Stjärnklart

Var en fantastisk fest i helgen.
Fantastisk.
Som ensam kan det ibland bli... lite trist på fester med en massa par (eller typ bara par som denna). Folk håller igen, slutar festa tidigt och lämnar mig ensam med spriten vilket alltid är en Dålig Idé.
Men här hölls det inte igen.
Tvärt om faktiskt.
Minttu var visst inblandat.
Och dans.
Några höjdpunkter i urval;
...
Rasmus upptäcker att has påse med öl har flutit iväg och inleder en räddingsaktion. Aktionen leder givetvis till att han halkar i vattnet och slutar med att han står med en kratta och försöker fiska upp alla ölburkar som guppar omkring. Lite som en blöt trädgårdsmästare.
...
Jag badar. För första gången i år. Den 18e september. (det var för laget)
...
Någon gång efter kräftorna och snappsen och Minttun tycker någon att det är en bra idé att lära ut hur man sveper öl genom att snurra på flaskan och sen vända den upp och ned. Schluuuurp säger det och sen är flaskan tom! Till och med i stadiet jag var i då tyckte jag att det inte verkade vara en skitsmart idé. "Jag behöver inte någon hjälp att få i mig öl schnabbare direkt..." var min motivering till att jag höll igen från grupptrycket.
...
Står mitt ute i det kompakta mörkret (det fanns inge el se) och stirrar upp i den mest fantastiska stjärnhimmel jag sett på år och dar. Jag är ingen hejare på konstellationer, men OM jag hade varit det så hade det varit svårt att se dem för att det var så satans många stjärnor precis överallt. Vintergatan såg man också. Sen fumlar jag upp min kamera och står i ett antal minuter och försöker fotografera spektaklet, men autofokuset säger bara "vrrr, vrrr" och tokvägrar, för det där motivet är FÖR LÅNGT BORTA. "Schitkamera" mumlar jag och går iväg och dricker en Minttu.
...
Sent, sent, sent på natten upptäcker jag att min kamera är borta. Det här är något jag visste skulle hända när jag tog med den, but still. Jag blir väldigt orolig. Jag tar hjälp av bland annat Robert och vi börjar leta noggrant. Väldigt noggrant. Efter några minuters raglade i mörkret så kommer vi på att vi borde kolla bryggan. "Har duh vaarit phå bryhggan?" undrar Robert. "Jagg vet intche" svara jag "men jag KAN ha varit dääär..." Sagt och gjort går vi ner till bryggan, men Robert observerar att vi är alldeles för fulla för att ge oss ut på en mörk och presumtivt hal brygga mitt i natten. Lösningen till det är att kräla. Givetvis. Vilket sedan görs. Kameran låg inte ute på bryggan, utan på ett skrivbord inne i huset.

Urval

Var på en mandate idag.
Om man inte kan fixa en vanlig date så får man ta det man får.
Hö hö.
Skämt åsido, det var VANSINNIGT trevligt att träffa Fredrik från låg, mellan och högstadiet, något vi inte gjort sedan vi gick ut nian.
Räkna baklänges på fingrarna, era esteter, det var JÄVLIGT länge sedan..
Anyways, det var en bra mandate måste jag säga.
Roligt, trevligt och vi bestämde att vi skulle ses igen (whiskeyprovning).
Det extra roliga kom från 40-plussaren som kom in med repliken "kan ni kolla min väska"
Jodå, det var inga problem.
Efter det var hon all over Fredrik, trots hans valianta försök att lasta över damen till mina betydligt mer ensamstående famnar.
Hon var... jävligt inte intresserad.
Inte för att jag säger att jag var särskilt sugen på en dyngrak 40-plussare, men ändå.
Att bli dissad av en dyngrak 40-plussare...
Well.
Det räcker att bli dissad av snygga tjejer i ens egen ålder om jag säger så.
Det här, det är ju för fan direkt knäckande..

Störningsjouren

Åhhh den här är ju bäst..

Anka

Nej, jag såg inte Hollywoodfruar häromdagen för att... jag inte bryr mig.
Alltså, verkligen inte.
Jag har för fan sju säsonger av Vita Huset att kolla igenom plus ett bokmanus att läsa; I'M A BUSY MAN!!
Men.
Men men men, jag fick länken till Anna Ankas "artikel" på Newsmill och... den är helt fantastisk.
Jag har läst den tre gånger nu, och varje genomläsning ger nya djup och insikter.
Låt mig ge er ett par smakprov.

Jag vill bli en förebild för svenska kvinnor
Kommentar: Jodå. Lycka till. Ni förstår snart varför...

Amerikanska män vet hur man uppvaktar en kvinna. De är väldigt romantiska och köper dyra presenter.
Kommentar: Dyrt = romantiskt. Tack för tipset.

Amerikanska män uppskattar däremot sin fru, de är väldigt romantiska. De skriver lappar, ringer och lämnar kärleksmeddelanden på telefonen. Sådant gör aldrig svenska män.
Kommentar: Dyra lappar då

[apropå att vara gift med en betydligt äldre man]Kan någon förklara vad det är för skillnad mellan mig och Ashton Kutcher? Om du går in i en hundaffär, köper du då en gammal hund eller en söt valp?
Kommentar: Det beror på vilken sorts affär skulle jag nog säga..

En annan sak jag älskar med USA är inställningen till service.
Kommentar: Aha! Hon kanske inte är spritt språnga galen trots allt, servicen i USA är ju faktiskt (för det mesta) makalöst mycket bättre, typ när man handlar kläder eller går på restaurang..

Om du anställer någon i Sverige ska du ha utbildning och vara kvalificerad. Här är det illegala mexikaner som gör jobbet. De diskar, städar, tar hand om trädgården. Jag har en enorm trädgård och fyra trädgårdsmästare. Det är jag som ser till att de kan försörja sina familjer. De kan inte prata engelska. Det är som att prata med en vägg, de kan inte ens stava till sina egna namn. Det kan bli ganska frustrerande ibland.
Kommentar: Ehh nej på det alltså, spritt språngande galen it is med en touch av storhetsvansinne...

Sedan har vi jätteproblem här med den nya internetgenerationen. Den är obildad och missunnsam och deras liv på bloggar och twitter meningslöst.
Kommentar: Bra där Kajsa, på dem bara. I din internetartikel..

Om man anställer folk till att hjälpa en kan man göra roliga saker.
Kommentar: ... med de dyra presenter man fått av sin Romantiske Man

Well.
Nu måste jag läsa den en gång till.
Den bara växer och växer.
Gör det du med.

Bilburen

Så jag åkte hem lite halvsent en kväll häromsistens.
Istället för att välja den smarta, snabba vägen med Essingeleden och Söderledstunneln så körde jag över Södermalm istället.
Två saker slår mig.
Det första är att jag är ingen hel människa utan en bil.
Det finns väldigt många dåliga saker med bil, men jag måste ändå konstatera det; jag och bil hör ihop.
Det andra som slog mig var att jag saknade London så mycket att det gjorde lite ont.
Det här är, faktiskt, två saker som hör ihop mer än vad de borde.
London är väldigt många olika saker, men det är framförallt en fantastisk stad att köra bil i.
You heard me.
Ja det är vänstertrafik och jada jada jada men vad den framförallt är är STOR.
Den tar aldrig slut.
Vilket gör att den lämpar sig spektakulärt väl för planlös bilkörning.
För just planlös bilkörning är för mig det närmsta terapi jag kommer.
Sätta sig i bilen, köra för Parkway ner till Regent's Park. Svänga höger och köra längs med gräsmattan tills de löjligt dyra husen blir till vanliga radhus. Kanske svänga ner mot Themsen, dras med i trafiken på the Strand. Eller bara fortsätta österut, geom den indiska och pakistanska kvarteren för att hamna i Notting Hill.
Vad jag försöker säga är att det är en så vansinnigt bra stad att förlora sig i när man kör bil, på ett sätt som älskade Stokholm bara inte har.
Jag tänkte på det, och vi har en high Street; sträckan mellan medborgarplatsen och Skanstull.
Det är faktiskt på pricken hur en high street är uppbygd; mycket trafiik, sunkiga och inte fullt så sunkiga pubar och restauranger, oklara affärer, samt e massa fotgängare.
Kort sagt, Götgatan (mellan dessa punkter) är Stockholms High Street.
Vilket är trst då st igh streets gör sig väldigt, väldigt bra för bilkörning, och då särslkilt min speciella typ av meditativ bilkörning.
För det är exakt så det är, man rensar huvudet och bara "är" när jag sitter bakom ratten.
Lite som en spikmatta antar jag..

Bokad

Hmm ja det har varit dåligt med inlägg här på sista tiden.
Känns nästan som att jag ska be om ursäkt eller något.
Sanningen är ju den att det inte varit en särskilt spännande vecka, trots att jag har lagt om mitt dygn och numera börjar bizzarrotididigt på morgonen istället för sent på eftermiddagen.
Men som sagt, vardagstristess extraordinär, och jag känner inte riktigt för att föra en dagbok över mina likadana dagar just nu.
Jag gjorde det en gång i tiden, men sen fyllde jag tjugo.
Och det är fruktansvärt tråkig läsning, trust me.
Så istället postar jag mer eller mindre begåvade inlägg på fejsbok med ganska jämna mellanrum.
Det kanske är lite löjligt som nästan 33, men det är något med det där blåa stället som jag gillar.
Framförallt så gillar jag vad det har blivit, ett ställe att dela länkar, foton och visdomar (???) på.
Good stuff.
Men det var faktiskt en sak som slog mig häromdagen, eller rättare sagt i tisdags.
Den typ veckliga ölen intogs på Snövit (bra ställe) och mellan diskussioner om film, vänsterpolitik och halvalkisar som sa att de känder Kirkegaard så undrade Fredrik vart "hon den där dövstumma tjejen du känner" var någonstans.
"Tove, ja"
"Ah" kommenterade Annika, "Tove Lin... någonting, hon som brukar kommentera dig på fejsbok"
Och däri ligger min poäng här.
Jag gillar att kommentera folks status på fejsbok, säga små korta och i bästa fall smarta saker och det känns som att man pratar med den man kommenterar.
Lite som messenger typ.
Fast i själva verket så har man ju precis skrivit en egen statusrad under den som man just kommenterat, fast man når ut till alla hans eller hennes vänner också.
Och gör man det tillräckligt mycket så blir man uppenbarligen igenkänd, även av människor man aldrig träffat.
Förutsatt att de är inne på fejsbok lika ofta som du är vill säga..
Jag gillar det.
Kommentera mera, med andra ord.

