kunde.
De sparade pengarna skulle han köpa skog för, vilket i sin tur skulle generera mer kapital.
När Bosse samlat på sig tillräckligt med kapital så skulle han så slutligen ge sig in i fastighetsmarkaden och bli en så kallad byggherre.
Storslagna planer med andra ord.
För de av er som inte varit i Ramvik (det vill säga typ ALLA) så var det helt vansinnigt stora planer.
But still, man måste respektera en man med en plan.
Han påbörjade det hela och reste över till Amerika och började jobba.
Hans fru var kvar i Sverige, för hon skulle föda hans son.
No biggie, de fick följa efter liksom.
Men frugan drabbades av graviditetsdiabetes och blev därmed en persona non grata i USA.
Så Bosse satt helt enkelt fast på fel sida av Atlanten, men en nyfödd son och sjuk fru på andra sidan.
Bara en sak att göra med andra ord; glömma alla storslagna planer och sätta sig på oceangångaren tillbaks till Svedala.
Väl hemma, ruinerad och bitter, så återförenas han med sin familj men söker tröst i bränvinet.
Lokalt får han öknamnet "Rockerfeller" och blir lite utav byns skrattobjekt.
Han slutar, i alla fall så vitt min far vet, sina dagar som fiskhandlare i byn.
Kan vara det sorgligaste jag hört på länge.
Sven Otto visar vägen in i det nya millenniet.
Med ett fräsigt bockskägg.
Läs hans motivering på Expressen.
Den är... nästan lika fantastisk som skägget i sig.
En vän skrev nyligen om sin mormor som är gammal (riktigt gammal) och sjuk och om sina takar och känslor kring döden. Det var väldigt, väldigt fint skrivet (som alltid är hon är i farten faktiskt), och fick mig att tänka på mina egna mor- och farföräldrar.
Jag är ju ett så kallat sladdbarn, båda mina föräldrar var 39 när jag dök upp på ett vad jag har förstått oväntat men välkommet sätt. Det här gav ju då att mina föräldrars föräldrar vid den här tide var mellan 60 och 70 år, vilket kombinerat med en tendens hos min släkts manliga sida att inte bli jättegamla gjorde att jag aldrig egentligen hann lära känna varken morfar eller farfar.
Morfar dog när jag var tre, och jag har faktiskt inga minnen av honom alls. I efterhand har jag av min mor förstått att han var något att ett asshole, och kunde emellanåt bete sig riktigt, riktigt illa. Alltså, på allvar illa. Men jag ska inte gräva i min släkthistorias solkigare delar, framförallt inte på en jävla blogg, så jag konstaterar bara att jag aldrig fick lära känna honom och att jag tycker att det är trist och lite sorgligt.
Farfar har jag i alla fall en hel del minnen från. Han och farmor bodde i en pytteliten etta i Ramvik strax norr om Härnösand och som jag har skrivit tidigare så spenderades alltid ett par veckor där uppe. Han var stor, hårig och berättade historier om pirater och astronauter och förseglade alltid sina brev med rött, smält vax. Han dog när jag var... sju? åtta? Jag minns inte exakt, men även om jag som sagt har e del minnen av honom så hann jag aldrig lära känna honom heller. Så återigen så har mina föräldrar fått berätta om honom, hur han var engagerad i det fackliga, att han gick med i tåget i Ådalen -31 ("fast inte längst fram utan mer i mitten") och att han var en jävel på att hålla tal.
Farmor var näste att dö. Jag var tjugo någonting och bodde i London när mamma ringde och sa att farmor var död. I mina ögon var hon alltid en gammal, lite bräcklig varelse som jag aldrig riktigt kom nära. En stor del i det var nog avståndet mellan Stockholm och Ramvik, absolut, men även så både hon och jag var funtade; inte skitlätta att komma nära inpå. Hon var extremt religiös, man fick till exempel absolut inte spela kort eftersom det var Djävulens spel, och alkohol? Forgettaboutit!! Hennes begravning var rätt jobbig, den hölls i ett litet kapell vid Ramviks kyrka och det var jag och mina föräldrar, några uråldriga personer jag inte kunde minnas ha träffat tidigare (trots att flera insisterade på att jag hade blivit väldigt stor sedan sist) samt ett par personer från församlingen. Det hela kändes otroligt sorgligt, den här lilla, lilla skaran mäniskor som antagligen mest träffades i samband med att någon av dem hade dött. Och så grät min far, något jag inte kan erinra mig att jag har sett honom göra särskilt många gånger i mitt liv. Eller scratch that, jag tror inte att jag har sett honom göra det varken innan eller efter. A ma of few words and even fewer feelings..