Rockefeller

Så jag var och fikade hos mina kära föräldrar häromdagen.
Det var som väldigt väldigt mycket prat från min mor om vilka bekanta som hade vilka krämpor, vem som fått byta sjukhus, vem som inte har hämtat sig från sin stroke och vilka som har svårt att gå och varför.
Inte den mest uppmuntrande konversationen med andra ord.
Men så börjar pappa och jag prata om det här att starta eget.
Missförstå mig rätt nu.
Det räcker UTMÄRKT att driva en icke inkomstbringande nättidning, jag har inga planer ALS att starta något eget företag.
Jag har tänkt på saken och kommit fram till att jag nog helt enkelt är för bekväm för det.
Jobba 16 timmar om dagen sju dagar i veckan i fem till tio år bara för att överleva?
Forgetthabouttit.
Anyways, när vi kommer in på ämnet så berättar far en historia från sin ungdom när han växte upp i Ramvik.
Det hela hade sin början i det inte särskilt glade fyrtiotalet (jo, min far är faktiskt så gammal).
I byggden där pappa växte upp fanns en karl, låt oss kalla honom Bosse.
Bosse hade en plan.
Planen var att flytta till Amerika, närmare bestämt Chicago-området.
Väl där skulle han börja jobba på ett sågverk och spara ihop så mycket pengar han bara kunde.
De sparade pengarna skulle han köpa skog för, vilket i sin tur skulle generera mer kapital.
När Bosse samlat på sig tillräckligt med kapital så skulle han så slutligen ge sig in i fastighetsmarkaden och bli en så kallad byggherre.
Storslagna planer med andra ord.
För de av er som inte varit i Ramvik (det vill säga typ ALLA) så var det helt vansinnigt stora planer.
But still, man måste respektera en man med en plan.
Han påbörjade det hela och reste över till Amerika och började jobba.
Hans fru var kvar i Sverige, för hon skulle föda hans son.
No biggie, de fick följa efter liksom.
Men frugan drabbades av graviditetsdiabetes och blev därmed en persona non grata i USA.
Så Bosse satt helt enkelt fast på fel sida av Atlanten, men en nyfödd son och sjuk fru på andra sidan.
Bara en sak att göra med andra ord; glömma alla storslagna planer och sätta sig på oceangångaren tillbaks till Svedala.
Väl hemma, ruinerad och bitter, så återförenas han med sin familj men söker tröst i bränvinet.
Lokalt får han öknamnet "Rockerfeller" och blir lite utav byns skrattobjekt.
Han slutar, i alla fall så vitt min far vet, sina dagar som fiskhandlare i byn.
Kan vara det sorgligaste jag hört på länge.

Budgetskägg

Sven Otto visar vägen in i det nya millenniet.

Med ett fräsigt bockskägg.
Läs hans motivering på Expressen.
Den är... nästan lika fantastisk som skägget i sig.

Döden

En vän skrev nyligen om sin mormor som är gammal (riktigt gammal) och sjuk och om sina takar och känslor kring döden. Det var väldigt, väldigt fint skrivet (som alltid är hon är i farten faktiskt), och fick mig att tänka på mina egna mor- och farföräldrar.

Jag är ju ett så kallat sladdbarn, båda mina föräldrar var 39 när jag dök upp på ett vad jag har förstått oväntat men välkommet sätt. Det här gav ju då att mina föräldrars föräldrar vid den här tide var mellan 60 och 70 år, vilket kombinerat med en tendens hos min släkts manliga sida att inte bli jättegamla gjorde att jag aldrig egentligen hann lära känna varken morfar eller farfar.

Morfar dog när jag var tre, och jag har faktiskt inga minnen av honom alls. I efterhand har jag av min mor förstått att han var något att ett asshole, och kunde emellanåt bete sig riktigt, riktigt illa. Alltså, på allvar illa. Men jag ska inte gräva i min släkthistorias solkigare delar, framförallt inte på en jävla blogg, så jag konstaterar bara att jag aldrig fick lära känna honom och att jag tycker att det är trist och lite sorgligt.

Farfar har jag i alla fall en hel del minnen från. Han och farmor bodde i en pytteliten etta i Ramvik strax norr om Härnösand och som jag har skrivit tidigare så spenderades alltid ett par veckor där uppe. Han var stor, hårig och berättade historier om pirater och astronauter och förseglade alltid sina brev med rött, smält vax. Han dog när jag var... sju? åtta? Jag minns inte exakt, men även om jag som sagt har e del minnen av honom så hann jag aldrig lära känna honom heller. Så återigen så har mina föräldrar fått berätta om honom, hur han var engagerad i det fackliga, att han gick med i tåget i Ådalen -31 ("fast inte längst fram utan mer i mitten") och att han var en jävel på att hålla tal.

Farmor var näste att dö. Jag var tjugo någonting och bodde i London när mamma ringde och sa att farmor var död. I mina ögon var hon alltid en gammal, lite bräcklig varelse som jag aldrig riktigt kom nära. En stor del i det var nog avståndet mellan Stockholm och Ramvik, absolut, men även så både hon och jag var funtade; inte skitlätta att komma nära inpå. Hon var extremt religiös, man fick till exempel absolut inte spela kort eftersom det var Djävulens spel, och alkohol? Forgettaboutit!! Hennes begravning var rätt jobbig, den hölls i ett litet kapell vid Ramviks kyrka och det var jag och mina föräldrar, några uråldriga personer jag inte kunde minnas ha träffat tidigare (trots att flera insisterade på att jag hade blivit väldigt stor sedan sist) samt ett par personer från församlingen. Det hela kändes otroligt sorgligt, den här lilla, lilla skaran mäniskor som antagligen mest träffades i samband med att någon av dem hade dött. Och så grät min far, något jag inte kan erinra mig att jag har sett honom göra särskilt många gånger i mitt liv. Eller scratch that, jag tror inte att jag har sett honom göra det varken innan eller efter. A ma of few words and even fewer feelings..

Mormor bodde på sin gård utanför Uppsala med sin äldste son (lång historia), och var den av mina mor- och farföräldrar som jag lärde känna bäst. Dels på grud av att hon var den som levde längst (hon dog 2006) men också för att hon bodde närmast. Det är egetligen rätt hemskt när man tänker på det, att avståndet ska spela roll i ens relationer med släkten, men jag vet inte. Det blev så, och det är så med resten av mina släktingar idag. På många sätt var mormors begravning raka motsatsen till farmors. Det var gaska mycket folk (det blir så när man har fem barn tror jag), och mamma var tvungen att stödja sig mot både pappa och mig i omgångar gråtandes mer än vad jag någonsin sett hene göra. Det var också ett av få tillfällen då jag träffade mina kusiner och deras barn, och fick både en och två gånger förklara att jag inte bodde i London längre. Även det var en rätt jobbig känsla, att man satt med den här stora skaran människor jag jag borde känna, min släkt för fan, som jag tillbringat somrar och diverse lov med, men som u var mer eller mindre främlingar. Ett av kusinbarnen kom jag på mig själv med att säga "gud vad du har blivit stor!!" då senaste gången jag sett henne var hon typ fem år. Nu var hon arton, och enda anledingen till att jag över huvudtaget visste vem hon var var på grund av att hon är extremt vindögd.

Nu är mina föräldrar över 70 år båda två, och ålderskrämporna börjar sätta in. Tidigare i år så åkte mamma in till sjukhuset med hjärtflimmer. Pappa ringde mig på min mobil och sa något i stil med att "För din information så åker vi in till sjukhuset nu, mamma mår lite dåligt". Jag fick panik och ville rusa in till SöS, men mamma försökte lugna mig och sa att det inte behövdes, att det nog inte var någon fara men hon lät som att varje ord kostade både väldigt mycket energi och luft och att hon hade begränsat av båda dessa. Det var en lång eftermiddag, jag minns inte vad jag gjorde exakt, men jag gick omkring hemma och stirrade in i väggen. Bytte vägg och stirrade in i den, och tillslut så ringer mamma och berättar att de var på väg hem, att hon hade fått hjärtflimmer men att det gått över och att allt såg rätt bra ut.

Jag kan andas igen.

Samtidigt så börjar den hemska svarta tiden då jag måste ta farväl av mina föräldrar komma allt närmre, bli allt verkligare. Jag försöker att inte tänka på det, men ibland så triggas man igång, och jag försöker föreställa mig mitt liv utan mina föräldrar och det är väldigt svårt. Väldigt ensamt.

Det var någon som sa en gång att ens mor- och farföräldras död ska hjälpa en att förbereda sig mentalt för sina egna föräldrars bortgång. Det låter väldigt sant och bra och fint, men jag har aldrig känt mig mindre förberedd på någonting någonsin än på just det.

Koma

Jag går omkring i någon slags koma just nu.
Får ingenting gjort.
Är extremt förvirrad.
Case in point 1: Jag skulle koka ägg i morse, sätter på kastrullen, konstaterar att det kokar, kollar tiden och väntar 7,5 minuter för att ägget ska bli så där perfekt kokt. Sätter på tévatten.
När jag går och ska plocka upp ägget upptäcker jag till min stora förvåning att jag inte lagt i ägget.
Förvirring; total.
Senare på eftermiddagen är jag på ICA och ska handla middag.
Tänkte laga till en härligt mustig köttfärssås, och plockar därför upp en kruka oregano.
Trodde jag ja.
När jag ställer mig och börjar hacka den så märker jag att den... luktar lite konstigt.
Inte alls som oregano faktiskt.
Näe, för det är inte oregano.
Det är salvia.
Förvirring.
Nåväl, det blev tillslut en härligt mustig köttfärssås ändå.
För jag är en sån jävla grym kock, that's why.
Men jag känner mig sjukt förvirrad och allmänt bara... jag vet inte.
Det är skönt med semester, men samtidigt så känner jag att min själ kommer att krympa med 18 procent när jag börjar jobba igen.
Och det stressar mig lite.
Å andra sidan så är det tveksamt om det kommer att finas något jobb att gå till så värst länge till, så det kanske löser sig själv.
The path of least resistance var det va?

Visdom

Det finns en del jag skulle kunna skriva här nu.
Om bitterhet.
Om ensamhet.
Om rädsla.
Antagligen lite mer om ensamhet.
Eller ganska mycket.
men jag ska nog inte göra det.
För jag har ju lovat både er och mig att jag inte ska komma hemraglande mitt i natten och skriva miserabla jävla blogginlägg.
Eller...
Vänta nu.
Det gick ju åt helvete.
Bra där.

Pausfågel

Jag vet.
Jag sa ju att jag skulle ta den här bloggen i over drive.
Det har inte riktigt blivit så tyvärr...
Lite beror det på min och Schlagermattias Göteborgsresa.
Men om allt går som det ska så kommer sammanfattingen av den andra dagen upp imorgon.
Det vill säga torsdag..
Sorry 'bout that.
Men jag har ju faktiskt semester...