Mormor bodde på sin gård utanför Uppsala med sin äldste son (lång historia), och var den av mina mor- och farföräldrar som jag lärde känna bäst. Dels på grud av att hon var den som levde längst (hon dog 2006) men också för att hon bodde närmast. Det är egetligen rätt hemskt när man tänker på det, att avståndet ska spela roll i ens relationer med släkten, men jag vet inte. Det blev så, och det är så med resten av mina släktingar idag. På många sätt var mormors begravning raka motsatsen till farmors. Det var gaska mycket folk (det blir så när man har fem barn tror jag), och mamma var tvungen att stödja sig mot både pappa och mig i omgångar gråtandes mer än vad jag någonsin sett hene göra. Det var också ett av få tillfällen då jag träffade mina kusiner och deras barn, och fick både en och två gånger förklara att jag inte bodde i London längre. Även det var en rätt jobbig känsla, att man satt med den här stora skaran människor jag jag borde känna, min släkt för fan, som jag tillbringat somrar och diverse lov med, men som u var mer eller mindre främlingar. Ett av kusinbarnen kom jag på mig själv med att säga "gud vad du har blivit stor!!" då senaste gången jag sett henne var hon typ fem år. Nu var hon arton, och enda anledingen till att jag över huvudtaget visste vem hon var var på grund av att hon är extremt vindögd.
Nu är mina föräldrar över 70 år båda två, och ålderskrämporna börjar sätta in. Tidigare i år så åkte mamma in till sjukhuset med hjärtflimmer. Pappa ringde mig på min mobil och sa något i stil med att "För din information så åker vi in till sjukhuset nu, mamma mår lite dåligt". Jag fick panik och ville rusa in till SöS, men mamma försökte lugna mig och sa att det inte behövdes, att det nog inte var någon fara men hon lät som att varje ord kostade både väldigt mycket energi och luft och att hon hade begränsat av båda dessa. Det var en lång eftermiddag, jag minns inte vad jag gjorde exakt, men jag gick omkring hemma och stirrade in i väggen. Bytte vägg och stirrade in i den, och tillslut så ringer mamma och berättar att de var på väg hem, att hon hade fått hjärtflimmer men att det gått över och att allt såg rätt bra ut.
Jag kan andas igen.
Samtidigt så börjar den hemska svarta tiden då jag måste ta farväl av mina föräldrar komma allt närmre, bli allt verkligare. Jag försöker att inte tänka på det, men ibland så triggas man igång, och jag försöker föreställa mig mitt liv utan mina föräldrar och det är väldigt svårt. Väldigt ensamt.
Det var någon som sa en gång att ens mor- och farföräldras död ska hjälpa en att förbereda sig mentalt för sina egna föräldrars bortgång. Det låter väldigt sant och bra och fint, men jag har aldrig känt mig mindre förberedd på någonting någonsin än på just det.
Jag går omkring i någon slags koma just nu.
Får ingenting gjort.
Är extremt förvirrad.
Case in point 1: Jag skulle koka ägg i morse, sätter på kastrullen, konstaterar att det kokar, kollar tiden och väntar 7,5 minuter för att ägget ska bli så där perfekt kokt. Sätter på tévatten.
När jag går och ska plocka upp ägget upptäcker jag till min stora förvåning att jag inte lagt i ägget.
Förvirring; total.
Senare på eftermiddagen är jag på ICA och ska handla middag.
Tänkte laga till en härligt mustig köttfärssås, och plockar därför upp en kruka oregano.
Trodde jag ja.
När jag ställer mig och börjar hacka den så märker jag att den... luktar lite konstigt.
Inte alls som oregano faktiskt.
Näe, för det är inte oregano.
Det är salvia.
Förvirring.
Nåväl, det blev tillslut en härligt mustig köttfärssås ändå.