Västkust, dag 1.

ärker
Dag 1.

Alldeles för tidigt i fredags hämtade jag upp Schlagermattias och vi konstaterar ganska omgående att nästa år, då åker vi fan ner redan på torsdagen för det här var definitivt inte roligt alls. Strax under fem timmars bilkörning senare lyckas jag hitta huset vi ska bo i, vilket i sig är en bedrift eftersom jag 1. inte hittar i Göteborg, alls och 2. bara hade en enirokarta i min snabbt döende mobil till navigeringshjälp. Anyways, vi är "on a mission" och det är att hinna till Way Out West innan ett då Vivian Girls ska börja spela, och nu var klockan typ kvart i så en taxi senare så landar vi vid festivalområdet... fast på diametralt fel sida. En rask och lång promenad senare kvitterar vi ut våra armband och äntrar festivalen.

Konsert 1. Vivian Girls
Hela grejen med att vi åkte så in i helvete tidigt var ju att vi skulle se just den här konserten. Och små späda tjejer som för ett jävla oljud kombinerat med skör sång brukar ju tända mina cylindrar, och det här lät... ok. Inte jättekul, faktiskt och Mattias och jag konstaterar snabbt att behovet av cash och mat överväger och vi lämnar ganska omgående området..
Betyg: 2

Att fixa cash (som ju säger i Sthlm) visade sig snabbt inte vara helt enkelt eftersom det då tydligen inte finns några bankomater i Gbg. Efter en hel del letande hittar vi en 7/11 där vi får ut lite pengar, och efter en snabbt intagen sushi (de kan fan gör sushi i gbg..) så går vi tillbaks till Slottsskogen där en av de vanligaste festivalföretelserna uppenbarar sig; köandet. Kön för att hämta ut festivalarmbandet är nu någonstans i trakterna 1000 meter (skojar INTE) och klungan för att komma in på festivalen i sig är... massiv. Det här är stressande, för Bon Iver ska börja spela typ... nu, och det är något Mattias och jag VERKLIGEN inte vill missa, så vi köar så snabbt vi bara kan och kommer så småningom in och springer bort till ladan som kallas Linné.

Konsert 2: Bon Iver
Väl framme konstaterar vi snabbt att det var en jävla miss av festivalplanerarna att lägga Bon Iver på den minsta scenen. Det. Är. Smockfullt. Vi försöker tränga oss in så långt det går, och kommer väl typ... åtta meter kanske, men det slutar med att vi står långt ut till höger i stekande sol och försöker få glimtar utav bandet. Det går sådär. Däremot låter det väldigt bra, och de som står långt inne i ladan verkar onekligen ha jävligt roligt.
Betyg 3,5 (hade antagligen varit högre under bättre omständigheter)

Spelschemat är onekligen helt vansinnigt.. Så fort Bon Iver spelat klart rusar vi bort till Flamingo-scenen för att kolla på...
Konsert 3: Beirut
Beirut låter väldigt speciellt. Mer begåvade männikor än jag brukar beskriva dem som en salig blanding av amerikansk indie och balkan-pop. Kanske lite jazz också? Vet vet. Men de har en herrans massa instrument på scenen och sångarne låter, som Mattias påpekar, väldigt mycket som Stephin Merritt i Magnetic Fields, vilket verkligen inte är ett dåligt betyg. På det hela taget en trevlig tillställning.
Betyg: 3

En snabb koll på klockan och vi konstaterar att det är dags att rusa tillbaks till ladan som kallas Linné, det är dags för tokhypade...

Konsert 4: Grizzly Bear
Som sagt, extremt hypade, och även om jag inte kan påstå att jag lyssnat jättemycket på skivan så såg jag fram emot konserten. Det visar sig snabbt bli en väldigt, väldigt ojämn historia. Väldigt fina popstycken bryts av mer experimentella stycken och känner mig bara gammal och oförstående. När gitaristen plockar fram något som ser ut som en muterad nyckelharpa är det nog och vi knatar bort till Azalea för nu har det blivit dags för vad som kan bli dagens första riktigt, riktigt stora upplevelse...

Konsert 5: Band of Horses
Solen gassar och publiken är... enorm. Bandet går på och är bara så överjävla coola, men trots detta så syns det att de är jävligt glada att vara just här i Göteborg för att spela. Perfekta förutsättningar med andra ord. Och de levererar. Oj som de levererar. Varje låt sitter helt perfekt, och under låtar som Is There a Ghost, Funeral och No One's Gonna Love You stämmer den tiotusentals personer stora publiken upp i allsång. Den är första, me inte sista gången jag använder ordet "magiskt" under den här helgen.
Betyg: 5

Ni har vid det här laget kanske noterat att jag inte skrivit något om allt hedonistiskt drickande vi gjorde på festivalen? Det beror på att det inte blev så mycket utav den varan, på grund av en rad orsaker. 1. Spelschemat - man han helt enkelt inte stå och dricka öl, det var för mycket bra som spelade exakt hela tiden. 2. Köer, köer, köer. Överallt köer, det gällde även öltälten. 3. Vidrig jävla Pripps Blå i plastglas för femtio spänn var det som bjöds. Totally NOT worth it. Anyways, vi var tvugna att få i oss lite öl i alla fall, så vi hängde i ena ölområdet och lyssnade lite på Robyn på avstånd och det lät väl bra. Fast Doktor Alban? Really? Sådär i vår bok. Känner att jag inte kan sätta betyg på den konserten..

Efter att ha missat Florence & the Machine (öl & mat (som var lika dålig som ölen...)) så tog vi plats framför Azalea igen för att kolla på...

Konsert 6: Wilco
Ibland är det helt fantastiskt när man får se ett band man lyssnat på så jävla länge (mitten på nittiotalet) men aldrig sett live tidigare. Ibland... not so much. Till skillnad från Band of Horses (som ju verkade överförtjusta över att få vara här) verkade Jeff Tweedy & Co. mest vresiga och sura, något som rimmar illa med de fantastiska country-inspirerade popmelodierna de levererar. Eller borde ha levererat, för varja jävla låt förstörs av en 95-årig idiot de har på lead guitar som envisas med att fara ut i långa meningslösa gitarrsolon som han sen gör sitt bästa för att dista sönder totalt. Och has bästa är pretty fucking far från J. Maschis om jag säger så... Två gånger lyfter konserten, dels under en dieselångade version av A Shot In the Arm, och dels under en skitfin ballad där 95-åringen kör steel guitar istället. Men iövrigt, meh.
Betyg: En jävligt besviken 2:a

Efter att ha skakat av oss besvikelsen som var Wilco tar vi plats långt fram framför Flamingoscenen och ser hur hela Göteborgssymfonikerna tar plats. En elektricitet finns i luften, man känner att nu, nu är det något stort på gång och så kommer han tillslut in på scenen...

Konsert 7: Antony & the Johnsons med Göteborgssymfonikerna
Jag ska vara helt ärlig, början är inte klockren. Det känns lite skakigt, nästan som att han håller tillbaka lite och efter två låtar så ursäktar han sig och förklarar att "I'm sooo nervous, there's so many of you out there!" Nervös? Ja, denna stora internationella artist blir faktiskt rörd till tårar (jo faktiskt) över att stå framför 15 000 (fler?) i den snabbt skymmande Göteborgskvällen. Låt för låt växer konserten och jag står och funderar på om jag faktiskt sett någonting bättre någonsin? Tveksamt, kommer jag fram till. Bara det här ger pengarna tillbaka på entrébiljetten. Lätt. Chockerande nog visar det sig att Antony är en jävligt rolig prick, chockerande när man lyssnar på hans texter. Han förklarar bland annat sin oerhöra förvåning över att både barn och gamla tanter kom fram till honom och ville hälsa när han gick omkring i Göteborg tidigare under dagen. Och sen blir han tårögd igen, och man vill att det aldrigaldrigaldrig ska ta slut.

När det sen till sist tar slut så vänder vi oss i 180 grader och kollar på...

Konsert 8: Glasvegas
Glasvegas är ett Rockband. De Rockar. Det ska vara högt, tajt och bara [svordom]. Det är det till en början inte alls. Ljudet är alldeles för lågt och det käns lite som att bandet går på autopilot. Vi är inte särskilt imponerade utan tar kvällens fjärde (!) och sista vedervärdiga festivalöl. Men sakta växer konserten, vi återvänder och under de sista tre låtarna så närmar man sig i alla fall En Bra Rockkonsert. Och allsången under Daddy's Gone och Gerladine är förjävla fin..
Betyg: 3

Kvällen avslutas där den påbörjades, inne i en smockfull Linné-lada...

Konsert 9: Fever Ray
För första gången under hela dagen så börjar konserten inte i tid. Cirka en kvart, tjugo minuter går och ladan fylls med rök från rökmakinen. Sen så bländas vi av en massiv ljus- och rökvägg på scenen och så finns hon bara där på scenen.

Karin Dreijer, iklädd vad som ser ut som ett gigantiskt buffelhuvud och tyv åtta lager mattor mässar hon ut låtarna, musiken borrar sig igenom trumhinnorna och ögon bländas av lasrar och blinkande golvlampor. Det är jävligt bra helt enkelt, och vad som känns som en helt perfekt avslutingskonsert på första dagen.

Efter att ha ätit en rätt äcklig choritzo möter vi upp vår Göteborgsvärd Stefan på Andra Långgatan. Vi är sjukt trötta, jag kan inte komma ihåg när jag var så här trött senast, hela kroppen värker och jag känner mig bara gammal och förbrukad. Men det är jävligt kul att träffa Stefan igen, och efter några öl (god öl, inte vidrig festivalöl) blir det lite småfullt i skallen ändå, och efter en vansinnigt billig taxifärd (136kr för en halvtimmes resa..) somnar jag ganska omedelbart i det lilla rummet i den fina villa i en förort i norra Göteborg.

Nystart

Tovä sa åt mig igår att skriva mer, att jag är bra men måste träna mer och enda sättet att träna skriva är att skriva så here goes..
Interests Me Strangely goes into overdrive.
...
Var och frekventerade Kulturfestivalen igår och det var väl... sådär.
Massa svenska artister som skulle hylla Ted Gärestad, men det kändes mer som att de hyllade Vemodet.
Riksstopp på att vara glad liksom.
Märklig grej på en festival kan man tycka.
Det fortsatte sedan äve på Brunkebergstorg, där det inte var någon slags hyllning till döda svenskar, men fortfarande förbud mot att vara glad.
Här var det fortfarande ganska städat.
Jag tror även att det fans en tro hos alla inblandade om att det skulle fortsätta vara städat.
Men vafan, EN öl till kan vi ju ta på Debaser.
Och EN öl till kan vi ju ta på Kvarnen.
Och jävlar vad det var terevligt här då, vi tar EN öl till.
Nämen! En shot! Så oerhört otippat!
Här någonstans växlade den stillsamma tisdagsölen om till att bli en jävligt rolig tisdagsutgång.
Otippat, faktikst, men roligt.
På vägen lyckades jag även bli antastad av en lite otäck snubbe, vilket ju alltid sätter guldkant på tillvaron.
Jag menar, jag är ute med Tovä & Viktoria och de antastar MIG...
HELLO självförtroendeboost!