För jag är en sån jävla grym kock, that's why.
Men jag känner mig sjukt förvirrad och allmänt bara... jag vet inte.
Det är skönt med semester, men samtidigt så känner jag att min själ kommer att krympa med 18 procent när jag börjar jobba igen.
Och det stressar mig lite.
Å andra sidan så är det tveksamt om det kommer att finas något jobb att gå till så värst länge till, så det kanske löser sig själv.
The path of least resistance var det va?
Det finns en del jag skulle kunna skriva här nu.
Om bitterhet.
Om ensamhet.
Om rädsla.
Antagligen lite mer om ensamhet.
Eller ganska mycket.
men jag ska nog inte göra det.
För jag har ju lovat både er och mig att jag inte ska komma hemraglande mitt i natten och skriva miserabla jävla blogginlägg.
Eller...
Vänta nu.
Det gick ju åt helvete.
Bra där.
Jag vet.
Jag sa ju att jag skulle ta den här bloggen i over drive.
Det har inte riktigt blivit så tyvärr...
Lite beror det på min och Schlagermattias Göteborgsresa.
Men om allt går som det ska så kommer sammanfattingen av den andra dagen upp imorgon.
Det vill säga torsdag..
Sorry 'bout that.
Men jag har ju faktiskt semester...
ärker
Dag 1.
Alldeles för tidigt i fredags hämtade jag upp Schlagermattias och vi konstaterar ganska omgående att nästa år, då åker vi fan ner redan på torsdagen för det här var definitivt inte roligt alls. Strax under fem timmars bilkörning senare lyckas jag hitta huset vi ska bo i, vilket i sig är en bedrift eftersom jag 1. inte hittar i Göteborg, alls och 2. bara hade en enirokarta i min snabbt döende mobil till navigeringshjälp. Anyways, vi är "on a mission" och det är att hinna till Way Out West innan ett då Vivian Girls ska börja spela, och nu var klockan typ kvart i så en taxi senare så landar vi vid festivalområdet... fast på diametralt fel sida. En rask och lång promenad senare kvitterar vi ut våra armband och äntrar festivalen.
Konsert 1. Vivian Girls
Hela grejen med att vi åkte så in i helvete tidigt var ju att vi skulle se just den här konserten. Och små späda tjejer som för ett jävla oljud kombinerat med skör sång brukar ju tända mina cylindrar, och det här lät... ok. Inte jättekul, faktiskt och Mattias och jag konstaterar snabbt att behovet av cash och mat överväger och vi lämnar ganska omgående området..
Betyg: 2
Att fixa cash (som ju säger i Sthlm) visade sig snabbt inte vara helt enkelt eftersom det då tydligen inte finns några bankomater i Gbg. Efter en hel del letande hittar vi en 7/11 där vi får ut lite pengar, och efter en snabbt intagen sushi (de kan fan gör sushi i gbg..) så går vi tillbaks till Slottsskogen där en av de vanligaste festivalföretelserna uppenbarar sig; köandet. Kön för att hämta ut festivalarmbandet är nu någonstans i trakterna 1000 meter (skojar INTE) och klungan för att komma in på festivalen i sig är... massiv. Det här är stressande, för Bon Iver ska börja spela typ... nu, och det är något Mattias och jag VERKLIGEN inte vill missa, så vi köar så snabbt vi bara kan och kommer så småningom in och springer bort till ladan som kallas Linné.
Konsert 2: Bon Iver
Väl framme konstaterar vi snabbt att det var en jävla miss av festivalplanerarna att lägga Bon Iver på den minsta scenen. Det. Är. Smockfullt. Vi försöker tränga oss in så långt det går, och kommer väl typ... åtta meter kanske, men det slutar med att vi står långt ut till höger i stekande sol och försöker få glimtar utav bandet. Det går sådär. Däremot låter det väldigt bra, och de som står långt inne i ladan verkar onekligen ha jävligt roligt.
Betyg 3,5 (hade antagligen varit högre under bättre omständigheter)
Spelschemat är onekligen helt vansinnigt.. Så fort Bon Iver spelat klart rusar vi bort till Flamingo-scenen för att kolla på...