Intervju

Hej Göran
Ehh ja, hej...
Jag tänkte att vi skulle ta en kort liten intervju här.
Ok...
Vad har vi sagt om att blogga när vi kommer hem sent som fan, skitfulla?
Att... det är en bra grej?
Nej.
Att... det inte är det bästa eller smartaste man kan göra?
Keep going.
Att man... inte... ska göra det...
Bra där.
Alls...
Just så.
Förlåt.
Gör inte om det *hytter med näven*

Dumsnäll

Jag kliver ut ur taxin när Mia ringer.
Jag vill bara förtydliga den här punkten.
Jag är hemma.
Men Mia ringer och är, inte i upplösningstillstånd men hon kan helt klart se det ifrån där hon är.
Hon är står på Hornsgatan, hon är lätt osammanhängande och det är någon extremt oklar snubbe i bakgrunden.
Att jag tar en ny taxi in och hämtar henne är ju självklart.
Hade jag varit en smartare, coolare och snyggare Snubbe så hade jag varit hemma och sovit för drygt fem timmar sen.
Men va fan.
Om du ringer så kommer jag.
Lite som Fantomen.
Jag dricker inte mjölk, har ingen häst, trikåer, ring eller hund.
Men ändå.

Tweet

Twitter är roligt.
Internet-sms liksom, som man dessutom kan skicka från mobilen.
Tänk va, vad ska de hitta på härnäst??
Fast roligast är den samling extremt random människor jag börjar dra på mig.
Norma Bates, verkar vara en medelålders kvinna från norra England.
Isabe Llaadlg, your guess is as good as mine
Jack Webster, internetsnubbe från Pennyslvania
Liss Heathrow, verkar besatt av svininfluensan. Bor i Portland.
Inte världes största samling människor, men ändå.
Jag har ingen ANING om vilka de är, hur de hittat mig och varför de beslutat sig för att klicka på "Follow"-knappen.
Och framförallt varför de inte fort som satan tryckt på remove..

Glasigt

Vissa dagar där glaset halvfullt.
Andra dagar är glaset halvtomt.
Idag är glaset bara fyllt med skit.

Smärta

Jävlar.
Det var länge, länge sedan jag lyckades åstakomma 1:a gradens brännskador på mig själv.
Med tanke på att jag låg och småslumrade i solen i drygt tre timmar tycker jag väl att skadeverkningarna är en aning överdrivna (särskilt med tanke på att det var rätt molnigt...) men men..

Vad som behövs här är ett par babian-kalsonger...

Kan inte sova med täcke på natten för att det svider och gör överjävla ont.
När jag duschar är det som att dra en miljard små krokar ner för bröstet.
Vågar inte gå och träna idag, dels för att min röd-rosa uppenbarelse skulle skrämma slag på alla pensionärer och dels för att... the pain. The pain.
Det roliga är att jag har en flaska After Sun Lotion som svalkar rätt skönt.
Problemet är att den verkar vara från någon gång strax före kriget, med följden att jag luktar som att jag smörjt in mig med härsket smör.
På ett ungefär.
Men va fan, inget spelar ju någon roll så lite soft härsket smör-doft är nog inget som gör någonting värre än vad det redan är.
Nej, med tanke på att det lindrar smärtan en aning, aning så gör det ju faktiskt saker och bättre.
Butter up!

Bränd

Att man aldrig lär sig...
Låg nere på Sickla Beach idag, några timmar inte aslänge, det var till och från rätt molnigt och HEJSAN vad jag brände mig...!
Eftersom jag är helt dum i hela huvudet så vände jag inte på mig heller, så ryggen är fortfarande stearinblek, medan framsidan är vackert... skär.
Jävlar vad det svider.
Idiot, som sagt.
Idiot.
...
Jag gick ju på The Pains of Being Pure at Heart på Hornstull Strand i fredags, och det var faktiskt helt fantastiskt.
Väldigt mycket skramligare och högljutt än på skiva and me like!! Big time!!!
I ett väldigt överaskande drag lyckades jag även få med mig Jonas på konserten, vilket gjorde det hela ännu mer toppen.
En lång, småfull promenad hem så var kvällen om än inte fulländad så i alla fall bra jävla nära.
Vi såg även Terry Ericsson på konserten.
Han var mad otäck.
MAAAAAAAD.
...
Det ser även ut som att jag och Schlagermattias gör ännu en turné ner till Götet i år.
Näst-nästa helg, närmare bestämt.
Way Out West.
Har ni sett programmet? Det är galet bra.
Galet.
Fan vad grymt!!
Huka er där nere, för nu kommer det fan skvätta!!!

Buskis

Dagens höjdpunkt: Åker bakom en bil som har registreringsskylten "BUM 907".
"Höhö.. he said bum" täker jag tyst för mig själv och fnissar på ett Elake Arne-vis.
Bra dag, allt som allt.

Moderligt

Mina föräldrar var uppe i Härnösand på sin årliga"plundra skogen"-resa i förra veckan.
Skörden var, enligt morsan, ganska usel men de fick i alla fall ihop "lite".
Jag har ju i och för sig sett (och rensat!) de containerlass med bär de har plockat förr om åren, men det ser i min bok rätt ok ut..

Morsan visar stolt upp årets hjortronskörd

Anyways, när de var uppe så höll jag koll på deras lägenhet, rensade posten och vattnade blommorna.
Detta motiverar tydligen presenter, och eh ja...
I Härnösand hittade mor en butik som sålde märkeskläder.
Eller kanske "märkeskläder", jag vet inte jag.
För det blev ett vitt linne, vilket är helt ok så här sommartider, plus att man kan gå omkring och låtsas att träningen har gett lite muskler också.
(Eller "mmm lite axlar också" som expediten på NK sa när jag köpte skjorta där härom veckan)
Men det räckte inte.
Tydligen.
För expediten lyckades även sälja på henne ett par kalsonger som var "supersköna".
Och kan man inte lita på en expedit i en klädaffär, vem kan man då lita på?
Så här illa blev det;

You should see my other side...

Japp.
Det är ett par kallingar med ett foto av en babian på.
Babian.
Freud skulle antagligen ha något att säga om detta i linje med att min mor inte vill att jag någonsin ska få ligga igen.
But then again, som jag konstaterade i Världens Bittraste Inlägg så spelar ingenting ju någon roll, så då kan man ju kanske lika gärna rocka ett par assköna kallingar.
Med en babian på.

Sömnlös

Jag ligger och försöker somna, men det går inte särskilt bra.
Tankarna flyger runt i skallen, utan att jag egentligen kan säga varför.
Som så ofta när tankarna flyger omkring så landar de på en massa osammanhängande platser.
Jag kommer ihåg somrarna uppe hos min farmor i Ramvik.
Att jag fick chokladcigaretter, vilket nu känns som ett så fantastiskt märkligt koncept.
Åt sallad från Domus, och det var mycket möjligt att det var det godaste jag ätit någonsin. Majs, skinka, oliver och rhode island-sås.
Jag undrar vad som hände med Sara och Linda, jag tror att de flyttade till Härnösand eller om det var Sundsvall, och sen tappades all kontakt, så som det lätt blir när man är en Stockholmare på besök antar jag.
Mamma och jag spelar bilbingo, och jag vinner 2000 kr. Den Bäckströmska, eller om det är den Rundlöfska turen i i alla fall spel verkar till viss del föras över generationerna. Fast det roligaste är ändå att få tuta rejält med bilen när bingon går in.
Hjärnan har satt i gång nu, jag tänker på alla dessa somrar uppe i mitten av Sverige där det aldrig blev riktigt mörkt och nätterna var fulla av långtradare som dundrade förbi utanför fönstret och jag känner något som jag inte ofta brukar känna.
Nostalgi.
Nostalgi över en tid då det verkade finnas oändligt mycket framtid.
Nu, när jag ligger här och försöker utan någon särskild framgång att sova så verkar det mest vara en himla massa nutid och en hel del dåtid.
Framtiden känns betydligt mer diffus.

Trumhjälte

Den här killen, Seven Antonopoulos, sitter för tillfället på vårat kontor och repar trumsolon.
I timmar.
Heeeeeeeelt whack.
Snubben slår av tjocka jävla trumpinnar gjorda av hickoryträ som om de snarare vore av balsaträ.
Sjukt trevlig är han också.
Trevligt med lite sällskap om kvällarna, även om jag får lite ont i öronen när jag går förbi honom innen i köket när han vevar loss..

Bättring

Det finns vissa saker man verkligen inte ska göra under alkoholens varma omfamning.
Man ska inte köra bil.
Man ska inte jaga älg.
Man ska inte skriva insändare till DN.
(Eller det är i och för sig kanske just det man ska göra)
Man ska inte skicka sms.
Man ska inte köpa ett järn till.
Och man ska inte skriva i bloggen.
...
Det härliga är ju att det var fan den roligaste kvällen och festen på evigheter.
Dans, söta flickor, glada vänner och en gul slips..
En sådan där kväll man inte riktigt vill ska ta slut.
Men den tar ju slut, och när man kommer hem till sin mörka tomma lägenhet så känns allt helt plötsligt så jävla värdelöst och bittert.
Det är då, exakt då, som det är bra om datorn inte står på.
Men en grinig söndag i soffkarantän med massa tv-tittande och pizzaätande senare så börjar jag svänga ut på banan igen.
Sakta men säkert närmar jag mig normaltillståndet, och snart så kommer det upp videor på katter som spelar piano igen.
Inte riktigt än, men snart.