Konsert 3: Beirut
Beirut låter väldigt speciellt. Mer begåvade männikor än jag brukar beskriva dem som en salig blanding av amerikansk indie och balkan-pop. Kanske lite jazz också? Vet vet. Men de har en herrans massa instrument på scenen och sångarne låter, som Mattias påpekar, väldigt mycket som Stephin Merritt i Magnetic Fields, vilket verkligen inte är ett dåligt betyg. På det hela taget en trevlig tillställning.
Betyg: 3
En snabb koll på klockan och vi konstaterar att det är dags att rusa tillbaks till ladan som kallas Linné, det är dags för tokhypade...
Konsert 4: Grizzly Bear
Som sagt, extremt hypade, och även om jag inte kan påstå att jag lyssnat jättemycket på skivan så såg jag fram emot konserten. Det visar sig snabbt bli en väldigt, väldigt ojämn historia. Väldigt fina popstycken bryts av mer experimentella stycken och känner mig bara gammal och oförstående. När gitaristen plockar fram något som ser ut som en muterad nyckelharpa är det nog och vi knatar bort till Azalea för nu har det blivit dags för vad som kan bli dagens första riktigt, riktigt stora upplevelse...
Konsert 5: Band of Horses
Solen gassar och publiken är... enorm. Bandet går på och är bara så överjävla coola, men trots detta så syns det att de är jävligt glada att vara just här i Göteborg för att spela. Perfekta förutsättningar med andra ord. Och de levererar. Oj som de levererar. Varje låt sitter helt perfekt, och under låtar som Is There a Ghost, Funeral och No One's Gonna Love You stämmer den tiotusentals personer stora publiken upp i allsång. Den är första, me inte sista gången jag använder ordet "magiskt" under den här helgen.
Betyg: 5
Ni har vid det här laget kanske noterat att jag inte skrivit något om allt hedonistiskt drickande vi gjorde på festivalen? Det beror på att det inte blev så mycket utav den varan, på grund av en rad orsaker. 1. Spelschemat - man han helt enkelt inte stå och dricka öl, det var för mycket bra som spelade exakt hela tiden. 2. Köer, köer, köer. Överallt köer, det gällde även öltälten. 3. Vidrig jävla Pripps Blå i plastglas för femtio spänn var det som bjöds. Totally NOT worth it. Anyways, vi var tvugna att få i oss lite öl i alla fall, så vi hängde i ena ölområdet och lyssnade lite på Robyn på avstånd och det lät väl bra. Fast Doktor Alban? Really? Sådär i vår bok. Känner att jag inte kan sätta betyg på den konserten..
Efter att ha missat Florence & the Machine (öl & mat (som var lika dålig som ölen...)) så tog vi plats framför Azalea igen för att kolla på...
Konsert 6: Wilco
Ibland är det helt fantastiskt när man får se ett band man lyssnat på så jävla länge (mitten på nittiotalet) men aldrig sett live tidigare. Ibland... not so much. Till skillnad från Band of Horses (som ju verkade överförtjusta över att få vara här) verkade Jeff Tweedy & Co. mest vresiga och sura, något som rimmar illa med de fantastiska country-inspirerade popmelodierna de levererar. Eller borde ha levererat, för varja jävla låt förstörs av en 95-årig idiot de har på lead guitar som envisas med att fara ut i långa meningslösa gitarrsolon som han sen gör sitt bästa för att dista sönder totalt. Och has bästa är pretty fucking far från J. Maschis om jag säger så... Två gånger lyfter konserten, dels under en dieselångade version av A Shot In the Arm, och dels under en skitfin ballad där 95-åringen kör steel guitar istället. Men iövrigt, meh.
Betyg: En jävligt besviken 2:a
Efter att ha skakat av oss besvikelsen som var Wilco tar vi plats långt fram framför Flamingoscenen och ser hur hela Göteborgssymfonikerna tar plats. En elektricitet finns i luften, man känner att nu, nu är det något stort på gång och så kommer han tillslut in på scenen...
Konsert 7: Antony & the Johnsons med Göteborgssymfonikerna
Jag ska vara helt ärlig, början är inte klockren. Det känns lite skakigt, nästan som att han håller tillbaka lite och efter två låtar så ursäktar han sig och förklarar att "I'm sooo nervous, there's so many of you out there!" Nervös? Ja, denna stora internationella artist blir faktiskt rörd till tårar (jo faktiskt) över att stå framför 15 000 (fler?) i den snabbt skymmande Göteborgskvällen. Låt för låt växer konserten och jag står och funderar på om jag faktiskt sett någonting bättre någonsin? Tveksamt, kommer jag fram till. Bara det här ger pengarna tillbaka på entrébiljetten. Lätt. Chockerande nog visar det sig att Antony är en jävligt rolig prick, chockerande när man lyssnar på hans texter. Han förklarar bland annat sin oerhöra förvåning över att både barn och gamla tanter kom fram till honom och ville hälsa när han gick omkring i Göteborg tidigare under dagen. Och sen blir han tårögd igen, och man vill att det aldrigaldrigaldrig ska ta slut.
När det sen till sist tar slut så vänder vi oss i 180 grader och kollar på...
Konsert 8: Glasvegas
Glasvegas är ett Rockband. De Rockar. Det ska vara högt, tajt och bara [svordom]. Det är det till en början inte alls. Ljudet är alldeles för lågt och det käns lite som att bandet går på autopilot. Vi är inte särskilt imponerade utan tar kvällens fjärde (!) och sista vedervärdiga festivalöl. Men sakta växer konserten, vi återvänder och under de sista tre låtarna så närmar man sig i alla fall En Bra Rockkonsert. Och allsången under Daddy's Gone och Gerladine är förjävla fin..
Betyg: 3
Kvällen avslutas där den påbörjades, inne i en smockfull Linné-lada...
Konsert 9: Fever Ray
För första gången under hela dagen så börjar konserten inte i tid. Cirka en kvart, tjugo minuter går och ladan fylls med rök från rökmakinen. Sen så bländas vi av en massiv ljus- och rökvägg på scenen och så finns hon bara där på scenen.
Karin Dreijer, iklädd vad som ser ut som ett gigantiskt buffelhuvud och tyv åtta lager mattor mässar hon ut låtarna, musiken borrar sig igenom trumhinnorna och ögon bländas av lasrar och blinkande golvlampor. Det är jävligt bra helt enkelt, och vad som känns som en helt perfekt avslutingskonsert på första dagen.
Efter att ha ätit en rätt äcklig choritzo möter vi upp vår Göteborgsvärd Stefan på Andra Långgatan. Vi är sjukt trötta, jag kan inte komma ihåg när jag var så här trött senast, hela kroppen värker och jag känner mig bara gammal och förbrukad. Men det är jävligt kul att träffa Stefan igen, och efter några öl (god öl, inte vidrig festivalöl) blir det lite småfullt i skallen ändå, och efter en vansinnigt billig taxifärd (136kr för en halvtimmes resa..) somnar jag ganska omedelbart i det lilla rummet i den fina villa i en förort i norra Göteborg.
Tovä sa åt mig igår att skriva mer, att jag är bra men måste träna mer och enda sättet att träna skriva är att skriva så here goes..
Interests Me Strangely goes into overdrive.
...
Var och frekventerade Kulturfestivalen igår och det var väl... sådär.
Massa svenska artister som skulle hylla Ted Gärestad, men det kändes mer som att de hyllade Vemodet.
Riksstopp på att vara glad liksom.
Märklig grej på en festival kan man tycka.
Det fortsatte sedan äve på Brunkebergstorg, där det inte var någon slags hyllning till döda svenskar, men fortfarande förbud mot att vara glad.
Här var det fortfarande ganska städat.
Jag tror även att det fans en tro hos alla inblandade om att det skulle fortsätta vara städat.
Men vafan, EN öl till kan vi ju ta på Debaser.
Och EN öl till kan vi ju ta på Kvarnen.
Och jävlar vad det var terevligt här då, vi tar EN öl till.
Nämen! En shot! Så oerhört otippat!
Här någonstans växlade den stillsamma tisdagsölen om till att bli en jävligt rolig tisdagsutgång.
Otippat, faktikst, men roligt.
På vägen lyckades jag även bli antastad av en lite otäck snubbe, vilket ju alltid sätter guldkant på tillvaron.
Jag menar, jag är ute med Tovä & Viktoria och de antastar MIG...
HELLO självförtroendeboost!