Bitter

Man är charmig
Man är välklädd
Man är rolig
Det spelar
uppenbarligen
ingen
som
helst
roll

Liberalt

Jag brukar ju inte skriva så mycket om politik här, men ibland så rinner det över till och med för mig..
Inge kan ju ha missat att man i Litauen har klubbat igenom en lag som förbjuder folk att beskriva homosexualitet i positiva ordalag (eller "propaganda" som de tydligen kallar det..) och det gör mig bara ledsen.
Ledsen för att Litauerna, som levde i vad? 50 år under de sovjetiska tummen (eller hälen eller vilken kroppsdel de nu använde. Näsan?) verkligen borde veta vikten och värdet av demokrati och rätten till att uttrycka sig fritt.
Men nej. Tydligen inte.
Så jag blir ledsen och lite bedrövad och vill lite mer bara låsa in mig hemma och titta på Smallville och låtsas som att det regnar fast än det är 25 grader ute.
Sen hör jag Fredrik Reinfeldt intervjuas i frågan på radion, och då blir jag istället upprörd.
Intervjuaren frågar Fredrik om han i egenskap som stadsminister för Sverige och ordförande för EU inte borde ta Litauen i örat för deras nya psykopatlag?
Nej, det var tydligen inte Den Svenska Stadsministerns roll att göra sådana saker.
Och nej, inte heller Ordföranden i EU skulle göra sådant, tydligen.
Vafan?`!?!?
Ok Fredrik, vi gör det enkelt för dig.
Säg att du är lärare för en lågstadieklass med 27 barn.
Ett barn som ganska nyligen började i klassen, Lars kan vi kalla honom, har inte riktigt koll på vad som gäller och börjar reta Lisa för att hon har glasögon.
Det är då du, som klassföreståndare, som måste prata med Lars och få honom att förstå att SÅ DÄR GÖR MAN INTE, att alla människor ska behandlas med respekt och så vidare.
Ganska basic stuff i mina ögon.
Men tydligen inte.
Fan Fredrik, det var länge sedan u det var så här lätt att tycka riktigt illa om dig...

Ärligt

Nördfredriks första kommentar när jag släntrade in på Snövit igår;
"Helvete vad smal du har blivit, har du fått cancer??"
Nej Fredrik, det hoppas jag att jag inte har...
Irriterande men underhållande sammanfattar den mannen rätt bra.

Omoraliskt

Ibland blir jag brutalt påmind om varför jag verkligen borde ha ett jobb med normala arbetstider.
Idag var en sådan dag.
Stjärnorna ställde upp sig på rad och jag kunde på ett kanske inte helt arbetsmoraliskt sätt rusa iväg från jobbet redan så dags att jag kunde möta upp Schlagermattias, Nördfredrik och ett gäng andra människor (vilket bland annat inkluderade en söt biologidoktorand och en politisk författare) för lite tisdagsöl!!
Synnerligen, synnerligen trevligt.
Och som sagt, man blir påmind om hur trevligt man faktiskt kan ha en vardagskväll när man inte kör post...

Payback

Jag har jutidigare nämnt att jag numera efter en glad natt i berusningens tecken har lite svårt att sova.
Eller svårt och svårt, jag vaknar efter fyra-fem timmars sömn och tillbringar sedan resten av dagen i ett dvalaliknande tillstånd.
Värt? kan man fråga sig..
Men anyways.
Den här helgen var ju inget undantag, och tio på söndagsmorgonen så gick min interna väckarklocka igång och eh ja. Pizzatime is happy time.
När det varit riktigt roligt så sitter den här tröttman i även på måndagen, och jodå, nog var det tröttma i farten idag.
När jag sitter framför jobbdatorn så känner jag plötsligt hur e enorm våg av trötthet sköljer över mig, och jag tänker "men jag ska bara vila ögonen någon minut eller två..."
En dryg timme (timme!!) senare vaknar jag av att telefonen ringer.
Jag har ett rött märke i pannan där jag har vilat huvudet mot bordet, och på skrivbordet finns det en dräggelpöl lika stor som Vättern.
Värdigt.
Jag reser mig lite förvirrat och börjar gå mot köket.
Eller, jag försöker gå, för till min förvånging upptäcker jag att hela högerbenet har domnat bort vilket leder till att jag rasar ihop i en hög på golvet.
Värdigare.
Så för att sammanfatta; sov mer på natten Göran.
Sov mer.

Sanningen

Efter lördagens äventyr, som infattade bland annat papegojor, magnum 44, en köttbuffé, islandshäst, improviserade ballader, utomhusdrickande, flatliner (dvs tequila & tabasco), ett japanskt tv-team och en väldigt stor cowboyhatt, så krävde söndagens sin pizza.
Efte4r att jag kände att jag nyktrat till så hoppade jag i Smarten och brände upp till Finntorp för att hämta ut den livsnödvändiga Calzone Special och stora colan.
På väg ut från pizzerian så cyklar en tjej förbi med sin lilla dotter bakpå cykel i en såda barncykelstol. Blå tror jag.
När de passerar Smarten så spärrar den lilla flickan, fyra år gammal kanske, häpet upp ögonen, pekar på Smarten och säger med klar och hög röst;
"Mamma! Mamma! Titta vilken liten bil!!"
Jodu.

Pundare

Både i onsdags och igår var jag så in i helvete trött.
Jag var så trött att det gjorde lite ont inombords, och om jag satt still tillräckligt länge så somnade jag på plats.
Orsaken till denna mammut-tröttma var något oklar, då jag har motionerat duktigt i vecka, ätit ok och sovit godkänt många timmar.
Oklart, fram tills dess att jag konstaterade vad jag inte gjorde i tisdags eller torsdags, men gjorde ganska mycket i onsdags.
Druckit kaffe.
Så nu kan jag konstatera att jag faktiskt *måste* dricka kaffe om jag ska kunna smälta in någorlunda i människobyn.
För alternativet är fan inte vackert...

Äppelhögt

Nu dök New York-idén upp i mitt huvud, och gör sig påmind på ett synnerligt obekvämt sätt.
Jag vet inte hur allmänt känt det här är bland er som läser detta men en av mina stooora mjuka punkter här i livet är parker, och då särskilt välskötta och fina sådana (läs "inte parker i Stockholm").
Och apropå detta så väcktes min hunger att åka till New York igen, för där sörrni har de en park som heter duga...
Nej, inte Central Park, även om den säkert är jättefin den med.
Jag pratar om den nya High Line-parken!
Det rör sig om ett gammalt upplyft industrijärnvägsspår som går längs med Manhattans västra sida som lades ner någon gång på 80-talet och sedan fått stå och förfalla och växa igen.
Nu har man rustat upp delar av spåret och gjort det till värsta parken.
Jag vet, helt banananas!!
Alltså sådana här projekt där man tar det gamla och gör något nytt av det... jag blir varm i hela kroppen..
Så.
Nu vill jag åka dit och promenera i parken.
Fan.
(Mer info om det hela hittar ni här..)

Etikett

En sak som allt mer börjar bli ett stort irritationsmoment hos många i dagens mediesamhälle är snuttifieringen i de sociala medierna.
Jazzhands-Caroline skriver om hur hon har rensat upp bland alla onödiga vänner på fejset, och då ryker givetvis snuttisarna som skriver små sockersöta meddelanden till varandra och kallar varandra "Älsklingen".
Jag förstår henne verkligen.
Det är fan inte ok.
Men jag vill istället dra det ett varv till.
Om jag hade en bättre hälft, vi kan kalla henne "Lena", så skulle vi varje dag extremt högljutt och väldigt offentligt och otrevligt bråka på fejsboken.
"Göran undrar varför det dröjer så jävla länge för LENA?!?!"
"Lena tycker att Göran borde kamma sig... just ja, han har inget hår"
"Göran tycker att Lena blir allt mer lik sin mor"
"Lena Göran ska fan passa sig!!"
...
Ja, och så vidare.
Vore helt briljant.
Nu måste jag bara hitta Lena..

Halvtid

Ok, ganska exakt hälften av 2009 är nu avklarat, och det kan vara på sin plats att stanna upp i några minuter och se över situationen.
För att göra det hela mer överskådligt och hanterbart så delar jag upp det i följande kategorier;
Kärlek
Karriär
Socialt
Hälsa
Allmänt
Kan ju varna er att det här uppenbarligen blir en liten avstickare från de sedvanliga youtube-klippen med pianospelande katter och allt annat nonsens jag hittar och lägger upp här.
Ok, då kör vi!

Kärlek
Föreställ dig att du är ute med en stor båt på Atlanten. Det är soligt, 22 grader och totalt stiltje. Plötsligt får i syn på en ensam drivande segelbåt med revade segel som inte svarar på era radioanrop. Efter lite finmanövrering så lyckas ni borda båten. Allt ombord är täckt med ett tunt lager damm, och nere i kajutan hittar i ett ensamt skelett som får antas vara skepparen. Allt är tyst, förutom lite stillsamt vågskvalp. Han har varit död länge.

Karriär
Inte just nu.

Socialt
Rätt bra trots allt. "Karriären" gör ju sitt bästa för att sätta käppar i hjulen med kvällsjobb och allt vad det är för otyg, men trots det så har jag ändå gjort en hel del roligt med vännerna. Teater, massa roliga fester, massor av galna utgångar, en hel del film, några fantastiska konserter, en hel del fotbollstittade, en hel del kaffedrickande, en makalöst rolig road trip, startat en webtidning... Well, det har varit rätt jävla skoj än så länge. Sen att en av mina absoluta favoritpersoner nu tagit sig i kragen och flyttat till Stockholm har ju definitivt satt en liten extra guldkant på tillvaron.

Hälsa
Jo fan, inte alls dumt. Varit väldigt lite sjuk, och kommit igång med träningen på ett bra sätt. Beach 2009 får väl anses mer eller mindre uppnådd då jag sen nyår droppat från ca 85 fläskiga till betydligt mer slimmade 72. Det enda som är jobbigt är väl att det är extremt jobbigt att tvingas omvärdera sina extremt djupgående fördomar; det är ju fan rätt kul att träna...

Allmänt
Ja vart står jag då egentligen, nu när vi har lika mycket bakom oss som framför oss? "Ok" skulle jag säga. 3 av 5. Att jag har så fantastiska vänner som jag ändå gör så mycket roligt med känns väldigt bra och otroligt viktigt. Samtidigt så gnager jobbmissnöjet konstant, och jo jag vet det är bara mitt eget fel och skärp dig u och hitta något annat och ja jag ska göra det. Jag måste göra det. Och så gnager det lite till eftersom jag vet ju om allt det där. Suck.
Och sen det här med sologrejen, alltså... det känns som att jag kan det här nu. Det är inte roligt längre. Även detta ligger och gnagergnagergnager långsamt på tillvaro, och även om jag inte är i närheten av 2008s rätt låga och mörka nivåer så börjar jag känna igen vissa tendenser, och det är ju verkligen inte bra. Inte bra alls.
Så steg ett måste bli att styra upp arbetssituationen. Löser jag bara det så ska tillvaron förhoppningsvis få sig en rejäl knuff uppåt, och hittar en dam och vi flyttar ut i ett radhus och skickar gulliga statusmeddelanden till varandra på fejsbok och är så jävla lyckliga.
För som det är nu så börjar jag fan identifiera mig med themesongen till Vänner, och kära läsare, då är det inte bra...

So no one told you life was going to be this way.
Your job's a joke, you're broke, you're love life's DOA.
It's like you're always stuck in second gear,
Well, it hasn't been your day, your week, your month, or even your year.

Frireligiöst

Läste ett inlägg på den smått briljanta bloggen Tidningen Varför om ett frireligiöst par, och fick då genast en flashback till mina Londonår.
Vet inte om det är allmän kännedom, men för ungefär en tredjedels livstid sedan så bodde jag ett par emellanåt väldigt roliga år i den brittiska huvudstaden.
Aaaanyways.
För att verkligen driva hem den här historien så ska jag kanske förse er med lite bakgrund.
Jag jobbade alltså för ett svenskt företag där chefen/ägaren var en galen göteborgare och hela personalstyrkan bestod av 20åriga svenska grabbar som Gillade Att Festa.
Tacksamt nog så har mycket av allt som hände sjunkit ner i glömskans dy där det kanske hör hemma, men som stickprov så finns det historier om när jag trodde att jag blev rånad av en polis, kvällen som ledde till att jag blev rånad/misshandlad av personalen på en kinakrog (jättefull springota = bad idea), eller kvällen där två av Grabbarna fick med sig hem en dam med väldigt stora händer och ett markant adamsäpple...
Men det var bara lite bakgrundsinformation.
För att ni lite ska förstå vart ribban låg så att säga (tips: lågt)
In i det här gänget kommer då en väldigt lång, lite äldre man/kille (typ 30?) som anställs för att ha had om en specifik avdelning.
Kuriosan i det hela är att han 1. är gift 2. kommer från Skåne 3. Är extremt frireligiös.
Man kan, om man vill vara snäll, säga att han inte passade in skitbra.
Han var ganska stel, han var väldigt märkbart äldre än exakt alla andra, men han gjorde väldigt många ärliga försök att smälta in.
Han hakade på ut med grabbarna (tog dock med sig sin fru, vilket iofs inte gjorde så mycket då hon var lite coolare än honom..) och drack sina vodkaredbull och white russians eller vad det nu råkade vara vi spillde i oss för dagen.
Men alltid, lite stel, aldrig riktigt avslappnad.
När han hade bott och jobbat där ett tag så frågade han chefen/ägaren (den galne göteborgaren ni minns) om han visste någon mysig pub han och frugan kunde besöka i Hampstead under deras söndagspromenad?
Visst, svarade chefen/ägaren, gå till King George's Head det är ett väldigt genuin och mysig pub som ni bara kommer att älska..
Grymt svarade mr Stel och knatade dit med frugan.
De kommer dit, går ner för den lilla trappen och beställer varsin half pint.
Jo, det var ju... trevligt och så, men det var lite märkligt många män med mustascher och läderkläder där.
Och ganska... konstig musik.
Och tavlorna på väggarna förställde män som... gjorde saker med varandra som man inte får göra enligt kyrkan.
Jodå, chefen/ägaren hade givetvis lurat dem till en ganska hårdkokt S&M-gay bar.
...
Så för att avrunda en ganska lång och spretig liten historia så är det dem jag tänkte på när jag läste blogginlägget om Det Perfekta Paret.
Lite taskigt, och lite missvisande.
Men ändå.
Så går det när man växer upp i en sekualiserad förort till Stockholm, det första frireligiösa par man träffar sätter liksom ribban.

Straffad

Av lite olika anledningar (bland annat en resa till Göteborg) så har det blivit lite si och så med träningen den senaste tiden.
(Senaste tiden = två veckor för övrigt)
Väldigt dåligt, jag vet, beach 2009 är ju liksom HÄR nu.
Men igår så kom jag äntligen ner, och körde ett normalpass som höll på att ta död på mig.
Mycket på grund av värmen, men även på grund av, ja, slashasigheten.
Idag kom notan.
Oh.
My.
God.
Vilken träningsvärk...
För att krydda till det lite extra så har jag fått ett blåmärke/blödning på en axeln.
Synnerligen klädsamt.
...
För övrigt blir det ingen New York-resa.
Trist, men jag sparar pengarna till något roligare.
Dessutom så verkar det som att min kollega glömt bort att jag över huvud taget ska ha någon semester, så han drar till Spanien då vilket betyder att det blir till att jobba i Juli med.
Sopa.

Oldschool

Rolig, rolig artikel där en 13-åring byter sin ipod mot en Walkman och jämför för- och nackdelar..
iPod vs Walkman

Fylleapa

Vansinne...
Gillar dock "unlike us humans, the heavy alcoholic monkeys enjoy a greater respect among their peers"..
http://www.yubby.com/channel/player/2588/44591

Forza

Rolig och märkligt kväll igår.
Kollade Sverige - Serbien i U21 EM och det var ju en helt fantastisk match faktiskt.
Lite så att man vill byta ut hela A-landslaget (eller ja, nästa hela, Ibra kan få vara kvar..) och bara köra in hela U21 i VM-kvalet för fan vilken fin fotboll de spelar!
Det extra roliga i det hela var de personliga förutsättningarna som gällde.
För några veckor sedan (6e juni närmare bestämt) så köpte vi fyra biljetter till semin som spelas i Göteborg på fredag med förhoppningen att just Sverige skulle spela den.
Det som gällde för att det skulle hända igår var att Sverige måste ta minst en poäng mot Serbien vilket ju visade sig vara inga problem alls, samt att Italien skulle vinna mot Vitryssland (dvs laget som vi sopade mattan med).
Italien tog dock inte alls ut sig, och det var inte förens en bra bit in i andra halvlek som de lyckades peta in 2-1 målet (på en tydligen tveksam offside).
Det var med andra ord nära att vi skulle få åka ner och kolla Italien - England istället, vilket hade varit kul, men... Inte lika kul.
Inte lika kul alls.
Men nu blev det inte så, och på fredag blir det en jävla roadtrip och jag tror att jag måste bränna en skiva eller två imorgon.
Klassiskt.
Nu ska Göteborg en gång för alltid få bevisa sin storhet för mig som underhållningsstad.
Mitt bestående intryck är ju annars från en handbollsturnering vi var och spelade på högstadiet när en vilt främmande tjej kommer fram till mig i caféteriakön och sparkar mig över smalbenet.
Helt oprovocerat.
Tjejer alltså...
...
Har fortfarande inte bestämt mig för hur det blir med semesterresandet.
Lyxångest, jag vet, men ångest lika fullt...

Sol(o)semseter

Jag har tänkt mycket på det här med semester i år.
Ovanligt mycket för att vara mig.
Dels för att det kan bli... knöligt att lösa det rent jobbmässigt, men det skiter jag i för jag måste ha ledigt.
Snarast.
Men också för det här med tvåsamheten.
eller bristen på den så här i semestertider.
För det är en sak man märker när man sitter på relationsmästerskapets avbytarbänk (hej, en sportmetafor, bonuspoäng!) att det blir svårare och svårare att dra ut på galna semestrar med sina vänner ju äldre man blir.
Nu brukar man i och för sig kunna lösa det ändå med lite planering och så, men ändå... Känslan sitter kvar där.
Man blir rätt ensam såhär i semestertider.
Så då ställs jag inför två olika scenarier.
Det första är att ta semester i tre veckor och glida omkring hemma i Stockholm, ligga nere på Sickla Beach och läsa ikapp de sjuhundrafyrtiotvå böckerna jag har liggande på hög, äta ohälsosamt mycket glass och bada en massa. Kanske dricka en kall öl någon gång ibland.
Helt ok, men ändå... Inte skitspännande.
Inget man kan skryta om på fejsbok.
Det andra scenariot är att jag drar iväg själv.
Just nu sitter jag och kollar på en New York-resa, mest för att det känns som lagom långt bort för lagom mycket pengar.
Ja, och så för att det verkar vara en rätt ok stad att hänga i en vecka.
Nackdelen är ju att då blir det att åka iväg själv.
Och det är ju som min vän Solomon sa, att upplevelser man delar med andra är värda ganska så mycket mer än upplevelser man är ensam om.
Det, plus min fobi för att äta ensam på restaurang. Det är fan ingen lek alltså.
Så, just nu velar jag lite.
Hemester i Nacka (ryyyys för det ordet...) eler solosemester i New York?
Just nu så lutar jag trots allt åt det andra.
För även om det kanske är roligare att dela sina upplevelser med någon annan så tar jag nog ändå hellre soloupplevelser än inga upplevelser alls.
Ja, och så för att man kan skryta om det på fejsbok förstås.
Sickla Beach slår på något sätt inte lika högt som Upper East Side...

Sammanfattning

Fredag
Lyfta tunga saker.
Whiskeyprovning.
På tok för för lite sömn.

Lördag
Göra klart baddest.se 2009:03
Sova eftermiddagslur.
Jobba mer på baddest.
Fixa fest.
Festa.
Äta grym paj.
Festa lite till.
Dricka armenisk konjak.
Festa ännu lite till.
Upptäcka att baddest inte alls var klart.
Fyllefixa baddest.
Sova på tok för lite.

Söndag
Fika.
Kolla Buffy.
Jobba.
Bli väldigt, väldigt blöt och kall.
Sova.

Röstragg

Nu hittade jag ju det här några dagar för sent, annars så hade Raggarpartiet definitivt fått min röst i EU-valet.
Eller kanske inte.
Men deras valmanifest fick mig att skratta länge och hjärtligt.
Ett utdrag;
Miljön:
Mera järnväg och mera STORA lok som drar tungt!
Annars gör vi alldeles tillräckligt idag. Blir det varmare så skitbra-MERA CRUISING!

Störtskönt.

Ghetto-chick

Det finns vissa personer som av ågon anledning betvivlar hur hårt livet här i betongen (dvs Sickla) faktiskt är.
Som bara ser strandpromenaderna, sportbilarna och barnvagnarna.
Som inte ser hur skitigt och rufft det faktiskt är under ytan.
Så låt mig ge er ett exempel på exakt hur hårt det är.
De är så hårt att fåglarna bygger sina bon i askkoppar.
For real.
Mina nya grannar & deras bo;


Crazy ass birds...

Träningsvärk

Ibland när man ligger nere på gymmet i den där förhatliga "tortera baksidan av låren"-maskinen (FAN vad jag inte gillar den alltså..) så kan man i någo svagare stund undra om det verkligen är värt det.
Man kunde ju istället ligga hemma i soffan och äta chips och kolla på andra säsongen Mad Men.
Äta lite glass också, bara för att.
Men så kommer man in till jobbet och träffar för första gången på ett par månader den barnledige chefen som utbrister "Men vad har du gjort?!"
"Vaddå?" Svarar jag oroligt, för man har ju alltid gjort NÅGONTING.
"Du har ju blivit så jävla SMAL!!" utbrister han inte utan lätt chock i rösten.
Vi ses på fredag, "tortera baksidan av låren"-maskinen!

Ensamhet

Oki det här är det mest tragiska jag har sett.
Någonsin.

Det är alltså en kudde formard som en arm.
Gudars skymning, hur tragiskt får det bli innan någon sätter stopp?
Finns att beställa här om ni känner att det lockar.
Själv tänker jag gå och träna nu med Moz's "Last night I dreamt that Somebody Loved Me" ekandes i huvudet.
Det lär ju gå braaa...

Detaljerat

Alltså jag älskar verkligen Rocky.
Och det som höjer serien från smart samtidskommentar till... något så otroligt mycket roligare är de små, små detaljerna.
Som i den här serien;

Snubben har en Takida-tanktopp.
Jag skrattar så det gör lite, lite ont inombords.

Produktion

Var dålig förra veckan med skrivandet.
Inga ursäkter.
inga undanflykter.
Bara dålig.
Ska bli bättre den här veckan.
Finns iofs inte så jävla mycket att skriva varken hem eller bort om just nu känner jag..
Jobbet; fortfarande själadödande tråkigt.
Civilstatus; fortfarande solo.
Humöret; ok, med varning för tapp.
Håhåjaja.
Ska ta ett rejät tag i baddest den här veckan dock.
Med båda händerna tror jag, är nog bäst så.
Finns en del att göra, och mer än hälften vet jag faktiskt inte hur jag ska göra för att få det gjort.
Men det är ju lite av charmen också.
...
För övrigt så verkar min tes om att lugn helg = trött vecka stå sig.
Lördagen var ju... inte lugn.
Och även om jag är jävligt trött så är jag inte *trött*..
Snurrigare än vanligt märker jag.
Men det måste ju betyda att det blir partyparty till helgs!
Sweet.

Latmaskar

Läste att valdeltagandet idag var 41 procent.
Vi tar det en gång till.
41 procent.
Det betyder alltså att 59 procent av alla röstberättigade tänkte "Hmm ska jag rösta idag?.. Näääeeee jag orkar inte" och det är fan så jävla upprörande att det svartnar lite framför mina ögon.
Personligen så gillar jag verkligen att rösta.
Gillar att känna sig, om än för en väldigt kort och bakfull stund, som att man gör lite skillnad.
För det är ju faktiskt det man gör när man hälsar på tanterna där nere, slickar igen kuvertet och släntrar iväg för att hitta något ätbart som kanske kanske kan lindra bakisångesten en aning.
Rösta är fan häftigt, och ens fucking jävla plikt när vi nu lever i en sådan fin demokrati..
Någonstans så hade jag väl kanske hoppats att man för omväxlings skull skulle få bli lite positivt överaskad av sina medmänniskor men icke.
41 procent.
Bravo Sverige.

Dåligt skydd

Tydligt tecken på att man kanske ska lösenordskydda sin dator här på jobbet lite bättre?
Hittar en mp3-fil på skrivbordet som heter "Elefant_porr.mp3"
Ska försöka hålla mig från att klicka på den.
Det är inte helt lätt måste jag erkänna...

Frånvaro

I fredags tyckte jag att det var en bra idé att hälla ett helt glas vatten över mitt trådlösa tangentbord.
Efter att ha tänkt efter en stund så beslöt sig tangentbordet att det inte tyckte det var en särskilt bra idé alls.
Så, just nu har jag inget tangentbord hemma, vilket försvårar en hel del datoranvändning.
Jag fick, till exempel, sitta ach kopiera olika bokstäver och siffror när jag behövde kolla min hotmail för att kunna "skriva" lösenordet...
Så, därav det sparsamma bloggandet.
Men förhoppningsvis så köper jag ett nytt, torrt tangentbord i morgon, och då kan de normala sändningarna fortsätta.

It's the end of the week as we know it (and I feel fine)

Vet inte om det framgått riktigt, men jag har inte haft den bästa av veckor..
Har väl *egentligen* inte så mycket nytt att gnälla på..
Varit vansinnigt trött hela veckan (vilket jag tar som bevis på att det ska dummas på helgerna - se tidigare inlägg), och det har varit tristare än någonsin på jobbet..
Som extra bonus på det så lyckades jag fucka upp två jobb rätt ordentligt på jobbet, vilket bara gjorde att allt kändes så jävla mycket jobbigare och tristare..
Plus att jag verkligen inte vet hur det blir med min semester i år. För jag vet fan inte hur vi ska kunna lösa det rent praktiskt.
Och tanken på att inte vara ledig känns just nu... inte bra.
Sen nu på torsdagskvällen så kom nådastöten.
Jag är och kör inne i stan när jag plötsligt ser blåljus i backspegeln.
Blåljus som helt klart är menade för mig.
Den barske och rätt korte poliskonstapeln förklarar att jag gjort en u-sväng över heldraget (vilket jag såklart gjort..), att det är en bot på tre tusen kronor, och i värsta fall körkortet.
Det känns spontant sådär tycker jag..
Han frågar vad jag har för "record", och jag svarar sanningenligt att jag aldrig åkt fast för någonting utom p-böter ("Har man inte fått p-böter så har man inte körkort" svarar han) vilket han kollar upp.
Sen fortsätter han att, i brist på bättre beskrivning, att läxa upp mig och jag känner mig helt klart tre tusen fattigare.
Men så spänner han blicken i mig och frågar om jag har en bra anledning till att jag ska slippa böter?
Eeeehhhhhhh......
En bra anledning, fortsätter han, är att lova att du aldrig ska göra om det. En väldigt bra anledning.
Och med det får jag fortsätta min kväll, fortfarande obestraffad.
Plötsligt så känns helgen så jävla mycket bättre att gå in i.
Sol.
Indiemusikfestival.
Burköl.
Fan va fint.

Shoot him again, his soul is still dancing

Det här kommer vara världens bästa polisfilm.
Lätt.

Fan Nick, det var ett tag sedan du gjorde en vettig film nu va?..

Rättvisemärkt

Ahmenvafan...
Här är man hemma hela helgen och bara tar det vansinneslugnt.
Inte i närheten av att dumma ur.
Och så vaknar man på måndagsmorgonen och känner sig... såhär?
Ska det vara så?
Va??
Va???
Nu är det i och för sig inte helt enkelt att vakna upp en måndagmorgon, se hur hela den miserabla veckan sträcker ut framför en, och känna sig som King of the World.
Men ändå.
Inte ok.
Det är nästan som att universum uppmuntrar en till att göra dumheter på helgerna.
Ska försöka ordna det nästa helg, om vädergudarna tillåter..

Spam spam spam

Jag vet att jag kan vara väldigt lättroad ibland.
Det är, kombinerat med nyfikenhet en ganska ohälsosam egenskapskombination.
Fick precis ett mail med rubriken "Picture of Mozaret's Widow" och sen en jpg-bild bifogat.
Jag satt länge och tittade på det där mailet kan jag säga.
Jag VET att det är ett virus av något slag.
Jag VET att jag inte ska öppna bilden.
Men när spammarna/virustillverkarna börjar inkludera Mozart (visserligen humoristiskt felstavat) så blir jag helt klart nyfiken!
Men jag öppnade inte bilden.
Det får ju liksom finnas gränser...

What's my name?

Ibland undrar jag lite hur mina kära föräldrar tänkte när de döpte mig...
Tog och googlade mitt namn och kom fram med följande bildkavalkad.
Häng med nu.

Let's face it.
Det är fan inte lätt att heta Göran med värdighet...

Allt är nedsläckt

Nu går jag in i den här helgen med helt tomt schema..
Känns faktiskt helt ok.
Bara göra slöa, ungkarliga saker hela dagarna.
Och jobba en aning med baddest också, för det drar ihop sig för tredje numret nu..
Men annars, näe.
Att det är pissigt väder gör ju sitt det med.
Man behöver liksom inte motivera, vare sig för sig själv eller andra, att man bara ligger i soffan en halv dag och äter chips och sträckkollar sju avsnitt Buffy.
Eller, man kanske måste motivera det för somliga, men till dem säger jag bara... blä.
Moget.
Jag vet.
Men vafan.
Känner mig lite låg på energi just nu.
Behöver ladda batterierna tror jag.
För mycket skojigheter tär på krafterna..

Bästa dagen

Mitt i veckan-ledigt är förjävla skönt ändå..
Var med Schlagermattias & hans bättre hälft och gjorde stan på förmiddagen.
Blev ett par (eller två par för att vara exakt) nya jeans, för man vill ju inte springa omkring ankeborg liksom.
Sen blev det återbesök på finsushin Råkultur, och det första intrycket består; gudagott.
En helt egen liga faktiskt.
Sen på kvällen blev det konsert med tovä & Uppsala-Anders.
Detektivbyrån stod för underhållningen, och vilken underhållning sedan!!
Har lite svårt att sätta det på pränt, särskilt för folk som inte har lyssnat på dem tidigare, men helvete vad det gjorde sig bra live!!
Favoritögonblick? Well, tror nog att det var i slutet av konserten när bandet säger att det faktiskt var allt de hade repat in, för de hade lagt in extranumren i setlisten för att de inte var säkra på ett gott mottagande.
Obefogat, to say the least.
Sen bjöd de ändå på två låtar till, och när Lyckans Undulat går igång för andra gången på kvällen så var det nästan overkligt bra.
Överraskande också hur pass roliga de var.
På förhand känns det som att de skulle vara lite, eh, introverta och som jag sa lite ironiskt till tovä "Man kommer för dragspelet men stannar för extranumren". Sen så kör de helt fantastiskt roligt mellansnack och man står bara och gapar..
Ja jävlar vilken kväll..

Potter?? Harry Potter!??!

Det är inte alltid helt roligt att tvingas ändra uppfattning...
Jag har ju i flera år avfärdat Potter-böckerna som, eh ja, rätt undermålig fantasy.
Lite som Tre Deckar, fast på kvastar.
Nu så har jag dock, lite i brist på annat, börjat plöja igenom dem som ljudböcker när jag jobbar och...
Ja va fan, de tar sig ju faktiskt.
Jag tycker fortfarande att de två första böckerna är rätt menlösa, och jag stör mig på att allt är så extremt svart och vitt...
Men det tar sig.
Är inne på fjärde boken nu, och det är faktiskt inte alls helt illa.
Att den är över 25 timmar lång gör ju inget det heller om jag säger så..
Jag ska ju även tillägga att det faktum att flera personer jag litar på till om än inte hundra procent så i alla fall till över 70 procent har sagt just att böckerna blir bättre och bättre vägde in rätt mycket när jag tog mig för att börja lyssna på dem..

Fullt upp

Riktigt rolig helg faktiskt!
Fredagen var tänkt att bli lite tvspelande och ett par Brooklyns, men blev istället omdirigerat till "ett par öl" (dvs typ fem) och redaktionsmöte (typ).
Skoj, och egentligen alldeles för sent, men men.
Fredagen blev en asnajs picknick nere vid Sickla Beach (ja, trots avsaknaden av sand och livvakter) för att fira toväs födelsedag.
Hastade sen ut på Värmdö för en inflyttningsfest med massa god mat och sprit, för att sen återmöta födelsedagsfirarna för en ganskja blöt och allmänt snurrig utgång..
Söndagen blev givetvis seg värre, men lyftes något av en himlagod lammfärspaj nere på Dieselverkstaden.
Var, på ett ungefär, exakt så långt jag hade krafter att ta mig.
Även måndagen blev seg, men den i sin tur lyftes av säsongsfinalen av Lost.
Så nu ska man alltså vänta till januari menar ni?
Det.
Är.
Inte.
Ok.

All families are psychotic

Coupland vet ju vad han pratar om.
Tror ni mig inte?
Spana in awkwardfamilyphotos så kommer ni också att förstå..

I'm gonna fuck this blog up

Dagens andra "skratta högt"-ögonblick..
Vad det första var?
Well, inte för att vara sån, men det är nog bara jag som tycker det är roligt så jag behåller det för mig själv..
...
Ajuste, när jag ändå håller på, ett stort GRATTIS till tovä som blir 30+ idag!!
Hurrah hurrah!

Sjukt

I början av förra året fick min vän Schlagermattias en svårare fall av lunginflammation.
Helt whack, för det drabbar ju bara typ... barn och pensionärer.
Men i alla fall, han kunde knappt gå utanför dörren på en vecka men blev bra så småningom.
Nu, typ fjorton månader senare så drabbas hans flickvän, även hon journalist, av samma åkomma.
Min diagnos är glasklar: journalistinfluensan is upon us!!!
Inkubationstiden må vara ganska lång, men sjukdomen desto värre..
Själv har jag glömt/förträngt att ta mina allergipiller några dagar nu, så idag började det göra sig påmint.
Straffade min veka kropp med en genomkörare på gymmet.
Hah.
Där fick du, kroppjäkel!!

Skadad

Hmm vet inte vad det betyder, men jag går in på aftonblaskan och läser första rubriken som "Detta är järv".
Doktorn rekommenderar vila tror jag, vila och mycket vätska...

Åland tur och retur

Ok, en grabbhelg på Åland avklarad.
Det var... förjävla skönt!
Lördagen inleddes med fiske i ganska ihållande och kallt regn, men runt lunch sprack det upp och eftermiddagen blev riktigt solig och fin.
Fiskelyckan? Jovars, totalt blev det nio gäddor och en ganska stor brax. (två stannade jag på..)
Helt ok får man nog säga, även om abborrarna skrattade åt oss från vassen...
Sen på kvällen blev det långbastu i i liten vedeldad bastu nere vid strandkanten med en rätt spektakulär solnedgång som fond.
Och öl förstås.
En hel del öl.
Sollan och jag rörde ihop en smått fantastisk fiskgryta (nej, inte på gädda...) och helgens bästa kommentar fällde just Sollans sjuårige kusinbarn William när vi satt och åt;
Han tittar ganska ingående på Tobias, föser nonchalant undan Tobbes lugg och säger "Ingen hårgelé, baby!". Det var en smärre mirakel att jag inte spraymålade hela stugan med rödvin just då...
Pokerspelandet vill jag helst inte prata om..
Färjeresan hem blev rätt soft.
Lite finsk lajvschlager i bakgrunden, en massiv lunchbuffé i magen och masssor av händer Kung & Tattare..
Fler sådana helger, tack.
...
Eftersom jag tagit semester på söndagen så hanns det även med å ses lite järv-action sent med tovä.
Vi var båda positivt överraskade måste jag nog säga, efter den något ljummna kritiken.
Tovä var väl iofs mest positiv, då Mr Järv sprang runt med bar överkropp (& ibland underkropp!) ganska mycket..
Det som var sämst med filmen? Hmm, nog att totalt förstörde Deadpool, men så är jag ju en sån jävla übergeek när det kommer till serier...

Live long and prosper

Oh man oh man oh man...
Star Trek var... makalöst bra.
Faktiskt.
Men jag tänkte gå in mer i detalj om varför det är så imorgon.
Är alldeles för trött för det nu (worth it!!!)
Kolla den här helt hysteriska lilla klippet från The Onion istället.
Hihihihihihih

Trekkies Bash New Star Trek Film As 'Fun, Watchable'

To boldly go...

Imorgon (eller tekniskt sett idag) så är det jag som går på premiären av nya Star Trek-filmen!!
ÜBERPEPP!!!!!!!!!!!
Ser fram emot det enormt mycket ska ni veta.
Enda smolket är väl att det bär av in till jobbet igen efter det hela, vilket är surtsurtsurt.
Hade varit mycket trevligare att glida omkring på efterfesten och göra the vulcan salute.......

Disaster Capitalism

Läser just nu Naomi Kleins bok The Shock Doctrine - The Rise of Disaster Capitalism.
Otäck och väldigt tänkvärd.
Väldigt kortfattat så beskriver hon sin tes (extremt nogrannt) om att det finns en direkt och avsedd koppling mellan CIAs experiment med hjärntvätt medelst elchocker och "sensory depravation", Milton Friedmans nationalekonomiska teorier om den fria marknaden (hon går igenom dess verkningar i Sydamerika med skrämmande nogrannhet), samt hur dagens internationella megaföretag använder kriser så som naturkatastrofer och krig till att växa ekonomiskt.
Väldigt välskrivet, och fruktansvärt intressant.
Särskilt intressant och skrämmande är hur en av stöttepelarna i de nationalekonomiska teorierna är privatisering av statliga företag & organisationer, samtidigt som statliga medel skärs ned.
Snarlikt det som har hänt i Sverige de senaste årtiondena.Och sker än, med tanke på att Apoteken ska säljas ut till privata företag.
Och varje gång jag nu hör på nyheterna så ekar Kleins ord om hur en liten elit blir hyperrika, medan den stora befolkningen blir fattigare och fattigare.
Visst, det är en persons synpunkter som framförs i boken, och hon har väldigt många hätska meningsmotståndare som om jag förstått det hela rätt verkligen verkligen hatar henne.
Men ändå.
Väldigt mycket av det hon skriver ekar sant i min lätt rödfärgade hjärna.
Jag är inte riktigt klar med boken än, men den framtid som hon målar upp är så otroligt mörk att jag blir helt matt.

Rekommenderar boken å det varmaste.

En helg i ett liv i en värld i en floskel

Jävlar i mig vad det satt bra med tredagarshelg!!
Ja, faktum är att det var så pass bra att jag gör om det den kommande helgen med!
Mohaha!!
...
Anyways, kanske ska spilla de få bönor som finns att spilla om lördagen.
Inleddes med en halvmaratonfika i solskenet (aj brännan!!) samt en iskall Bud på Peters balkong. Lunch typ.
Sen bar det så småningom av in till stan, där det satt på bänk och gubbades i kvällssolen,
för att sedan avslutas på den helt makalöst fantastiskt braiga bob hund-konserten.
Jag räknade efter och kom fram till att det måste vara fjärde gången jag ser bandet, och kan inte (eller vill inte kanske) erinra mig att det varit något annat än just fantastiskt varje gång.


Sveriges bästa liveband?
Joru.
Vi hade sittplatser, och man blev ändå helt svettig. Bara en sådan sak liksom.
Enda dåliga (eller om det verkligen var dåligt..) var att det inte var något drickande tillåtet inne i salongen, så efter två timmars indiemanglande så var man ju lagom törstig om jag säger så..
SÅ! efter att ha sänkt ett par paniköl i Cirkusbaren så hastade vi först till Debbans uteservering (premiär för min del, alltid trevligt ställe), sedan en kort visit på Reisen för att avrunda kvällen på, för omväxlings skull, Spy bar!
Kom fram till att det var sjuuukt länge sedan jag var där, men det första vi gör är stöter på göteborgs-johan i trappen upp. Full som ett glasögonbeprytt ägg från, eh ja, Göteborg men väldigt glad att se oss.
Tappas dock bort omgående, och med tanke på kräkbars vakters nitiskhet när det kommer till att slänga ut folk så vart han nog inte kvar så länge..
Enda smolket i bägaren var väl att vi inte fick komma in i "gubbrummet"
Vafan.
Ingen är väl mer gubbar än vi?!?!?!

Så jävla bränd asså...

Ahh slöa dagar...
Satt igår i över tre timmar och fikade nere på Marcusplatsen.
Det känns idag kan man ju lugnt säga.
Armarna har fått en lätt grisartad ton, och ansiktet straaaaamar.
Har jag sagt att solen och jag inte är de såtaste av vänner?..

... And You Will Know Us By the Trail of Tinnitus

Ser i PåStan att ...And You Will Know Us By the Trail of Dead spelar på Debban på fredag..
Känner instinktivt att det är en konsert man verkligen borde gå på, men så kommer insikterna rusandes.
1. Tveksamt om det är någon mer jag känner som skulle vilja gå och se lite gammal hederlig Rock.
2. Jag gillar inte bandet tillräckligt för att gå ensam.
So, no rock on Friday.

...
Annars så börjar jag formulera ett embryo till baddest-artikel i mitt huvud.
Om jag får till det blir det inte lika mycket papphammar som mitt koreanska toalettbesök.

Livets små motgångar, del 157

Har precis kokat upp vattnet och ska lägga i ett ägg när jag till min förfäran upptäcker att jag inte har några.
Äggen är slut!
Blir extremt besviken och funderar i ett svagt ögonblick att bara skita i allt, flytta till sydamerika och börja odla mangos istället.
Skärper mig, gör en mental inköpslista (1. Ägg 2. Mer ägg) och kokar te istället.
Joråsåatteee den här dagen börjar ju bra...
Tur att det är den sista i veckan i alla fall!

Gammal hund är äldst

Hela den här veckan blir en enda lång laddning till bob hund-konserten på lördag.
Herre JÄVLAR vad bra det kommer att vara!!
Här får ni lite kvalitet att lyssna på såhär på tisdagseftermidagen

Speechless

Ont om ord nu.
Är väl finanskrisen antar jag.
Goda ord blir dyra.
Eller något.
Tycker att du ska ta tolv minuter och kolla filmen nedan.
Väldigt, väldigt fint.

En sammanfattning 2 - Fortsättningen

Dålig måndag.
Mycket jobb.